Skrivpuff Utmaning 30 Orden: soppa, misstänkt, glömma, undantag.
Hur f-n hamnade jag i den här jäkla soppan tänker Sophie.
Hon stirrar på sin darrande hand, försöker hypnotisera den till stillhet.
Ljudet hon just skapat när silverskeden skrapade botten på det ostindiska
porslinet gör att hon nu har ett 40-tal ögon riktade mot sig som väntar på hennes tal.
Tungan har förvandlats till en betongklump och inte ett ljud tar sig förbi den.
Hon vågar inte titta på eller vädja till honom för hon vet att en enda oförsiktig
blick kan verka misstänkt och avslöja deras ännu hemliga kärlekshistoria.
Sophie kan inte heller titta rakt fram för där sitter frun, den äkta.
Som klippt och skuren från Svensk Damtidnings frontsida sitter hon där
överbelamrad med hans juveler. Catherine heter hon som gnistrar som en
levande julgran och att möta hennes blick är som att se sig i en av kulorna.
Genom den levande spegeln går det sakta upp för Sophie att hon befinner sig i värsta
mardrömmen.
Herregud, Hon vet. Djävulska kärring hinner hon tänka innan hon hör att Catherine tagit
komandot över tystnaden med orden: "Du är så tyst ikväll lilla vän,har du ingenting
att bjuda på som alla inte redan vet?" Hon ler giftigt och bjuder runt mera soppa.
Orden av förnedring som borrar sig genom hela kroppen kommer Sophie aldrig
att glömma.
Paniken driver henne att springande lämna rummet. Hon är inte längre som hon trott
undantaget som bekräftar regeln utan bara ännu en förbrukad leksak.
I trappan på vägen ut tappar hon den ena av sina röda favoritklackskor och förstår att
det är dags att sluta tro på sagor.
fredag 30 januari 2009
tisdag 27 januari 2009
Du borde skämmas!
Skrivpuff. Utmaning 26.
Du borde skämmas!
Pojken står där. Röklukten i hans kläder skapar det avstånd han behöver till den vuxne vars mun liknar det öppna gapet hos en haj. Han hör ingenting av den ordström av glödheta bokstäver som kommer dansande mot honom.
Hans ansikte är som en tillbommad sommarstuga, stängt fram till en gästvänligare säsong.
Soten på glasögonen ger som fönsterluckor skydd mot insyn över vad som eventuellt pågår i det inre.
Det enda han hör är sina egna tankar.
Visst skäms han, det har han gjort större delen av sitt 7-åriga liv.
Han vet mer om skam än vad något barn bör veta. När han fortfarande lyssnade på vuxna har han ofta fått höra att han är fel,ful och dum i huvudet. Gångerna som han fått byta hem utan att få packa sina skatter, veta var eller till vem han ska har han slutat räkna, fingrarna räcker inte till.
Det började när han vid 2-års ålder hittats lekande i sandlådan mitt i natten med bara en överfylld blöja på. Många har de varit sedan dess som till en början velat att han ska kalla dem mamma och pappa.
Han känner att tankarna nu nått gränslandet och de röda strimmor han ser är migränvarningsskylten.
Han övergår till Skammen.Det var först när han gjort Skammen till sin närmaste följeslagare som han känt sig stark och ointaglig inför den vuxenvärld han inte förstår.
Skammen är den gangstertyp i skumhatt som lärt honom hämndens ljuva konst.
Det har hjälpt honom att besegra den trasselsudd av känslor som vissa dagar nästan kramat livslusten ur hans kropp.
Längre kommer han inte för nu slukar migränens lågor honom.
Han faller ner mot skuggorna och för en stund ut ur tiden.
Du borde skämmas!
Pojken står där. Röklukten i hans kläder skapar det avstånd han behöver till den vuxne vars mun liknar det öppna gapet hos en haj. Han hör ingenting av den ordström av glödheta bokstäver som kommer dansande mot honom.
Hans ansikte är som en tillbommad sommarstuga, stängt fram till en gästvänligare säsong.
Soten på glasögonen ger som fönsterluckor skydd mot insyn över vad som eventuellt pågår i det inre.
Det enda han hör är sina egna tankar.
Visst skäms han, det har han gjort större delen av sitt 7-åriga liv.
Han vet mer om skam än vad något barn bör veta. När han fortfarande lyssnade på vuxna har han ofta fått höra att han är fel,ful och dum i huvudet. Gångerna som han fått byta hem utan att få packa sina skatter, veta var eller till vem han ska har han slutat räkna, fingrarna räcker inte till.
Det började när han vid 2-års ålder hittats lekande i sandlådan mitt i natten med bara en överfylld blöja på. Många har de varit sedan dess som till en början velat att han ska kalla dem mamma och pappa.
Han känner att tankarna nu nått gränslandet och de röda strimmor han ser är migränvarningsskylten.
Han övergår till Skammen.Det var först när han gjort Skammen till sin närmaste följeslagare som han känt sig stark och ointaglig inför den vuxenvärld han inte förstår.
Skammen är den gangstertyp i skumhatt som lärt honom hämndens ljuva konst.
Det har hjälpt honom att besegra den trasselsudd av känslor som vissa dagar nästan kramat livslusten ur hans kropp.
Längre kommer han inte för nu slukar migränens lågor honom.
Han faller ner mot skuggorna och för en stund ut ur tiden.
söndag 25 januari 2009
Mås Te
Skrivpuff Utmaning 25. "Släpp allt du har för händer och skriv.Nu! Vadsomhelst men NU!"
Måste Mås Te?
Inte dricker väl måsar te? De själva skrattar åt blotta tanken. En varm dryck när hela havet finns att tillgå. Salta stänk från glittrande yta. Nej inget mås te här inte!
Men varför måste jag så mycket istället för att utröna vad jag egentligen vill?
