Om att träffa rätt.
Ett hopp från en klippa i Negevöknen. En fot som viker sig när den når marken. En hand som sträcks ut för att fånga upp. Två händer möts och en vibration fortplantar sig mellan två människor båda oförberedda på mötets intensitet. Något vaknar och de ser bara varandra. Kärleken har fångat dem utan att fråga. Passionens eld är tänd och lever utanför tid och rum. Minnet etsar de vackraste av langettstygn runt dessa hjärtan.
söndag 31 januari 2010
måndag 18 januari 2010
Att halka efter
SkrivPuff 2010:18
Snön gnistrar i månljuset. Det gäller att hålla takten och hålla sig i mörkret. Inte tappa bort spåren efter dem som är framför.
Kylan bits och tränger djupare in i kroppen. Tankarna leder ingenstans längre, tomheten breder ut sig.
Måste – vill inte, vill bara ge upp, lägga sig ner i snön och låta det ske. Vet inte ens vart stegen bär, finns det någon frihet? Är hela flykten lönlös?
Väntar på knallen och den efterföljande smärtan när kulan når sitt mål. Gå vidare säger den inre rösten som kommer som från ingenstans, bara gå.
Kan inte ge upp nu gränsen måste vara nära, gränsen till landet som tar emot,de andra som väntar.
Plötsligt hörs hundskall. Ner i snön ålar framåt, ljus som hastigt glimtar till, räddningen inom räckhåll? Bara några meter till……
Snön gnistrar i månljuset. Det gäller att hålla takten och hålla sig i mörkret. Inte tappa bort spåren efter dem som är framför.
Kylan bits och tränger djupare in i kroppen. Tankarna leder ingenstans längre, tomheten breder ut sig.
Måste – vill inte, vill bara ge upp, lägga sig ner i snön och låta det ske. Vet inte ens vart stegen bär, finns det någon frihet? Är hela flykten lönlös?
Väntar på knallen och den efterföljande smärtan när kulan når sitt mål. Gå vidare säger den inre rösten som kommer som från ingenstans, bara gå.
Kan inte ge upp nu gränsen måste vara nära, gränsen till landet som tar emot,de andra som väntar.
Plötsligt hörs hundskall. Ner i snön ålar framåt, ljus som hastigt glimtar till, räddningen inom räckhåll? Bara några meter till……
söndag 10 januari 2010
Nya friska tag
SkrivPuff 2010:10
Det blåste snålt nu på fjället. Termometern hade visat på -20 grader när de lämnat övernattningsstugan bakom sig i riktning mot Sälka. Efter ungefär en timmes färd hade vinden vaknat och börjat piska upp de mängder av lössnö som fallit under natten och gjort deras färdväg utsiktslös.
Allt var vitt så vitt att det smärtade i ögonen och orienteringsförmågan gick förlorad i ett oförnimbart landskap. Skidorna löpte på men i mer och mer tveksamma glid då det var omöjligt att känna om färden gick uppför eller utför.
Kerstin kände tröttheten komma och blanda sig med den kroppsliga anspänning som försökte upprätthålla fokus i ett ingenmansland.
De hade stannat ganska tidigt och av säkerhetsskäl bundit ihop sig med rep för att inte själva spridas för vinden. Staffan var en klok och förutseende ledare som de åtta alla litade på så ingen av dem ifrågasatte beslutet.
Trots att de bara hade någon meter mellan sig såg Kerstin ingen framför sig utan bara änden på ett par skidor som rörde sig. Så länge som det rörde sig visste hon att Staffan nådde de markerade kryssen längs färdvägen.
Må vi slippa gräva ner oss tänkte Kerstin som kände krafterna sina bara av att tänka på bivackgrävning. Det stack i ansiktet trots den skyddande pälskanten kring huvan och händerna kändes fastfrusna i stavarna.
