Medan glöden falnade i spisen satt han där med en bläckpenna i sin grova av arbete valkiga hand. Han var van vid större redskap än så men han var flitig med pennan också.
Karl Alfred behövde veta hur det stod till med dem därhemma på fädernegården som hans numera åldrande bror fortfarande drev. Hemma var det väl egentligen inte längre för han hade ju bott i Cody på sin älskade fårfram i över 50 år nu. Men det var som breven, både de han fick och de han skrev, band ihop livet hans, höll den röda tråden.
Det var ju hit han for för att skapa det nya livet när det inte fanns arbete och mat åt dem alla hemmahörande på Rumpetorp i Blekinge, Sweden.
Karl Alfred tittade ut genom fönstret och drömde sig bort över bergen med de så välbekanta formerna.
Hans sinne höll hans dagdrömmeri i schack för han tänkte mest på sina hästar, får och skördar. Längre vågade han aldrig gå för att slippa komma i kontakt med känslor han inte ville skulle komma upp till ytan. Han nuddade vid dem, Thilda Maria, Hulda och Vilhelm men inte mer. Familjen han avstått fick bli kvar i skuggorna.
Han böjde sig raskt fram över pappret och skrev några rader om vintern med ovanligt mycket snö som nu dragit förbi. Handen som förde pennan darrade lätt innan han fick styr på den genom att koncentrera sig på att räkna ut vad hästarna hans kunde väga så att brodern förstod hur stora de var.
På nåt sätt visste han att hans tid med gården och djuren snart skulle vara över.
Han kunde inte hålla detta själv så mycket längre det hade kroppen tydligt talat om för honom. Nu var han ju så stadd i kassa att han kunde ha en arbetskarl så att han kunde invänta bästa pris på gården.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar