Dispens

SkrivPuff 2010:5


Sorgen malde i bröstet på Lea och kändes nu stor som en jättegrotta.
Det ihåliga rummet i bröstet gjorde att hon levde i minnen som holkade ur henne mer och mer. Tårarna hade sedan länge torkat bort och låg som saltkorn bakom ögonlocken, det sved ofta och lämnade röda kanter efter sig. Den inre rösten som manade henne vill inte höra talas om att förlåta eller låta något annat komma in i livet.

Detta eviga drama spelades om och om igen och Leas trötthet inför livet var som en drunknandes längtan att ge upp, låta sig fyllas med vatten och sjunka till botten.

Plötsligt drog hålrummet ihop sig med en sådan hastighet att Lea för första gången på mycket länge kunde förnimma ett hjärtslag. I en slags förvåning stannade hon upp samtidigt som benen vek sig under henne.

Genom molnludd såg hon ett ansikte sväva ovanför sig utan att förstå vem det kunde vara. Allt bäddades in i ett märkligt ljus och Lea tänkte att det kanske var Gud som fanns i alla fall.

Nu hörde hon svagt ljudet av röster och kände att hon lyftes uppåt av starka armar. Hon kände sina hjärtslag igen, så intensivt att det strålade ut i ena armen. Lea släppte efter och för första gången på mycket länge anade hon någon slags ro.

Hon sökte sig försiktigt djupare in i detta tillstånd och förnam en lättnad som gjorde kroppen viktlös. Här ville hon stanna.