fredag 13 januari 2012

Osynlig

SkrivPuff 120112

Lilla Blå stod som fastfrusen i hörnet och tittade på mannen i stolen som de vuxna samlats kring.
Han såg ut som ett skal av hennes pappa. Ögonen var så konstigt tomma som om ingen var hemma. Hon försökte fånga upp en blick, en glimt av något välbekant men såg rakt in i djupet av en tomhet som fick henne att sluta andas.

Tomheten liksom växte och lade sig som en vinterfrostig kappa runt hennes barnakropp och skilde henne från ögonblicket. Hon såg och hon hörde men ingenting rörde vid henne eller gav henne kraft att yttra ett ljud. Hon undrade om den tomma blicken hon försökt fånga gjort henne osynlig för ingen av de vuxna tycktes lägga märke till att hon var där.

Det kändes som om hon strandat i landet Ingenting och hon sökte efter något som kunde ta henne därifrån. Någonting som kunde värma henne och ge livet färg och glädje igen. I hennes andlösa väntan på förlösning ristades en åldersring i själens unga träd.

måndag 2 januari 2012

Medvind

Han höll i rodret så knogarna vitnade. Han kände inte längre handen. Det var tankarna som styrde och gjorde färden bland vågorna till en berg-och dalbana. Ju mer alla log mot honom, nickade och tyckte att han hade medvind desto ryckigare tycktes färden bli.

Han hade ju gift sig av kärlek, varför var då förhållandet så plågat och varför vågade han inte stå upp inför henne.
Hennes ilska skrämde honom och hennes sätt att stänga honom ute fick honom att känna sig övergiven på ett sätt han aldrig tidigare känt.
Han kunde inte gå till föräldrarna med detta och ge dem rätt i vad de redan förutsett. Och lillsyrran, nej det var ju han som alltid beskyddat henne.

Han ville ge upp hustrun, bara gå ifrån henne och försvinna ut i det blå.
Skulden nöp honom hårt i magen nu, han hade ju barn. Han oroade sig över dem, särskilt den lilla med den blåaste blick han någonsin sett. Hon fanns som ett vingslag i hans hjärta. Hon var så liten, så stark och så skör. Han visste att den lilla skulle komma till skada av den känslokyla som de möttes av från den kvinna de båda så väl behövde. Tårarna fanns i ögonvrån nu och han önskade att det varit motvind så att han hade kunnat låta dem rinna.

Svedan i ögonen och bröstet fick tankarna på flykt en stund men så var skulden framme med sitt långa finger igen.
Vad var det med honom, vad var han för slags man som inte ens kunde försvara ett oskyldigt litet barn?
Sanningen att säga så var han rädd för lillan också. Den ömhet han kände i ensamhet med henne oroade honom då hans längtan efter närhet var så fysiskt påträngande.
Hans tankar och känslor gjorde honom sjuk. Nu ville han bara sova och i drömmarna rätta till allt som blivit så fel.