Hyllning till Vintern

SkrivPuff Utmaning 120. 30 April. Tacktal till Vintern.

Vinterbarnet reste i den mörka gryningen, av stjärnljuset guidades hon till jordelivet. Hon bar frostens glittrande krona på sitt huvud. Hon öppnade sin blick för världen kl.05.10 och tog ett djupt andetag. Smärtan överväldigade henne och hon gav upp sitt första skrik innan hon fångades i vana armar.

Vintern blev hennes bomärke. När de första flingorna föll satt hon alltid drömmande i fönstret och följde deras färd. Hon iakttog varje singlande mönster och såg dess upplösning mot den ännu varma gatan eller när det tillsammans med miljontals andra flingor bäddade det täcke som skyddade livet mot kylan.

Hon var en drömmare vars syn räckte så långt in i varje mörker att hon till slut fann den strimma av ljus hon sökte i allt. Inget mörker var så kompakt att där inte fanns ljus det visste hon. Genom denna förvissning ägde hon hoppets gåva som hon generöst delade med sig av till alla som så behövde.

Hon lekte med och i ljuset de vinterdagar då den pastellfärgade solen färgsatte snön med sina strålar. Det var som om också hon påverkades och fick en alldeles särskild utstrålning, hon skimrade likt pärlemor.

På kvällarna satt hon tyst i sin egen sagovärld och tittade djupt in i stearinljusens lågor och ingen omkring förstod riktigt vad hon såg.
Hon älskade ljuset och värmen som omfamnade livet och gjorde det möjligt att existera i mörker och kyla.
Hon älskade också mörkret som lyfte fram ljusets skönhet genom sin kontrast
och kylan som förvandlade vattnet till de mest fantasifulla skulpturer.

Hon var ett vintergatans barn och varje kväll tackade hon sina änglavänner för allt arbete de utför så att människor på jorden ska få uppleva snö och vinter.