Om att behöva.

SkrivPuff 362


Magdalena hette hon den fallna ängeln. Hon som föddes in i världen med den svåraste av livsuppgifter. Den släkt hon anlände till hade ett långvarigt, söndertrasat och sårat nätverk. I generationer hade de vandrat i missbrukets hårda banor. Kärlek och självkänsla fattades dem.

Vid födseln medförde Magdalena nyckeln till lösningar att bryta det sociala arvet. Hon hade möjligheten att lyckas eller att gå under.
Magdalena kom med ljus. Hon var glädje och skratt. Överallt letade hon efter kärleken. Det fanns inte någon som förblev oberörd i hennes närvaro
men för dem som länge levt i mörker kan kärleken bli alltför besvärande och krävande.

Magdalena älskade och sökte främst sin mamma. Hon såg som sin allra största uppgift att förvärva sin mammas kärlek och förlösa henne ur mörkrets famntag.
Det blev en ojämn dragkamp dem emellan.
Den lilla Magdalena förlorade oftast då hon inte var bevandrad i de knep som används i långvarig missbruks tjänst. Hon samlade på varje tecken av bejakande från sin mamma och av dessa tecken byggde hon sakta och målmedvetet sin egen person. I hennes hjärta fanns övertygelsen att om hon blev precis så som mamma önskade skulle allt bli bra.

Vid 9 års ålder var Magdalena färdigutbildad i att ljuga, stjäla, manipulera och förföra.

På flykt

SkrivPuff 341. Det bästa med måndagar.

Vagt uppfattade hon någonting om …. "på väg" innan telefonen gled ur hennes hand. Hariette sjönk ner på sängen till pulsens hamrande. Det kändes som om hjärtat rusade ut ur hennes kropp, som om ingenting gick att stoppa. Tankarna åkte karusell. Hon såg bilder ur sitt liv dansa runt.

Det som fick henne tillbaka till verkligheten var en sammandragning i underlivet. Hon drog efter andan och lade händerna på den lilla nästan omärkliga rundningen över magen.
Herre Gud hon måste ta sig samman, här fanns ett spirande liv som hon måste beskydda.
Hon slet av sig den svartlockiga peruken, skakade ut det långa rågblonda håret och torkade svetten ur pannan med baksidan av handen.

Benen bar henne faktiskt och hon tog sig ut i badrummet. Hon kupade händerna runt vattenstrålen och sköljde gång på gång sitt ansikte som om det skulle kunna hjälpa henne att tvätta bort alla smärtsamma inre bilder.
När huden började svida tittade hon försiktigt upp på sitt flammiga ansikte.
Hon såg sig själv djupt i ögonen som i ett försök att nå det lilla livet som växte inom henne.
Med hög röst försökte hon övertyga dem båda: ”Allt kommer att bli bra”

Hariette visste att hon snabbt måste samla sina få tillhörigheter innan Carl Bark och hans mannar var på plats. Hon skulle flyttas omedelbart till en annan evakueringslägenhet i något område där vardagslivets grå slöja kunde omsluta henne till oigenkännlighet för ytterligare en tid.
I morgon någon annanstans skulle hon ha en kort respit att planera sin vidare flykt.

Måndagar var han alltid inkallad till sina överordnade för att avlägga rapport, så mycket hade hon förstått. Måndagar hade plötsligt blivit de bästa dagarna i hennes liv, de dagar då hon kunde andas fritt utan en känsla av att andetagen skulle leda honom till henne.

Han täcknamn var Falken det visste hon nu och aldrig att han missade sitt byte.
Mannen som blickat in i hennes själ genom deras älskogsmöten över och förbi alla gränser var nu ute efter hennes liv och fick hon leva var hans liv över.

Hennes tankar avbröts av de överenskomna knackningarna på dörren. En nyckel sattes i låset från utsidan. Hariette tog ett djupt andetag och försökte samla sig inför nästa steg.

Övervakad?

SkrivPuff 340

Hariette ansträngde sig för att inte öka på stegen. Försökte att djupandas för att inte låta skräcken gallopera iväg och bli okontrollerbar. Hon koncentrerade sig på att räkna sina steg och lät samtidigt fingrarna sluta sig runt larmet som hon bar i fickan. Alla sinnen jobbade för högtryck och skannade av omgivningen bit för bit.
Svetten sipprade fram under peruken och rann ner i ögonen bakom de mörka glasögonen.
Svedan lockade fram tårarna som tog med sig sminket och bildade flodfåror längs kinderna.

Tvåhundrasextioåtta, tvåhundrasextionio……ungefär 200 steg kvar till räddningen.
Vågade hon titta bakåt, nej tvåhundrasjuttiotvå…..Hon kämpade mot skriket som växte i halsen, svalde och svalde och räknade vidare.

Nästintill förblindad av tårar nådde hon porten. Hariette fick uppbåda all sin styrka för att komma ihåg och med skälvande hand trycka in portkoden. I skydd av den port som slöts bakom henne kröp hon kvidande ihop. Hon visste inte hur länge hon suttit så när hon hörde hissen som var på väg ner.

Reptilhjärnan gav henne blixtsnabba signaler att ta sig en halvtrappa upp och att hålla andan.
Hon frös när hon hörde de välkända svordomarna över sin existens.
Han hade vittring men visste inte bakom vilken dörr hon gömde sig. Porten rycktes upp och gled igen och allt blev tyst men Hariette rörde sig först när hennes egen andhämtning ekade i öronen. Hon samlade sig och gled snarare än gick uppför ytterligare en trappa.

På dörren som hon till slut lyckades öppna stod det Torsten Brink. När hon låst båda dörrlåsen och satt i säkerhetskedjan slog hon direktnumret hon alltid bar med sig.
När Carl Bark svarade vandrade redan chocken i vågor genom kroppen och Hariette stammade fram sin ångest.
- Haaaan va va här, ni ni ni missade honom.