lördag 28 februari 2009

Samefika

SkrivPuff Utmaning 59. 28 Februari. Något som smakar salt.

Han sitter mittemot mig på britsen i den lilla kåtan i Singi.
Renhjorden ska snart passera förbi stugbyn och ingenting får störa de tusentalet renar som ska igenom passet. Elden sprakar sin egen monolog på härden i kåtans mitt och skenet belyser hans ansikte. Rynkorna är som spåren i en nyplöjd åker. Hans namn är Nisse Sarri och han är en fjällets son.

Kok kaffet har han med de vädererfarna fingrarna förlöst ur skinnpungen som fäster vid bältet. Från en mindre pung nyper han om saltet som ska säkra den där speciella aromen. Kitteln i den svärtade kedjan som hänger från taket över elden bubblar och sprider kaffedoften i rummet.

Han säger inte mycket men ögonen berättar om styrka och ödmjukhet från ett liv på naturens villkor. Jag känner en stillsam vördnad av att bara sitta här tillsammans med denna man som utstrålar vishet genom varje por.

Han plockar fram två kåsor framsprungna ur björkvril under mörkrets långa vinterdagar, slår upp kaffet och räcker den ena till mig. Jag som vanligtvis inte dricker kaffe känner hans blick när jag för kåsan till munnen. En klunk och alla sinnen är på vakt och ansiktet som ett dragspel. Jag kan inte hjälpa det men jag rusar på dörren och spottar och fräser som en kattunge.

-Joooo ska en va på fjellet flecka ska man tåle redit kaffi kommer det inifrån halvmörkret åtföljt av ett muntert skrockande.

Vänskap


SkrivPuff Utmaning 58 27 Februari. En minnesvärd födelsedag.

Kerstin hade varit sjuk en längre tid, utbränd. Livet utanför jobbet hade krympt, det fanns ingen ork till att vara privat. Sjukskrivningen kom som en befrielse.
Doktorn hade tittat henne djupt in i ögonen och frågat: På en skala 1-10, hur stressad är du?
Då kom tårarna, störtfloden som länge värkt inom henne fram ur bröstet. Hon blev bönhörd, räddad iland. Det kändes som att få sitta där i den lilla röda räddningsflotten och vara värd att få överleva.

Dagarna som följde i ensamhet i lägenheten och stillheten ledde henne allt närmare sig själv igen. En dag damp lusten ner som ett brev i brevlådan. Längtan och goda minnen födde en idé.
Hennes födelsedag närmade sig, inga jämna år, men en önskan att fira och hedra den visa kvinnan som hon trots allt hunnit bli.

Samtidigt föddes tanken på att även fira den visa kvinnan i vänner som betytt mycket i hennes liv. Kvinnor som hon bar som pärlor i ett halsband i sitt hjärta.
Vilken färgskala de utgjorde i hennes minnesbank. Hon ville tillkännage deras betydelse för henne.

Lusten att skapa gav form åt en kreativ inbjudan. Möjlighet gavs att ta med sig en dikt,sång, minne eller något annat viktigt att dela med sig till de andra.
10 vackra, livsbejakande,mogna och visa kvinnor kom. De kände inte varandra.
Kerstin presenterade dem var och en, när och hur de kommit in i hennes liv
och något roligt minne som de delade.

Sakta vävdes gruppen ihop och det blev en fest där samtalet omfamnade dem alla. Dikter lästes, tal hölls, bilder visades, tips utdelades och sången lyfte högt mot taket ur hela skaran.
Dagen gav den visa kvinnan hennes rätta skepnad och Kerstin fylldes åter på av den energi som hon så länge saknat. Det var hennes mest minnesvärda födelsedag.

fredag 27 februari 2009

Vilse


SkrivPuff Utmaning 26 Februari. Bilden ovan.