Vad är det för port jag står inför som inte alls öppnar sig för mig? Mina fingrar löper längs träet och vidrör ådringar från en klok värld.
Vad är mitt nästa steg? Vad är det mitt hjärta längtar? Vad är det som är allra mest jag och som jag kan delge världen? Delge världen från ett lätt och lyckligt sinne och frå ett befriat hjärta.
Ett hjärta som kan jubla och slå med jordens, moderns lugna rytmiska slag.
En dans med blodet strömmande som en fri fjällfors som glatt kastar sig utför stupande branter sjungande sitt brus i extas.
Varje litet stänk som når långt ut i luften svävar en sekund och faller åter ner i den trygga helheten och forslas sedan vidare i alltet.
Solen som för en sekund låtit droppen nå alla regnbågens färger som den vackraste av kristaller, en spegling av ljusets färgsprakande fyrverkeri.
Solen ler åt sin egen magi och letar nya lekkamrater. Här vilar inga måste, här ges sekund snabba möjligheter som uppstår och upplöses som ett evigt kalejdoskop.
Ett gigantiskt skådespel utan början och utan slut - för Evigt.
Så vad är det som måste?
Lagar och förordningar blir till, brott när de inte följs.
Varför följer vi inte universum istället, det inom oss som bultar och säger JA.
Varför är tvångströjan så bekväm?
Varför slocknar vi så lätt när universum bor inom oss?
Pärlan skimrar till därinne och en oroskänsla far genom kroppen.
Vill JA, vilja att förlösa det JAG universum menat, vill se fullbordas, en spegelbild av sig själv.
En mosaik i rörelse.
Är kärleken så farlig, så hisnande att kraften går åt till att stävja och hålla emot.
Är det så farligt att bli sårbar?
Men jag bär ju kraften att själv reparera om jag vill, inte måste!
Hur reparera?
Bada i Kärlek likt forsens droppe i solljuset, regnbågsfärgen.
Då föds åter barnet fram i dig och du kan se livet med oskuldens ögon utan att döma och bedöma.
Leken styr kroppen och blodet flödar och andningen blir fri.
Hängiven och hänförd av livet räcker det pånyttfödda barnet ut armarna och famnar världen.
Kärleken bär och Skaparens mullrande skratt leder befrielsen.
Allt är som det ska!
Allt har sin ordning och här finns ett JA som ekar i berg och dal.
När det lilla barnet behöver ro och vila vaggas det till söms i en varmröd vallmos famn.
Världen ler igen!
Måste Mås Te?
Inte dricker väl måsar te? De själva skrattar åt blotta tanken. En varm dryck när hela havet finns att tillgå. Salta stänk från glittrande yta. Nej inget mås te här inte!
Men varför måste jag så mycket istället för att utröna vad jag egentligen vill?
Vad är det för port jag står inför som inte alls öppnar sig för mig? Mina fingrar löper längs träet och vidrör ådringar från en klok värld.
Vad är mitt nästa steg? Vad är det mitt hjärta längtar? Vad är det som är allra mest jag och som jag kan delge världen? Delge världen från ett lätt och lyckligt sinne och frå ett befriat hjärta.
Ett hjärta som kan jubla och slå med jordens, moderns lugna rytmiska slag.
En dans med blodet strömmande som en fri fjällfors som glatt kastar sig utför stupande branter sjungande sitt brus i extas.
Varje litet stänk som når långt ut i luften svävar en sekund och faller åter ner i den trygga helheten och forslas sedan vidare i alltet.
Solen som för en sekund låtit droppen nå alla regnbågens färger som den vackraste av kristaller, en spegling av ljusets färgsprakande fyrverkeri.
Solen ler åt sin egen magi och letar nya lekkamrater. Här vilar inga måste, här ges sekund snabba möjligheter som uppstår och upplöses som ett evigt kalejdoskop.
Ett gigantiskt skådespel utan början och utan slut - för Evigt.
Så vad är det som måste?
Lagar och förordningar blir till, brott när de inte följs.
Varför följer vi inte universum istället, det inom oss som bultar och säger JA.
Varför är tvångströjan så bekväm?
Varför slocknar vi så lätt när universum bor inom oss?
Pärlan skimrar till därinne och en oroskänsla far genom kroppen.
Vill JA, vilja att förlösa det JAG universum menat, vill se fullbordas, en spegelbild av sig själv.
En mosaik i rörelse.
Är kärleken så farlig, så hisnande att kraften går åt till att stävja och hålla emot.
Är det så farligt att bli sårbar?
Men jag bär ju kraften att själv reparera om jag vill, inte måste!
Hur reparera?
Bada i Kärlek likt forsens droppe i solljuset, regnbågsfärgen.
Då föds åter barnet fram i dig och du kan se livet med oskuldens ögon utan att döma och bedöma.
Leken styr kroppen och blodet flödar och andningen blir fri.
Hängiven och hänförd av livet räcker det pånyttfödda barnet ut armarna och famnar världen.
Kärleken bär och Skaparens mullrande skratt leder befrielsen.
Allt är som det ska!
Allt har sin ordning och här finns ett JA som ekar i berg och dal.
När det lilla barnet behöver ro och vila vaggas det till söms i en varmröd vallmos famn.
Världen ler igen!
En vintersaga
Skrivpuff Utmaning 11.
Det stolta huset vars hud bär sina tydliga spår av ålder och erfarenheter suckar och rister till
av vindpusten som knuffar det i ryggen. Plötsligt rullar ett blekgult månklot fram ur intet, molntussarna drar sig fnissande tillbaka och en väg öppnar sig som en gyllene stråle direkt ur huskroppens skugga.