Hon hann inte tänka vidare för det blev tvärstopp i ledet och hon körde upp på Davids skidor samtidigt som hon hörde "Stopp" ropas ut.
Från person till person gick budskapet att Staffan funnit något därframme. Då fyndet visade sig vara ett utedass så fanns det goda chanser att det även kunde finnas ett vindskydd där i snöyran.
Kerstin kände hur kraft och nya friska tag genomströmmade hennes kropp.
Ur töcknet samlades gruppen till en tät klunga. De frigjorde sig från repet, Staffan och David tog varsin ände och gav sig av i olika riktning för att söka av området medan övriga stannade kvar för att säkra dem.
Efter tysta spänningsfyllda minuter hördes Davids röst:
– Vindskydd med kamin och ved häråt!!
Det blåste snålt nu på fjället. Termometern hade visat på -20 grader när de lämnat övernattningsstugan bakom sig i riktning mot Sälka. Efter ungefär en timmes färd hade vinden vaknat och börjat piska upp de mängder av lössnö som fallit under natten och gjort deras färdväg utsiktslös.
Allt var vitt så vitt att det smärtade i ögonen och orienteringsförmågan gick förlorad i ett oförnimbart landskap. Skidorna löpte på men i mer och mer tveksamma glid då det var omöjligt att känna om färden gick uppför eller utför.
Kerstin kände tröttheten komma och blanda sig med den kroppsliga anspänning som försökte upprätthålla fokus i ett ingenmansland.
De hade stannat ganska tidigt och av säkerhetsskäl bundit ihop sig med rep för att inte själva spridas för vinden. Staffan var en klok och förutseende ledare som de åtta alla litade på så ingen av dem ifrågasatte beslutet.
Trots att de bara hade någon meter mellan sig såg Kerstin ingen framför sig utan bara änden på ett par skidor som rörde sig. Så länge som det rörde sig visste hon att Staffan nådde de markerade kryssen längs färdvägen.
Må vi slippa gräva ner oss tänkte Kerstin som kände krafterna sina bara av att tänka på bivackgrävning. Det stack i ansiktet trots den skyddande pälskanten kring huvan och händerna kändes fastfrusna i stavarna.
Hon hann inte tänka vidare för det blev tvärstopp i ledet och hon körde upp på Davids skidor samtidigt som hon hörde "Stopp" ropas ut.
Från person till person gick budskapet att Staffan funnit något därframme. Då fyndet visade sig vara ett utedass så fanns det goda chanser att det även kunde finnas ett vindskydd där i snöyran.
Kerstin kände hur kraft och nya friska tag genomströmmade hennes kropp.
Ur töcknet samlades gruppen till en tät klunga. De frigjorde sig från repet, Staffan och David tog varsin ände och gav sig av i olika riktning för att söka av området medan övriga stannade kvar för att säkra dem.
Efter tysta spänningsfyllda minuter hördes Davids röst:
– Vindskydd med kamin och ved häråt!!
torsdag 7 januari 2010
Sovmorgon
SkrivPuff 2010:1
Långt bort i drömmars land jag färdas
Ivrigt spinnande min egen verklighet
Jag kan allt som fattas mig i vardagsljus
Fjärilsblå är mina vingar som glänser
Av beröring från solens värmande strålar
Kroppshyddan ömsint nerbäddad i säng
Beskyddad av heltäckande yvigt bolster
Andlöst väntande på en fri själs ankomst
Och den fulländade mjuklandning
Som väcker dagens ljus i ögonblick
Omtumlad av resans undflyende minnen
Sträcker jag mig ut mot sömndrucket jordeliv
Gäspar och fyller sakta återuppväckt lekamen
Till förmån för annan verklighet att ta plats
När jag överlämnar mig till tidens förgänglighet
Långt bort i drömmars land jag färdas
Ivrigt spinnande min egen verklighet
Jag kan allt som fattas mig i vardagsljus
Fjärilsblå är mina vingar som glänser
Av beröring från solens värmande strålar
Kroppshyddan ömsint nerbäddad i säng
Beskyddad av heltäckande yvigt bolster
Andlöst väntande på en fri själs ankomst
Och den fulländade mjuklandning
Som väcker dagens ljus i ögonblick
Omtumlad av resans undflyende minnen
Sträcker jag mig ut mot sömndrucket jordeliv
Gäspar och fyller sakta återuppväckt lekamen
Till förmån för annan verklighet att ta plats
När jag överlämnar mig till tidens förgänglighet
onsdag 6 januari 2010
Det fria livet.