Det här är Lisa och Lasse som har varit på utflykt med dagis. De skulle lära sig att hitta vilse och hade fått varsitt träd att krama tills fröknarna skulle hämta dem igen. Nu orkar de inte krama längre och fröknarna är försvunna.De står ensamma i skogens kolsvärta. Lasse tjuter som en siren men i Lisa´s annars så välfyllda pratbubbla råder tystnad. Hur ska det gå?????

onsdag 25 februari 2009

En stökig folksamling

SkrivPuff Utmaning 56 25 Februari. En stökig folksamling.

Hon står rak som en vidja i sin sönderrivna särk. Blodet sipprar från hudens alla revor och tyget färgas rött, rosenrött. Hon är utanför alla känslor men ser och hör mobben från sin plats högt ovan deras huvuden. Hon kan vädra den fräna stanken av upphetsningens alla utsöndringar men hon kan för sitt liv inte förstå.

De är ju alla välkända för henne ända sedan barndom.
Per i Backa, Måns från Vibble, TorpaSigrid, Maja i Bäck, Birgitta från Åsen, Kalle från Kula och många, många fler.
Hon ser knutna nävar, hör ropen skalla och ser drevet gå. Aldrig har det väl funnits dylik enighet bland människorna härikring. Någon har alldeles för brått och närmar sig med övertänd fackla men blir stoppad av vaktens spjut.

Hon vet att varken återvändo eller nåd är att vänta. Hennes grova brott är att hon plockat, samlat och tillrett örter av alla de slag för att rädda liv, förlösa kvinnor, läka sjuka och djur.
Hon ser ner på den stökiga folksamlingen som nu allt högre skanderar:Död åt häxan!

Sara vet inom sig att även om nåden kom till henne så skulle hon aldrig mer kunna leva bland dessa rovdjur i människogestalt. Hon vet också att de snart kommer att tända bålet under hennes fötter. Sara tittar upp mot himmelen och ber en bön för sin Jonas och de tre små som nu är på flykt efter nytt säkrare liv.
Hon ber också för sin egen övergång till annat liv.

Så lättar hon på tungan och släpper de gömda frökapslarna loss och börjar tugga.
Bolmörten kommer snart att ha gjort sitt och hon ler vid tanken på att ha lurat dem alla på sin död.

tisdag 24 februari 2009

Glashästen

Skrivpuff Utmaning 55 24 Februari. Ett loppisfynd.

Glashästen står där i mormors finrumsfönster. Den har en hållning som talar om styrka och äventyr. Manen står rakt ut som om den var kammad av vinden.
Munnen har drag av otålighet som inför en vild galopp. Vänster framhov är redan i luften. Det gnistrar av liv i detta kreatur.

Barnen vet att mormor har köpt hästen på en loppmarknad. Hon har berättat att hon egentligen aldrig brytt sig om hästar men att detta ståtliga djur kallade på henne och sa att det hade sin plats i hennes hem. Concord är hans namn, det har han själv berättat och bara han vet att han kan trollbinda barn och ta sig in i deras drömmar.

Med Concord får man inte leka men barnen äter denna vackra hingst med ögonen och på nätterna galopperar han in i deras drömmar och förgyller deras liv. De berättar inte ens för mormor om vilka nattliga turer de gör med detta magiska djur.

måndag 23 februari 2009

Det ingen vet...

SkrivPuff Utmaning 54. 23 Februari. Det ingen vet är att.....

Det ingen vet är att han är en äkta krigare med ärrad själ. Han minns varken hur den sårades eller hur den läkte.

Han fantiserar ibland om en annan tid i ett bortglömt Komaland men har inga bevis för det rikets existens.

Det finns dagar då ärret både talar och skaver.
De dagarna rids han av skräck för det okända och för människor.

Då förvandlar han sig till en mästare av rituella besvärjelser och ändlösa reningsprocesser.

Idag är en sådan dag, han tittar ner på sina stålullshänder, hårt åtgångna av tvål, vatten och frenetiskt frotterande.

Det skaver och han väver sifferkombinationer som ska hålla det Onda borta.

Det skaver och han utför en fottrampsdans för att utplåna tankarna.

Det skaver och hans energi slukas av det inneboende monstrets ätstörningar.

Ingen vet och han jobbar lika hårt som en grovarbetare i strävan att bevara sin hemlighet.

Vad han inte vet är att det kallas OCD och hjälp finns att få.

söndag 22 februari 2009

Förändring

SkrivPuff Utmaning 53. 22 februari. Vad har aldrig blivit detsamma för dig?

Förändringen, livets gästarbetare och drivande beståndsdel
Bygga upp och återupplösas av den naturliga kretsgången
Ingenting blir någonsin som det var utanför detta NU

Människan besatt av sin strävan att fixera tid och rum
Fruktar inför förintelsen av den utmätta existensen
Drömlöst sovande på själens tågluff mot evigt liv

Partiklars obrutna jakt på sammansmältningens form
Snöflingornas stjärnbildande danssteg i yrande extas
Landar som en droppe på ytan av oändlighetens hav

Jaget som det lilla barnet, den unga och den färdigt vuxna
Tillsammans vaggade i livets sköte en bitterljuv sekund
Under ständig förvandling men i grunden alltid densamma

lördag 21 februari 2009

Hetsjakt


SkrivPuff Utmaning 51. 20 Februari En bild av framfarten på en väg.

Livet i 200 km/h. Naturen som ett radband. Morgonen är ny så jag färdas utan möten längs de gulklädda gränssättarna som markerar vägen jag valt eller som kanske valt mig? Vart i hela friden är jag på väg?

Jag befinner mig mitt i en accelererande kärleksakt, ett fast grepp runt spaken och en ritt mot ett skenande cresendo. Hur ska denna fartblinda resa sluta?
Kommer jag att kunna behålla kontrollen i akten med detta metalliska vidunder?
Fingrarnas grepp om styrhjulet mjuknar och upphetsningen går glödhet genom hela kroppen.

Jag är plötsligt herre över liv och död, åtminstone min egen.
Jag kan släppa taget här och nu och beträda Evighetens handknutna mattor.
Gå ljudlöst genom de transparantas landskap.
Men..... ingen kallar mig idag så jag behåller greppet, lättar på gasen och känner det orgastiska ögonblicket glida förbi.

Surt

SkrivPuff Utmaning 52, 21 februari


Din plats är i köket.
Det är det rum som du om någon känner varenda yta i.
Din hud har snuddat vid spishettan, vitvarornas kyla och träskivornas fåror.
Du har sugit upp det mesta som går att få ut efter arbete och samvaro i vårt kök.
Det har tagit på dina krafter. Du hänger därborta över diskbänken urlakad och ser minst av allt sexig ut.
Dessutom, det pinsammaste är att du luktar surt och det har jag inte hjärta att säga dig.
Nu har jag bestämt mig, jag kommer att byta ut dig mot någon yngre och fräschare.
Tack för att du sugit upp allt jag inte velat ta i tänker Kurt och slänger disktrasan i soporna.

torsdag 19 februari 2009

Skavsår

SkrivPuff Utmaning 50. Skavsår.

Vi är åtta stycken som skidar mellan Abisko och Kebnekaise.
Mornarna är kalla upp till -30 så vi får invänta temperaturhöjning innan dagsturen kan påbörjas. Vi har ungefär 22 kg var i säckarna på våra ryggar.
Vi månar om varandra så att hela gruppen ska komma oskadd fram efter fjälläventyret.
Av vänlighet har en av männen utan min vetskap ställt mina kängor i torkrummet under natten. Han ville se mig glad över att få sticka fötterna i ett par uppvärmda kängor.
Men istället är katastrofen fullbordad. Man gör bara inte så med ett par specialsydda, ingångna och personliga Lundhagskängor.När jag sätter dem på mig passar de inte längre, de har hunnit krympa minst en storlek, är stela och trånga. Tårarna vattnar mina ögon när jag ser på mina älskade och jag inser vidden av min kommande dag.