Hade någon av de i huset nu drömmande människorna varit vaken och blickat ut genom fönstren så hade de med all säkerhet trott att de drömde. Med ljusets hjälp och hastigthet glider en knappt tvärhand hög varelse fram över snötäcket ner mot havet som efter dagens våghalsiga gymnastik just lagt sig tillrätta för en välförtjänt vila.
Varelsen som är en fe vid namn Isodora vet att det är just nu henes arbete måste utföras. Hon kan med sitt spö framkalla kristallstjärnor och tillsammans med sin trollbindande röst frysa havets yta till en spegel. Det ska bli glansis som gjort av fruset siden. Hon har redan börjat nynna och vet att havet lyssnar utan motstånd. Snabbt och säkert arbetar hon fram det spegellika dansgolvet. Isodora vet att när dagen gryr kommer människobarnen att snurra runt över isen tills deras stelfrusna tår sätter stopp för skridskodansen.
Med ett skratt likt ljudet av ett vindspel gör hon en piruett och far tillbaka över snön lika snabbt som hon kom. Molntussarna bäddar ner månen som stänger sin gata och allt blir plötsligt mörkt igen i väntan på soluppgången.
Det stolta huset vars hud bär sina tydliga spår av ålder och erfarenheter suckar och rister till
av vindpusten som knuffar det i ryggen. Plötsligt rullar ett blekgult månklot fram ur intet, molntussarna drar sig fnissande tillbaka och en väg öppnar sig som en gyllene stråle direkt ur huskroppens skugga.
Hade någon av de i huset nu drömmande människorna varit vaken och blickat ut genom fönstren så hade de med all säkerhet trott att de drömde. Med ljusets hjälp och hastigthet glider en knappt tvärhand hög varelse fram över snötäcket ner mot havet som efter dagens våghalsiga gymnastik just lagt sig tillrätta för en välförtjänt vila.
Varelsen som är en fe vid namn Isodora vet att det är just nu henes arbete måste utföras. Hon kan med sitt spö framkalla kristallstjärnor och tillsammans med sin trollbindande röst frysa havets yta till en spegel. Det ska bli glansis som gjort av fruset siden. Hon har redan börjat nynna och vet att havet lyssnar utan motstånd. Snabbt och säkert arbetar hon fram det spegellika dansgolvet. Isodora vet att när dagen gryr kommer människobarnen att snurra runt över isen tills deras stelfrusna tår sätter stopp för skridskodansen.
Med ett skratt likt ljudet av ett vindspel gör hon en piruett och far tillbaka över snön lika snabbt som hon kom. Molntussarna bäddar ner månen som stänger sin gata och allt blir plötsligt mörkt igen i väntan på soluppgången.
torsdag 22 januari 2009
Skrivpuff Utmaning 10. Det blir aldrig som man tänkt sig.
Det blir aldrig som man tänkt sig eller är det kanske just precis vad det blir?
Det är en svår konst att hålla ordning och reda på sina tankar.
De går sina egna vägar och man vet aldrig säkert vad de hittar på.
Fort går det och stundom är det svårt att hänga med i svängarna så möjligheten
finns att jag tänkt precis så som det blir.
Tänkte jag igår exakt som det blev idag? Det skulle jag veta om jag bara kunde minnas
tankarna jag hade då. Det gör jag inte ens med stor ansträngning.
Ponera att det verkligen är så att jag är regissören i mitt eget liv! Alla mina tankar blir då
mitt livs teater men med en viss fördröjning i tiden.
Jag känner hur håren på armarna blir till en ståpäls, huuuu!
Vilket ansvar! Från och med nu gäller censur över vad som får strömma genom mitt
huvud.
Jag manar fram min inre kontrollant Överstelöjtnant Hållistyr som omedelbart innfinner sig i full stridsmundering. Han bugar och jag delger honom det akuta läget.
Pärlor av svett bildar rännilar under skärmen på hans uniformsmössa.
Vad gör vi med natten?Hur ska jag kunna bemästra drömmarnas fria tankar och allt elände de kan ställa till med frågar han.
Jag söker febrilt i mina inre lösningsfiler och efter en stund kan jag leverera svar på frågan.
Skicka dem vidare till någon annan genom tankeöverföring säger jag.
Överstelöjtnant Hållistyr pustar ut, ler och utbrister:
Då blir det aldrig som man tänkt sig!
Det blir aldrig som man tänkt sig eller är det kanske just precis vad det blir?
Det är en svår konst att hålla ordning och reda på sina tankar.
De går sina egna vägar och man vet aldrig säkert vad de hittar på.
Fort går det och stundom är det svårt att hänga med i svängarna så möjligheten
finns att jag tänkt precis så som det blir.
Tänkte jag igår exakt som det blev idag? Det skulle jag veta om jag bara kunde minnas
tankarna jag hade då. Det gör jag inte ens med stor ansträngning.
Ponera att det verkligen är så att jag är regissören i mitt eget liv! Alla mina tankar blir då
mitt livs teater men med en viss fördröjning i tiden.
Jag känner hur håren på armarna blir till en ståpäls, huuuu!
Vilket ansvar! Från och med nu gäller censur över vad som får strömma genom mitt
huvud.
Jag manar fram min inre kontrollant Överstelöjtnant Hållistyr som omedelbart innfinner sig i full stridsmundering. Han bugar och jag delger honom det akuta läget.
Pärlor av svett bildar rännilar under skärmen på hans uniformsmössa.
Vad gör vi med natten?Hur ska jag kunna bemästra drömmarnas fria tankar och allt elände de kan ställa till med frågar han.
Jag söker febrilt i mina inre lösningsfiler och efter en stund kan jag leverera svar på frågan.
Skicka dem vidare till någon annan genom tankeöverföring säger jag.
Överstelöjtnant Hållistyr pustar ut, ler och utbrister:
Då blir det aldrig som man tänkt sig!
onsdag 21 januari 2009
Skrivpuff Utmaning 9 Allting är vitt vitt vitt, 5vita ting.