SkrivPuff 2010:6 Friluftsliv.
Planet skakade betänkligt, det krävdes mod att flyga in mot Narssasuaq på södra Grönland och det hade den isländska flygpersonalen som tagit över vid mellanlandningen i Reykavijk.
Utsikten över inlandsisen från luften väckte upp äventyrslustan. Solen gav det blågrönt skulpterade landskapet liv och lyster. Snöfälten bäddade in och mjukade upp helhetsbilden.
Flygplatsen som närmade sig var en före detta amerikansk bas, inte tänkt för reguljärtrafik så landningsbanan var kort och slutade framför ett gigantiskt bergsmassiv. Dessa förutsättningar gjorde varje landning och start dramatisk för det gällde att kunna stanna eller lyfta tvärt. Väl på marken levererade vi resenärer som hunnit bli lite bleka om nosen under nerfärden en STOR APPLÅD.
Vår vandringsgrupp (2 tyskar, 5 danskar och jag som enda svensk) tumlade ut ur planet lätt vimmelkantiga, trötta och förväntansfulla i en luft som var så ren att det sved i lungorna. Landskapet som mötte oss lade beslag på det mesta av varseblivningsförmågan och tystnaden som följde när planets motorer stannat var öronbedövande.
I två magiska veckor utforskade vi naturen och islandskapen till fots med full packning och utrustning. Nätterna tillbringade vi i lånade fårhållarhyddor.
Grönland tog plats i mitt hjärta.
Kustremsan runt isen var verkligen GRÖN med en förvånansvärt rik flora. Landskapet var kulligare än i de svenska fjällen och temperaturen i juli runt 12 grader. Lax lärde vi oss fiska med lasso och krok. Vi gravade och bar den högtidligt till efterlängtad festmåltid. Vi plockade musslor och kokade över öppen eld.
Vissa dagar var strapatsrika och prövade vår styrka och uthållighet, andra var meditativa och återhämtande. Vi kom varandra nära och fungerade som en enhet under de förutsättningar naturen spelade upp för oss. Där i det fria fanns endast våra behov och dagens bestyr i vårt medvetande.
Planet skakade betänkligt, det krävdes mod att flyga in mot Narssasuaq på södra Grönland och det hade den isländska flygpersonalen som tagit över vid mellanlandningen i Reykavijk.
Utsikten över inlandsisen från luften väckte upp äventyrslustan. Solen gav det blågrönt skulpterade landskapet liv och lyster. Snöfälten bäddade in och mjukade upp helhetsbilden.
Flygplatsen som närmade sig var en före detta amerikansk bas, inte tänkt för reguljärtrafik så landningsbanan var kort och slutade framför ett gigantiskt bergsmassiv. Dessa förutsättningar gjorde varje landning och start dramatisk för det gällde att kunna stanna eller lyfta tvärt. Väl på marken levererade vi resenärer som hunnit bli lite bleka om nosen under nerfärden en STOR APPLÅD.
Vår vandringsgrupp (2 tyskar, 5 danskar och jag som enda svensk) tumlade ut ur planet lätt vimmelkantiga, trötta och förväntansfulla i en luft som var så ren att det sved i lungorna. Landskapet som mötte oss lade beslag på det mesta av varseblivningsförmågan och tystnaden som följde när planets motorer stannat var öronbedövande.