Den solindränkta dagen med de kilometerlånga utförslöpen mellan Vistas och Sälka är för mig förenad med stor plåga, vänster häl far riktigt illa. Men det är bara att bita ihop och skida framåt.I Sälkas stugvärme är det dags för sko av. Vänsterkängan blodfylld och skinnet på hälen avskavt ända intill benet.

Vår "hövding" tittar bekymrat på styggelsen och säger att den måste desinficeras. Jakten på dylik vätska tar sin början. Valet kommer att stå mellan whisky och rakvatten. Efter rådslag beslutas enhälligt att whiskyn ska i strupen och rakvattnet på hälen. Jag får en rejäl klunk whisky och en hand som livlina att hålla i innan rakvattnets möte med hudlös häl kastar mig rakt ut i limbo.

Efter ytterligare någon whisky kan jag hänföras av stjärnhimmel och fullmåne över fjällmassiven runt om Sälka. Till stugans trappa vågar sig en fjällräv fram i jakt på matrester. Tystnaden är total. Ett tillstånd så speciellt att jag för en stund tror mig nått yttre rymden!

De två följande dagsetappernas förmiddagar går helt i smärtans tecken, jag var som uppslukad och minns inget utom den skärande pulsen i hälen. Vid lunchtid hade såret av trycket bedövat sig själv och jag kunde öppna mig för det storslagna.

Vid en munter brasa i Kebnekaises storstuga blir jag åter desinficerad och omplåstrad denna gång av en läkare. Gruppen framför sin enade skål och utnämner mig till veckans kämpe.
Det var så jag fick min Akilleshäl.

onsdag 18 februari 2009

Jag ser dig.

SkrivPuff Utmaning 49 18 februari. Skriv om något du ser varje dag.

Du är en av de första jag möter varje morgon. Vi ger varandra en snabb blick och försöker i bästa fall med ett leende. Med håret som ett fågelbo och sömn fortfarande i ögonen skymtar jag dig på vägen mot köket.
Innan det är dags att gå kolliderar vi som vanligt i badrummet. Då har jag bytt om till mina kritik-och granskar ögon för att se om där finns något som inte kan passera.
Jag ser på när du borstar ditt hår och inser att jag kan dina rörelser utan och innan.Nu blir det läppolering och förföriska dofter. Försök att få fullständig kontroll över fram, bak, höger och vänster. Samma ritual varje dag.
Min granskning är över och jag tar ett steg ifrån dig. Jag ser att min blick i din
mjuknar, ler och mimar OK. Jag lämnar min spegelbild och går ut för att möta världen.

fredag 13 februari 2009

Fredag den trettonde

SkrivPuff Utmaning 13 februari. Skriv en ramsa som hjälper mot otur och en otursscen att använda ramsan i.

Dödstrött av dyngslångt snack på chatten
I kylen finns ju inte ens vanligt vatten
Magen oftast stor som en jäsande deg
flödar nu ner över brallan platt å seg
Måste ner över gatan bort till ICA
Kosingen räcker inte ens till en fika
Snabbt på med bootsen å skinnjacka
Vafan ska man för en tjuga tjacka

Här kommer polarn på enånittiosju
Om du står ivägen så akta dig nu
Flytta på dig din lilla kärringskit
Ja ska in i frysen å ha min pizzabit
Du står ju här å slösar skåpets kyla bort
Eru en sån där jävla miljöovänlig sort
Du skulle allt ha en redig käftasmäll
Men ja har inte tid så ja tänker va snäll

Sätter fart mot läsken för Cola ska de va
Annars blir frukosten inte som den ska
Nästan vid kassan står käringfan där igen
Blicken som hon sänder är inte nådig den
Känner av en kraft som han inte kan rå på
Blir så liten så att han knappt kan gå
Aldrig så snabbt han nånsin lärt en läxa
Att man ska ge fan i att hota en häxa.

P.S Huvudpersonens nya motto blev:
Låt mig hålla huvudet kallt å på skaft
Och håll mig långt borta från all kvinnokraft D.S

torsdag 12 februari 2009

Sanning eller dröm

SkrivPuff Utmaning 12 februari. En dröm jag hade som liten.