I min vita alkoholfria värld går jag omkring som i en dimma.
De vita tabletterna som jag tar istället för spriten gör mig galen för nu går jag omkring med ett bländande colgatevitt evigt leende som jag inte kan bli av med trots att jag kört min tandprotes i Via vittvättmedel i 90 graders tvätt minst 100 gånger.
För att få slut på detta elände ringer jag 112 med en önskan om att få träffa någon behörig av vit rock.
Larmcentralen svarar och jag vrålar ut min bön om hjälp att få återkomma till den grå vardagen.
I min vita alkoholfria värld går jag omkring som i en dimma.
De vita tabletterna som jag tar istället för spriten gör mig galen för nu går jag omkring med ett bländande colgatevitt evigt leende som jag inte kan bli av med trots att jag kört min tandprotes i Via vittvättmedel i 90 graders tvätt minst 100 gånger.
För att få slut på detta elände ringer jag 112 med en önskan om att få träffa någon behörig av vit rock.
Larmcentralen svarar och jag vrålar ut min bön om hjälp att få återkomma till den grå vardagen.
Egen utmaning. Ingen Skrivpuff utan nackskott.
Jag tänkte mig att skriva i takt med dessa roliga och utmanande puffar. Förra veckans onsdag fick jag istället för en puff ett hejdundrande "skott" i nacken när jag alltför ivrig bokstavligen kastade mig ur sängen. Iväg till naprapaten som sa att ingen "kula" var synlig men väl en ordentlig svullnad. Efter behandlingen flyttade sig denna sistnämnda tydligen ner i axel och arm.
Så här sitter jag med mitt skrivsug och en nästan obrukbar höger arm som vanligtvis är en av mina bästa vänner. Vänstern försöker gripa in och skriva själv men högern vill inte riktigt släppa till utan protesterar genom ihållande värk och kraftigt motstånd. Så idag efter en veckas försök att vara min egen husdoktor blir det läkarbesök på riktigt. Försöker dämpa skrivsuget genom att ta del av andras fantastiska ordknyppling. Men den lilla rösten inom mig som ropar Vänta på mig, jag vill också vara med tystnar inte. Nu ska jag ta och lägga den värkande lemmen på min ugnsvarma vetekudde. Återkommer.
Jag tänkte mig att skriva i takt med dessa roliga och utmanande puffar. Förra veckans onsdag fick jag istället för en puff ett hejdundrande "skott" i nacken när jag alltför ivrig bokstavligen kastade mig ur sängen. Iväg till naprapaten som sa att ingen "kula" var synlig men väl en ordentlig svullnad. Efter behandlingen flyttade sig denna sistnämnda tydligen ner i axel och arm.
Så här sitter jag med mitt skrivsug och en nästan obrukbar höger arm som vanligtvis är en av mina bästa vänner. Vänstern försöker gripa in och skriva själv men högern vill inte riktigt släppa till utan protesterar genom ihållande värk och kraftigt motstånd. Så idag efter en veckas försök att vara min egen husdoktor blir det läkarbesök på riktigt. Försöker dämpa skrivsuget genom att ta del av andras fantastiska ordknyppling. Men den lilla rösten inom mig som ropar Vänta på mig, jag vill också vara med tystnar inte. Nu ska jag ta och lägga den värkande lemmen på min ugnsvarma vetekudde. Återkommer.
tisdag 20 januari 2009
Skrivpuff Utmaning 8, träffar en gammal bekant efter 10 år.Vilka förändringar ser personen och vad vill han uttala.
Åhhhh DU!
Jag säger detsamma.
Trodde inte att vi skulle ses igen.
Inte jag heller men har hållit lite koll på dig via nätet. Sett att du flyttat.
Ja just det,tack för julkortet förra året, blev glad.
Var rädd att du inte heller kom hem från den förfärliga vistelsen i Venezuela.
Hurdå menar du?Vi landade ju tillsammans på Arlanda.
Tja men min själ fastnade ett bra tag därute över Atlanten.Tog en tid innan den landade hemma hos mig igen.
Ja det var en bra beskrivning över sinnestillståndet efter den resan.
Men du ser verkligen lika besjälad ut nu som när vi först möttes.
Det låter väldans trevligt men vad är det du ser?
Tja man möter någon i din blick. Det är ett liv därinne som byter skepnad när du uttrycker olika saker. Ja så finns där förstås också några nya spår av livet runt dina ögon men det ger bara en fördjupning åt dina speciella drag.
Jag känner mig så sedd att jag får en upplevelse av att jag är naken stammar jag. Är jag det?
Klädd är du men din själ visar sig iallafall för mig. Inte så att jag fullt ut förstår vem du är men jag vill gärna veta mer, hoppas att du inte tycker att jag är för närgången.
Du är närgången men på ett trevligt vis svarar jag med rodnaden som två vildäpplen på kinderna. Du har visst satt färg på mig också konstaterar jag när jag känner hur det hettar.
Åhhhh DU!
Jag säger detsamma.
Trodde inte att vi skulle ses igen.
Inte jag heller men har hållit lite koll på dig via nätet. Sett att du flyttat.
Ja just det,tack för julkortet förra året, blev glad.
Var rädd att du inte heller kom hem från den förfärliga vistelsen i Venezuela.
Hurdå menar du?Vi landade ju tillsammans på Arlanda.
Tja men min själ fastnade ett bra tag därute över Atlanten.Tog en tid innan den landade hemma hos mig igen.
Ja det var en bra beskrivning över sinnestillståndet efter den resan.
Men du ser verkligen lika besjälad ut nu som när vi först möttes.
Det låter väldans trevligt men vad är det du ser?
Tja man möter någon i din blick. Det är ett liv därinne som byter skepnad när du uttrycker olika saker. Ja så finns där förstås också några nya spår av livet runt dina ögon men det ger bara en fördjupning åt dina speciella drag.
Jag känner mig så sedd att jag får en upplevelse av att jag är naken stammar jag. Är jag det?
Klädd är du men din själ visar sig iallafall för mig. Inte så att jag fullt ut förstår vem du är men jag vill gärna veta mer, hoppas att du inte tycker att jag är för närgången.
Du är närgången men på ett trevligt vis svarar jag med rodnaden som två vildäpplen på kinderna. Du har visst satt färg på mig också konstaterar jag när jag känner hur det hettar.
måndag 19 januari 2009
Skrivpuff. Utmaning 7. 100 ord innehållande orden: tanke sida orsak.
Jag sitter vid fönstret och dagdrömmer när en viktig tanke når mitt medvetande. Vem är min Pedro egentligen? Naturligtvis vet jag rent biologiskt vem han är. Jag har ju sett honom tusentals gånger på scenen i mitt liv i över 60 år. Men vem är han bakom alla sina skydd? När sa eller gjorde han något från sitt hjärta? Om han blev tvungen skulle han någonsin stå upp för sig själv eller välja sida så att han blev synlig för mig och världen? Vad skulle vara så viktigt och av vilken orsak skulle han välja att lämna sitt självvalda fängelse?
Jag sitter vid fönstret och dagdrömmer när en viktig tanke når mitt medvetande. Vem är min Pedro egentligen? Naturligtvis vet jag rent biologiskt vem han är. Jag har ju sett honom tusentals gånger på scenen i mitt liv i över 60 år. Men vem är han bakom alla sina skydd? När sa eller gjorde han något från sitt hjärta? Om han blev tvungen skulle han någonsin stå upp för sig själv eller välja sida så att han blev synlig för mig och världen? Vad skulle vara så viktigt och av vilken orsak skulle han välja att lämna sitt självvalda fängelse?
onsdag 14 januari 2009
Skrivpuff Utmaning 6
Ledig från jobbet, ledig vad är det?
De första dagarna är som en reningsprocess, att släppa allt skapande av "måsten".
Egentligen jobbar jag ju de tre första dagarna inpå ledigheten.
När semestern/ledigheten går in på sin fjärde dag har jag slutat tänka på jobbet när jag går upp och kissar mitt i natten.
Ledigheten börjar alltså när jag efter mitt nattliga toabesök kan gå och lägga mig med tomt huvud och somna om, fri från ofrivillig problemlösning.
Dagen efter kan jag plötsligen befinna mig i Nuet. Oj vad allt luktar och smakar gott. Jag hör, ser och tänker vad jag själv vill. Både befriande och läskigt för nu närmar jag mig frågan: Vem är jag?
Jag följer impulser och har tid att känna hur jag reagerar på mina egna val.
Tiden går fort i detta tillstånd även i stunder av uttråkad rastlöshet.
Jag har just börjat hitta "hem" i mig själv när alarmsystemet går igång igen.
Jobbet närmar sig och jag minns att jag har en roll att spela. Livet krymper och kostymen känns trång. Lydigt fogar jag mig, ordnar matlådan, lägger fram rena kläder, duschar och går tidigt till sängs.
Klockan 03.15 sitter jag åter på pottan och löser framtidens eventuella problem.
Ledig från jobbet, ledig vad är det?
De första dagarna är som en reningsprocess, att släppa allt skapande av "måsten".
Egentligen jobbar jag ju de tre första dagarna inpå ledigheten.
När semestern/ledigheten går in på sin fjärde dag har jag slutat tänka på jobbet när jag går upp och kissar mitt i natten.
Ledigheten börjar alltså när jag efter mitt nattliga toabesök kan gå och lägga mig med tomt huvud och somna om, fri från ofrivillig problemlösning.
Dagen efter kan jag plötsligen befinna mig i Nuet. Oj vad allt luktar och smakar gott. Jag hör, ser och tänker vad jag själv vill. Både befriande och läskigt för nu närmar jag mig frågan: Vem är jag?
Jag följer impulser och har tid att känna hur jag reagerar på mina egna val.
Tiden går fort i detta tillstånd även i stunder av uttråkad rastlöshet.
Jag har just börjat hitta "hem" i mig själv när alarmsystemet går igång igen.
Jobbet närmar sig och jag minns att jag har en roll att spela. Livet krymper och kostymen känns trång. Lydigt fogar jag mig, ordnar matlådan, lägger fram rena kläder, duschar och går tidigt till sängs.
Klockan 03.15 sitter jag åter på pottan och löser framtidens eventuella problem.
måndag 12 januari 2009
Skrivpuff Utmaning 5
Igår var en grå och fuktig dag lagom tråkig för att kunna ägnas åt all skidåkning som TV bjöd på. Men nej då ut på promenad tar man sig som friluftare. För att synas ordentligt i den gråa massan blev det knallröd jacka och en nummerlapp med en stor 1:a på bröst och rygg. Alltid ska väl det få någon att undra vilken tävling jag deltar i tänkte jag. Vi promenerar sambon och jag med sjumila steg mot söder och djurgårdsfärjan. När vi kommer ner till Kungsträdgården och passerar den folkrika skridskobanan hörs plötsligt ett hejaheja. Det åtföljs av fler. Vi ökar takten och vinkar nådigt till massan som nu samlats vid kanten av banan för att uppmuntra oss.
Så fort har vi aldrig tidigare nått fram till kajen och biljettförsäljningen. Damen i kassan tittar på mitt månadskort och frågar nyfiket: tänker du fuska genom att ta färjan över?
Bara halva vägen säger jag resten ska jag gå på vattnet. Hon blir sittande tyst med tappad haka.
Jag skyndar ombord med sambon tätt i hälarna och hoppas att ingen hörde vad jag sa för det skulle ju kunna leda till upp till bevis.
Men jag har tur vi kommer säkert över till andra sidan utan att ens bli våta om fötterna.
Vid Gröna Lunds ingång slinker jag diskret ur nummerlappen och hänger upp den som en bortappad väst på gallergrinden och skyndar vidare.
Vänta, vänta väser sambon mig i örat nu när du inte numrerad längre kan vi väl slå av på takten och njuta av promenaden istället.
Du har så rätt säger jag och krokar hans arm och blir mig själv igen resten av dagen.
Igår var en grå och fuktig dag lagom tråkig för att kunna ägnas åt all skidåkning som TV bjöd på. Men nej då ut på promenad tar man sig som friluftare. För att synas ordentligt i den gråa massan blev det knallröd jacka och en nummerlapp med en stor 1:a på bröst och rygg. Alltid ska väl det få någon att undra vilken tävling jag deltar i tänkte jag. Vi promenerar sambon och jag med sjumila steg mot söder och djurgårdsfärjan. När vi kommer ner till Kungsträdgården och passerar den folkrika skridskobanan hörs plötsligt ett hejaheja. Det åtföljs av fler. Vi ökar takten och vinkar nådigt till massan som nu samlats vid kanten av banan för att uppmuntra oss.
Så fort har vi aldrig tidigare nått fram till kajen och biljettförsäljningen. Damen i kassan tittar på mitt månadskort och frågar nyfiket: tänker du fuska genom att ta färjan över?
Bara halva vägen säger jag resten ska jag gå på vattnet. Hon blir sittande tyst med tappad haka.
Jag skyndar ombord med sambon tätt i hälarna och hoppas att ingen hörde vad jag sa för det skulle ju kunna leda till upp till bevis.
Men jag har tur vi kommer säkert över till andra sidan utan att ens bli våta om fötterna.
Vid Gröna Lunds ingång slinker jag diskret ur nummerlappen och hänger upp den som en bortappad väst på gallergrinden och skyndar vidare.
Vänta, vänta väser sambon mig i örat nu när du inte numrerad längre kan vi väl slå av på takten och njuta av promenaden istället.
Du har så rätt säger jag och krokar hans arm och blir mig själv igen resten av dagen.
Skrivpuff Utmaning 4
Böcker är som hälsningar från universum. Plötsligt när man behöver inspiration, förnyelse, andra perspektiv eller bara lugn och ro så dyker just det som man behöver upp.
Favoriter kommer och går och består. Tänk att kunna samla så många av sina vänner i bokhyllan och att alltid ha dem så nära att det inte krävs många steg för att komma i kontakt med dem på nytt.
Det finns många alternativ och det har så mycket att göra med vad livet just för ögonblicket erbjuder vad som känns rätt att läsa och fördjupa sig i. Jag älskar alla mina böcker som jag har sparat och vet att jag kommer att söka upp dem igen och igen.
Böcker där budskapet känns integrerat för min del erbjuder jag med glädje till någon annan genom att vidarebefodra dem till kollegor på jobbet eller till insamlingar av olika slag.
När jag bara ska koppla av läser jag gärna böcker som genom sitt goda språk kan stimulera mina inre bilder t.ex Marianne Fredriksson eller en god historieberättare som Isabelle Allende.
De böcker som jag läst om flest gånger genom mitt liv är berättelserna om Anne på Grönkulla.
Hon var och förblir min "besläktade själ". Tack Anne för din livslånga vänskap!
Böcker är som hälsningar från universum. Plötsligt när man behöver inspiration, förnyelse, andra perspektiv eller bara lugn och ro så dyker just det som man behöver upp.
Favoriter kommer och går och består. Tänk att kunna samla så många av sina vänner i bokhyllan och att alltid ha dem så nära att det inte krävs många steg för att komma i kontakt med dem på nytt.
Det finns många alternativ och det har så mycket att göra med vad livet just för ögonblicket erbjuder vad som känns rätt att läsa och fördjupa sig i. Jag älskar alla mina böcker som jag har sparat och vet att jag kommer att söka upp dem igen och igen.
Böcker där budskapet känns integrerat för min del erbjuder jag med glädje till någon annan genom att vidarebefodra dem till kollegor på jobbet eller till insamlingar av olika slag.
När jag bara ska koppla av läser jag gärna böcker som genom sitt goda språk kan stimulera mina inre bilder t.ex Marianne Fredriksson eller en god historieberättare som Isabelle Allende.
De böcker som jag läst om flest gånger genom mitt liv är berättelserna om Anne på Grönkulla.
Hon var och förblir min "besläktade själ". Tack Anne för din livslånga vänskap!
söndag 11 januari 2009
Skrivpuff Utmaning 3
De har lämnat den magiska apparaten nu de där varelserna som brukar sitta och stirra på mig eller böja mina armar och ben åt olika håll. Ibland blir det väldigt obekväma ställningar i många timmar. Nu är det mörkt och tyst i huset så jag gör mig fri från den posen jag sist hamnade i och styr mina steg mot maskinen som står där med locket uppfällt. Det ser ut som en stor spegel. På golvet finns en massa rutor med olika tecken på. Försiktigt sätter jag min fot på en ruta, den sjunker ner och en massa tecken rör sig över spegeln. mmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmm
Ojojojoj jag lyfter på foten och prövar försiktigt ett nytt steg jj. Det här var ju spännande, ett till med tåspetsen ö och rutan bredvid l och nästa k.
Som i en dans prövar jag samma steg igen och på rutan ser jag att tecknen blivit mjölk.
Jag tar allt i omvänd ordning och då blir det klöjm. Det var en rolig dans men jag känner mig plötsligt trött och yr i huvudet av allt detta nya som jag inte förstår. Jag får nog acceptera att jag bara är en docka med träskalle. Tur att min snygga figur väcker sådant intresse konstaterar jag och återgår nöjd till min senaste pose.