I två magiska veckor utforskade vi naturen och islandskapen till fots med full packning och utrustning. Nätterna tillbringade vi i lånade fårhållarhyddor.
Grönland tog plats i mitt hjärta.
Kustremsan runt isen var verkligen GRÖN med en förvånansvärt rik flora. Landskapet var kulligare än i de svenska fjällen och temperaturen i juli runt 12 grader. Lax lärde vi oss fiska med lasso och krok. Vi gravade och bar den högtidligt till efterlängtad festmåltid. Vi plockade musslor och kokade över öppen eld.
Vissa dagar var strapatsrika och prövade vår styrka och uthållighet, andra var meditativa och återhämtande. Vi kom varandra nära och fungerade som en enhet under de förutsättningar naturen spelade upp för oss. Där i det fria fanns endast våra behov och dagens bestyr i vårt medvetande.
tisdag 5 januari 2010
Dispens
SkrivPuff 2010:5
Sorgen malde i bröstet på Lea och kändes nu stor som en jättegrotta.
Det ihåliga rummet i bröstet gjorde att hon levde i minnen som holkade ur henne mer och mer. Tårarna hade sedan länge torkat bort och låg som saltkorn bakom ögonlocken, det sved ofta och lämnade röda kanter efter sig. Den inre rösten som manade henne vill inte höra talas om att förlåta eller låta något annat komma in i livet.
Detta eviga drama spelades om och om igen och Leas trötthet inför livet var som en drunknandes längtan att ge upp, låta sig fyllas med vatten och sjunka till botten.
Plötsligt drog hålrummet ihop sig med en sådan hastighet att Lea för första gången på mycket länge kunde förnimma ett hjärtslag. I en slags förvåning stannade hon upp samtidigt som benen vek sig under henne.
Genom molnludd såg hon ett ansikte sväva ovanför sig utan att förstå vem det kunde vara. Allt bäddades in i ett märkligt ljus och Lea tänkte att det kanske var Gud som fanns i alla fall.
Nu hörde hon svagt ljudet av röster och kände att hon lyftes uppåt av starka armar. Hon kände sina hjärtslag igen, så intensivt att det strålade ut i ena armen. Lea släppte efter och för första gången på mycket länge anade hon någon slags ro.
Hon sökte sig försiktigt djupare in i detta tillstånd och förnam en lättnad som gjorde kroppen viktlös. Här ville hon stanna.
Sorgen malde i bröstet på Lea och kändes nu stor som en jättegrotta.
Det ihåliga rummet i bröstet gjorde att hon levde i minnen som holkade ur henne mer och mer. Tårarna hade sedan länge torkat bort och låg som saltkorn bakom ögonlocken, det sved ofta och lämnade röda kanter efter sig. Den inre rösten som manade henne vill inte höra talas om att förlåta eller låta något annat komma in i livet.
Detta eviga drama spelades om och om igen och Leas trötthet inför livet var som en drunknandes längtan att ge upp, låta sig fyllas med vatten och sjunka till botten.
Plötsligt drog hålrummet ihop sig med en sådan hastighet att Lea för första gången på mycket länge kunde förnimma ett hjärtslag. I en slags förvåning stannade hon upp samtidigt som benen vek sig under henne.
Genom molnludd såg hon ett ansikte sväva ovanför sig utan att förstå vem det kunde vara. Allt bäddades in i ett märkligt ljus och Lea tänkte att det kanske var Gud som fanns i alla fall.
Nu hörde hon svagt ljudet av röster och kände att hon lyftes uppåt av starka armar. Hon kände sina hjärtslag igen, så intensivt att det strålade ut i ena armen. Lea släppte efter och för första gången på mycket länge anade hon någon slags ro.
Hon sökte sig försiktigt djupare in i detta tillstånd och förnam en lättnad som gjorde kroppen viktlös. Här ville hon stanna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)