Den lilla flickan anlände till jorden kl.05.10 en frostig vintermorgon.
Det var hennes aktiva tid då hon var bördig från Uranus drömavdelning.
Som alla små resenärer som kommer till jorden hade hon en särskild begåvning,
hon kunde locka fram drömmar ur tomma intet och förvandla dem till verkligt liv.
En liten magiker.

Det skulle visa sig att den familj hon valt inte hade någon särskild känsla eller förståelse för hennes storhet. Möjligen pappan men han hade gått in i dimmor
och glömt varifrån han kom och flickans drömmerier skavde i hans själ och
gjorde honom ledsen. Han höll sig därför undan och hade inget stöd att ge.
Mamman som var vetenskapligt lagd blev arg och tyckte att flickan pratade trams och försökte på olika omilda sätt bota henne från den åkomman.
Brodern såg i moderns ilska en chans att ge den stjärnögda ett och annat tjuvnyp.

Så vad återstod då för den lilla. Hon försökte ett flertal gånger att resa hem till Uranus, doktorerna sa att det hette krupp. Genom att inandas varm ånga i
bomullstält blev hon infångad och tvingad tillbaka. En flyktväg hittade de aldrig,
dagdrömmarna. I dem behöll hon kontakten med sitt innersta.

Idag som vuxen kämpar hon med att minnas och försöka fullgöra syftet med sin resa till Tellus. Hon som kom för att leva sina drömmar.

tisdag 10 februari 2009

Nyfikenhetens lov!

SkrivPuff Utmaning 10 februari. Hur någon väcker din uppmärksamhet.

Där står han pojken vi har kommit för att träffa. Han är liten för sin ålder men liknar mest en trött och sliten gammal man. Han är grå och ointaglig. Byxorna med lappar och kråkfotsstygn når till ett par knän som tycks lika ärrade som hans livs stig. Hans själ verkar bortrest men jag anar att han läser oss i detalj.

Fostermamman pratar på men jag uppfattar inget av hennes pladder då jag har mina känselspröt riktade mot honom. Jag förstår att vi ska igenom en del artighetscermonier; te och kaka, vuxna för sig, barnen ute på verandan.
Visk,visk för att han inte ska höra. Visk,visk,visk han är inte lätt att ha att göra med, kommer honom inte in på livet, envis, går inte ihop med de övriga fosterbarnen visk,visk,visk,visk. Åh stackars barn tänker jag, hur har du stått ut?

Äntligen, promenad!Jag drar mig försiktigt från de "vuxna" och gör sällskap med den lilla eftersläntraren.
Vi säger inte mycket men hittar en groda, en spik, en snörstump och en önskesten.
Skatterna försvinner med handen ner i byxfickans djup. När handen återvänder har den mellan pekfinger och tumme med sig en ytterst välmarinerad tuggummibit som han räcker mig.Min tvekan böjer sig inför värdet av gåvan och jag stoppar kletet snabbt i munnen, tuggar och ler.

Besöket är slut och vi sätter oss i bilen. När bilen rullar iväg lutar jag mig ut genom vindrutan,vinkar och ropar: Hejdå Pojken med grodbyxorna, vi ses!
Då sker miraklet! Som en livslevande Tarzan kastar han sig upp på cykeln och sätter efter oss. Hela den lilla taniga kroppen vinkar och han ropar: Hej då Körsbärskvinnan!

måndag 9 februari 2009

Vad skulle hända med Sverige?

SkrivPuff Utmaning 9 februari. Vad skulle hända om.....

Vad skulle hända med Sverige:

Om Thomas DiLeva blir vår statsminister?

Om arbetsmarknaden läggs ner och alla får göra vad de vill till en skälig lön?

Om vi bara får använda sol/vind och vatten som energikällor?

Om värnplikten innebär: värna om,katastrofhjälp och fredsundervisning?

Om de enda vapen som finns i landet är dunkuddar?

Om tidningarna/nyheterna bara får rapportera allt bra som händer?

Om allt skitsnack bestraffas med tandborstning?

