Karl-Alfred som egentligen aldrig vilade under sina arbetsdagar kände att värken i ryggen talade allt högre till honom. Han kände för en gångs skull att han måste lyssna. Den långa vintern började lösas upp och han sökte de bleka solstrålarna mot söderväggen. Lammullskinnet som han lagt ut för katterna hade nu den behagliga värme han behövde för att dämpa värken. Han slog sig ner för att bara sitta några minuter. Värmen från fällen sögs upp av det grova byxtyget och han kände att det gjorde honom gott.
Plötsligt var hon hos honom, lika plötsligt som hon försvann ur hans liv. Hon stod därhemma på Bergstorp invid det blommande Löjtnantshjärtat. Hon var ung och skir precis växten bredvid henne. Han kunde känna doften av dem båda. Thilda Maria var egentligen inte söt men någonting tog honom rakt i hjärtat. När han såg på henne var det som om livet väcktes inom honom. Han ville bygga bo, ge henne det bästa och beskydda henne. Han kände sig så stark i dessa stunder att det var rent märkvärdigt.
Han vaknade upp fylld av den lust som han tyglat genom hårt arbete under årens lopp. Han ville ge vika, somna om och låta drömmen ta honom tillbaka till det han mist.
Han reste sig alltför hastigt, stannade upp och välkomnade yrseln som fick honom att koncentrera sig på kroppen. Karl-Alfred tog ett djupt andetag och gick för att fortsätta sin arbetsdag.
