Till min pappa.

Rummet i skymning. Han syns knappast där på sängen hopkrupen i fosterställning. Mager, rufsig och med en andning som raspar rummets stillhet. Vaknar sakta under min blick. Minns att han vätt ner sig igen. Vill inte. Orkar inte livet når inte döden, behöver en famn att vila i. Kära det är dags att vandra vidare ut på evighetens blomsteräng. Jag håller dig i handen.