SkrivPuff 256
Det är en utmaning att hålla allt inom sig tänker Vidja när hon på kvällen känner rastlösheten krama henne. Hon har ingen ork kvar att fly sina tankar och känslor.
Den grå väggen, den djävla grå väggen som hon stirrar in i utan att komma på hur hon ska komma förbi den livssituation som tornar upp sig och drar allt gammalt obearbetat med sig.
Hon har levt som en amason, odödlig, stark och upprorisk. Hon har stött männen och närheten ifrån sig för att aldrig, aldrig bli beroende av någon.
Vidjas första upplevelser att som barn vara beroende av gränslösa människor utan respekt har lett till oupplösliga knutar med löften till sig själv om total självständighet.
Offerrollen fanns inte ens som en tanke då den spelades så väl av pappan.
Amasonen var vad som fanns kvar att axla och hon gick utan tvekan rakt in i rollen. Upprorisk, förändringsbenägen och banbrytande svängde hon sitt själsliga svärd så fort minsta tendens att fastna för något eller någon uppstod.
Alla utmaningar var till för att besegras trodde hon fram till nu.
Var hade livet tagit vägen och människorna som hon trodde var hennes vänner?
De som delat alla idealen som så sakteliga skulle förändra världen. Vad gjorde telefonen så tyst att det ekade?
Var hade drivkraften som alltid funnits i hennes inre tagit vägen och vem var hon nu?
Vidja älskade sin inre krigare och det mod som utgick därifrån. Men det var som om kämpen övergivit henne och försvunnit till okänd ort. Hur hon än sökte så fick hon ingen kontakt.
Utan den inre sinnebilden kände hon sig förlorad och svag. Vad hade hon att ge förutom entusiasmen inför ett slag, kraftsamlingen och upproret mot både inre och yttre auktoriteter? Nu var hon uttömd, tomheten och tystnaden skrämde henne. Hon hade aldrig lyssnat till vad som kunde finnas i det okända.
Hon skådade rakt in i ensamhetens ansikte och hade inget vapen att dräpa detta otyg med.
Vem skulle förstå att det här också var hon när hon inte ens själv förstod.
Prata med någon fanns inte i hennes värld då den outtalade tystnadsplikt som hon som barn blivit pålagd genom familjehemligheter satt som tejpad över hennes mun.
Hon som alltid varit den första att bryta mot alla gamla mönster satt nu på allvar fast i familjevävens nät. Hon måste erkänna sig avväpnad och fast.
Vidja insåg att hon stod inför sitt livs största utmaning.