Om alla börjar tala sanning och t.o.m. de vita lögnerna försvinner?

Om alla ler i tunnelbanan?

Om alla sjunger ut 1 timme om dagen (inte bara i duschen)?

Om kaffet tar slut?

Om alla får så många kramar de behöver varje dag?

Om det finns lekplatser också för vuxna?

Om vi behåller förmågan att vara barn genom hela livet?

Om vår gemensamma fantasi övermannar klimatproblemen och finanskrisen?

Svaren på frågorna är en helt annan lång historia. Finns f.n.bara i huvudkontoret.

söndag 8 februari 2009

Livet om tjugo år

SkrivPuff utmaning 8 februari. Livet om tjugo år.

Det lilla stenhuset med stockrosor längs väggen är mitt.
Här kan jag vakna av naturens ljud, fåglar som kvittrar och ekorrar som tjattrar.
Här kan jag varje minut fånga tillvarons NU.
Jag ser, hör, känner, luktar och smakar, mina sinnen är vitala.
Förhoppningsvis har livet skalat av mig och gjort mig till en vis kvinna.
Till någon som människor gärna kommer för att samtala om livet och dess fram-och irrgångar. Och dricka lite te ur blommiga koppar.

Barnbarnen med skrubbade knän och blåbärsmunnar kommer springande för att få sina älsklingsplatser framför brasan när jag berättar minnen och hemgjorda sagor.
De lyssnar till mig med glittrande ögon och öppna munnar. När jag slutar säger de bedjande: snälla mormor bara en till innan läggdags.

Min dotter, den vackraste och klokaste i hela världen, henne spar jag för aftonstunden på verandan till syrsornas sång. Vi delar erfarenheter och dricker svartvinbärslikör i kristallglas. Jag älskar hennes klingande skratt och mitt hjärta är tacksamt att hon är lycklig.

Nu kommer våra män från sjön och fisketuren och tar samtalet till en annan nivå.
Doggy vår lilla hund rullar ihop sig vid våra fötter, nöjd över att flocken är samlad för natten.
Innan jag sluter ögonen inför resan till drömmarnas land pratar jag en stund med fullmånen och tackar för livet som är mitt.

lördag 7 februari 2009

Borta bra men hemma bäst.

SkrivPuff Utmaning 38 Beskrivning av min miljö nu i klichéer.

Borta bra men hemma bäst tänker jag medan jag knatar upp för trapporna.
Svetten lackar och de 89 trappstegen upp till fjärde våningen tar så när musten ur mig.
Med darrande hand letar jag fram de tre nycklarna som ska "Öppna Sesam", den vita
säkerhetsdörren som håller alla oinbjudna gäster stången. Jag slår upp dörren
på vid gavel och förväntar mig att det ska vara tyst som i graven.
Istället hör jag ljudet från TV:s sportkommentator.
-Hej älskling jag är hemma nu flåsar jag.
Jag ser på skidskytte säger älsklingen och slår dövörat till.
God dag yxskaft kontrar jag men får inget svar.Det är bara att ta skeden i vacker hand och ge sig ut i köket med matkassarna och påbörja middagen.
Jag sätter mig en stund på barstolen och pustar ut, har farit omkring som en
skottspole mest hela dagen.På det gråspräckliga köksbordet ser jag spår av brödsmulor och örtpastej och tänker att här har råttorna dansat på bordet i väntan på kockan.
I dörröppningen står plötsligt mannen som delar mitt liv i bara mässingen, nyduschad.
Hej själv säger han och ler. Till svar när jag pekar på de våta fötterna som lämnat
spår på hallparketten säger han: Jag är iallafall torr bakom öronen.
Eftersom detta uttalande åtföljs av en olivsmakande kyss spar jag på krutet och sväljer svaret jag hade på lut.
Han tar mig i sin våtvarma famn och för mig genom hallen mot sovrummet och den gröna dubbelsängen.
Sakta i backarna säger jag inga gymnastiska övningar på fastande mage.
Åjo säger han med glimten i ögat, den som väntar på nåt gott väntar aldrig för länge.
Jag ser att han har bäddat rent med de nya påslakanen med rosor på och känner
motståndet och hungern ge vika. Ja som han bäddat får man ligga är det sista jag tänker.

tisdag 3 februari 2009

Tappa bort......