Skrivpuff Utmaning 2
Med brevet halvläst i handen och tofflorna fortfarande på fötterna går jag över den oskottade trädgårdsgången. Snön kyler de bara fötterna. Samma kyla känner jag inför den förbannade grannkärringen vars ord på pappret etsat sig fast på näthinnan, skyldig till skadegörelse på hennes djävla stadsjeep. Repor i lacken på främre passagerardörren. Jo dra mig baklänges, det är väl ingen hemlighet, hela gatan vet att hon nästan tar postboxen med sig varje gång hon ska in på sin uppfart. Och nu är jag plötsligt skyldig till att hon är en miserabel förare. Drar morgonrocken tätare runt kroppen och bankar på dörren.
Dörren öppnas sakta och ett par uttryckslösa ögon tittar på mig.
Vad vill du säger Rut.
-Jag undrar detsamma säger jag och viftar med brevet i luften. Är du pank eftersom du vill att jag ska betala för dina misstag?
-Misstag, jag gör aldrig några misstag. Jag är bara rädd om det som är mitt.
-Och vad har jag med det att göra?
-Min vän Sandy såg dig.
-Såg mig vaddå?
-Repa framdörren på min bil.
-Jag tror att du ska prata med din vän Sandy en gång till medan jag pratar med resten av våra grannar om hur många av dem som sett dig törna mot postboxen när du svänger upp på din uppfart. Vi ses i rätten!!
Jag vänder ryggen till och medan jag hastar tilbaka till mitt hus hör jag Rut ropa.
-Vänta Kerstin det kanske inte var du, det var nog Maj-Britt i hörnhuset ni är ju ganska lika varandra så Sandy kan ha tagit fel. Jag ska prata med henne.
Jag ler för mig själv, kastar i förbifarten brevet i soptunnan och tar mig in till värmen.
Med brevet halvläst i handen och tofflorna fortfarande på fötterna går jag över den oskottade trädgårdsgången. Snön kyler de bara fötterna. Samma kyla känner jag inför den förbannade grannkärringen vars ord på pappret etsat sig fast på näthinnan, skyldig till skadegörelse på hennes djävla stadsjeep. Repor i lacken på främre passagerardörren. Jo dra mig baklänges, det är väl ingen hemlighet, hela gatan vet att hon nästan tar postboxen med sig varje gång hon ska in på sin uppfart. Och nu är jag plötsligt skyldig till att hon är en miserabel förare. Drar morgonrocken tätare runt kroppen och bankar på dörren.
Dörren öppnas sakta och ett par uttryckslösa ögon tittar på mig.
Vad vill du säger Rut.
-Jag undrar detsamma säger jag och viftar med brevet i luften. Är du pank eftersom du vill att jag ska betala för dina misstag?
-Misstag, jag gör aldrig några misstag. Jag är bara rädd om det som är mitt.
-Och vad har jag med det att göra?
-Min vän Sandy såg dig.
-Såg mig vaddå?
-Repa framdörren på min bil.
-Jag tror att du ska prata med din vän Sandy en gång till medan jag pratar med resten av våra grannar om hur många av dem som sett dig törna mot postboxen när du svänger upp på din uppfart. Vi ses i rätten!!
Jag vänder ryggen till och medan jag hastar tilbaka till mitt hus hör jag Rut ropa.
-Vänta Kerstin det kanske inte var du, det var nog Maj-Britt i hörnhuset ni är ju ganska lika varandra så Sandy kan ha tagit fel. Jag ska prata med henne.
Jag ler för mig själv, kastar i förbifarten brevet i soptunnan och tar mig in till värmen.
lördag 10 januari 2009
SkrivPuff Nyårsdagen, Nytt år, nytt liv
Jag vaknar upp och minns att det är första dagen på ett nytt år och med nya möjligheter.
Slänger av mig täcket, fötterna på golvet och stirrar stint i den stora väggspegeln. Vad ser jag och vad ska jag genast förändra? Mer färgrik vill jag bli. Jag fantiserar om ett stort rött hår som böljar nerför ryggen och vips är det där på mitt huvud. Fnissar för mig själv, vrider på huvudet och ser på mig från sidan. Snyggt men inte pråligt som min farfar brukade säga! Ja vad mer kan jag hitta på som skulle förändra mitt liv? Kanske hör det till med några väl valda fräknar när man ändå är rödhårig. Sådär ja det var ju riktigt pikant! Långa naglar? Det har jag aldrig tyckt om men vad tusan man kan ju alltid prova. Rosa nagellack så det riktigt skär sig mot håret. Inte så illa men det blir ju intressant hur jag nu ska kunna använda händerna? Min utstående tand behöver jag bara peta på med den långa rosa pekfingernageln så glider den in på sin plats och bildar ett jämt och fint leende. Jaha jag börjar se alldeles perfekt ut men det verkar lite trist så vad kan jag bryta av detta med? Jag slår till med en vaggande gång precis som de vackra chokladbruna kvinnorna i Afrika när de bär vatten på huvudet.
Undrar just vad det ser ut som att jag gör?
Jag rör mig runt i rummet till afrikanska trummor som bara jag kan höra och kastar med huvudet så att de röda lockarna står som en sky av eld runt mitt huvud. Ser mig själv ur ögonvrån i spegeln och känner mig stark och orubblig som självaste moder jord. Ju snabbare takten rusar i mitt blod känner jag vreden komma. Jag vill plötsligt förinta och förgöra, smula sönder och skölja rent. Kanske det är vad som behövs för att få börja om från början för att nå min fulla kapacitet och vilja? Efter åska och regn kommer sol sägs det...? Men jag är inte där än trummorna manar och jag vaggar häftigare och häftigare in mot ett cresendo. Detta var jag inte beredd på när jag började leka med elden detta nya årets morgon.