SkrivPuff Utmaning 33. Tappa bort.

Jag visste inte att jag släppt ena tömmen och på så vis tappat bort styrförmågan.
Jag hade ingen aning om att mina livsandar sprang som skenande hästar med en herrelös vagn slängande i bakhasarna.Vi hade fastnat i en cirkeldans och grävde oss sakta allt djupare ner i jordens mörker.Jag hörde kvidanden, stön och djupa suckar och kände att det var mina kära som jag gång på gång till varje pris måste rädda från undergången.Det jag nu hör är de gamla och sjukas böner till döden om mer tid på jorden sina lidanden till trots.Vagnshjulet törnar mot en sten och jag vaknar omskakad upp.Inser att min trötthet ensam där på kuskbocken har fått mig att tappa omdömet och att jag har försökt följa med alldeles för långt på den resa som var och en har att göra på egen hand.När denna insikt genomfar mig fattar jag med båda händerna åter tömmarna, samlar ihop mina förvildade livsandar och sätter lättad av mot min egen livsväg.
Inom mig ber jag i kärlek till högre makt att de mina ska få mod att vända sina böner åt rätt håll för att få frid att återvända till varifrån de en gång kom. Jag hoppas innerligt att hemvändandet får bli den vackraste av resor.

Chansen


SkrivPuff Utmaning 34. En chans, NU!

Ta chansen till det ögonblick som aldrig visar sig på samma sätt igen.
Det följer med luftströmmen som en såpbubbla i regnbågens alla färger och
blottar sig bara för någon sekund, sedan är tillfället förbi, upplöst i evigheten.
Chansen, möjligheten som uppstår när längtan och fullbordan korsar varandras väg
och lämnar en öppning/mandala för mig att passera. Lämna tanke och tvekan därhän,bara följ.Varsamt på nakna fötter och med händer kupade att ta emot gåvan som för mitt liv mot förädling. Det är tid att gå i blom.

söndag 1 februari 2009

Lappland

Skrivpuff Utmaning 32 1 februari. Ljusets påverkan.

Jag är här och nu igen i midnattsolens förlovade land. Jag har kommit tillbaka för att vara mig själv och livet nära.
Tillsammans med vänner har jag nått upp och besegrat Kaskasatjåkka, Kebnekaiseområdets näst högsta topp.

På vår väg upp fick jag en oförglömlig lektion i livets skörhet och dödens närhet.
Ett stort isblock lossnade från sin plats och kom dansande rakt emot mig.
I en sekundsnabb inre film hann jag uppleva hur det träffade mig och förde mig
ner i avgrunden på glaciärsprickan nedanför oss innan dess framfart hejdades av berget självt. Den kantiga klippavsats som likt en arm sträckte sig upp ur isen räddade mitt liv. Blocket lade sig kippande åter till ro och jag drog efter andan
och kände mig ödmjukt liten och tacksam i detta stora.

Klockan är midnatt, det är minus 8 grader och jag står nu här på toppen efter en mödosam klättring. Med fötterna på jordens mest hållfasta yta och huvudet ovan molnen.Min blick sträcker sig långt in i det norska riket.

Solen lever här som ett klot av renaste guld och strålarna leker och puffar liv i det oändliga antal vita toppar jag ser.Bara topparna är synliga då molnen likt
den mest välspunna sockervadd skyler de gigantiska fjällkropparna.
Jag känner mitt hjärta bulta och blodet sjunga livets sång i mina ådror.

Det finns inte ord att beskriva vad som händer när jag omfamnas och bestrålas av detta förvandlande ljus. Min inre låga sträcker på sig och banar sin väg uppåt och jag hoppas att mina medmänniskor genom min blick ska få en glimt av den nåd jag upplever här.