Vem är jag på väg att bli? Vad är det som legat på lur i mig och som nu inte går att stoppa?
Ur mitt hjärta hoppar en stor svart panter. Den svarta silkeslena kissen sätter sig mitt emot mig och stirrar mig stint i ögonen med sina sneda gula ögon. Trummorna har tystnat och allt står stilla, tystnaden går att ta på. Vad vill du viskar jag ut i tomheten och känner pulsen som ännu vaggar min kropp. Det vet du kommer svaret genom tankepost. Jag vill inte längre vara fången i ditt hjärta. Jag vill synas i ditt väsen genom dina handlingar varje dag. Jag är du och du är jag, vi är ett och det måste du inse. Kväver du mig så kväver jag dig. Men vi kan om vi samarbetar skapa ett herrans liv. Lite mera klös i tillvaron och dessemellan silkestassar och en viss lojhet. Vad sägs, är vi ense frågar den stora vackra katten. Stumt nickar jag tillbaka och i spegeln ser jag det stora djuret åter försvinna in i min kropp. Hela kroppen rister till och jag hör ett belåtet spinnande. Jag sitter där på sängkanten en stund med halvöppen mun utan tankar. Jag känner att något kommer rullande upp från magen, det kittlar till när det når munnen och ut i rummet far ett gapskratt som studsar mellan väggarna. Det är som åska, plötsligt har det mullrat färdigt och försvinner bort i horisonten.
Tänk att jag nu är panterkvinnan. Ett nytt år och vilka möjligheter och inte minst utmaningar att innehålla denna kraft och låta den få utlopp när den ger sig till känna.
Nu känner jag att jag måste vila en stund och begrunda vad denna kraft kan innebära i mitt liv.
Lägger mig på den obäddade sängen tittar på mina rosa klor och spinner mig själv förnöjt till sömns.
Jag vaknar upp och minns att det är första dagen på ett nytt år och med nya möjligheter.
Slänger av mig täcket, fötterna på golvet och stirrar stint i den stora väggspegeln. Vad ser jag och vad ska jag genast förändra? Mer färgrik vill jag bli. Jag fantiserar om ett stort rött hår som böljar nerför ryggen och vips är det där på mitt huvud. Fnissar för mig själv, vrider på huvudet och ser på mig från sidan. Snyggt men inte pråligt som min farfar brukade säga! Ja vad mer kan jag hitta på som skulle förändra mitt liv? Kanske hör det till med några väl valda fräknar när man ändå är rödhårig. Sådär ja det var ju riktigt pikant! Långa naglar? Det har jag aldrig tyckt om men vad tusan man kan ju alltid prova. Rosa nagellack så det riktigt skär sig mot håret. Inte så illa men det blir ju intressant hur jag nu ska kunna använda händerna? Min utstående tand behöver jag bara peta på med den långa rosa pekfingernageln så glider den in på sin plats och bildar ett jämt och fint leende. Jaha jag börjar se alldeles perfekt ut men det verkar lite trist så vad kan jag bryta av detta med? Jag slår till med en vaggande gång precis som de vackra chokladbruna kvinnorna i Afrika när de bär vatten på huvudet.
Undrar just vad det ser ut som att jag gör?
Jag rör mig runt i rummet till afrikanska trummor som bara jag kan höra och kastar med huvudet så att de röda lockarna står som en sky av eld runt mitt huvud. Ser mig själv ur ögonvrån i spegeln och känner mig stark och orubblig som självaste moder jord. Ju snabbare takten rusar i mitt blod känner jag vreden komma. Jag vill plötsligt förinta och förgöra, smula sönder och skölja rent. Kanske det är vad som behövs för att få börja om från början för att nå min fulla kapacitet och vilja? Efter åska och regn kommer sol sägs det...? Men jag är inte där än trummorna manar och jag vaggar häftigare och häftigare in mot ett cresendo. Detta var jag inte beredd på när jag började leka med elden detta nya årets morgon.
Vem är jag på väg att bli? Vad är det som legat på lur i mig och som nu inte går att stoppa?
Ur mitt hjärta hoppar en stor svart panter. Den svarta silkeslena kissen sätter sig mitt emot mig och stirrar mig stint i ögonen med sina sneda gula ögon. Trummorna har tystnat och allt står stilla, tystnaden går att ta på. Vad vill du viskar jag ut i tomheten och känner pulsen som ännu vaggar min kropp. Det vet du kommer svaret genom tankepost. Jag vill inte längre vara fången i ditt hjärta. Jag vill synas i ditt väsen genom dina handlingar varje dag. Jag är du och du är jag, vi är ett och det måste du inse. Kväver du mig så kväver jag dig. Men vi kan om vi samarbetar skapa ett herrans liv. Lite mera klös i tillvaron och dessemellan silkestassar och en viss lojhet. Vad sägs, är vi ense frågar den stora vackra katten. Stumt nickar jag tillbaka och i spegeln ser jag det stora djuret åter försvinna in i min kropp. Hela kroppen rister till och jag hör ett belåtet spinnande. Jag sitter där på sängkanten en stund med halvöppen mun utan tankar. Jag känner att något kommer rullande upp från magen, det kittlar till när det når munnen och ut i rummet far ett gapskratt som studsar mellan väggarna. Det är som åska, plötsligt har det mullrat färdigt och försvinner bort i horisonten.
Tänk att jag nu är panterkvinnan. Ett nytt år och vilka möjligheter och inte minst utmaningar att innehålla denna kraft och låta den få utlopp när den ger sig till känna.
Nu känner jag att jag måste vila en stund och begrunda vad denna kraft kan innebära i mitt liv.
Lägger mig på den obäddade sängen tittar på mina rosa klor och spinner mig själv förnöjt till sömns.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)