Om att vissna

Skrivpuff

Hösten hade visat sig ovanligt färgrik. Värmen och regnet hade hållit löven kvar på träden och solen hade förstärkt färgpraktens lyskraft. Hans glädje visste inga gränser när han sakta men säkert hade närmat sig Thilda. Han fick hålla om henne nu när de promenerade och drömmarna deras blev som bitar i ett pussel som de lade tillsammans. En gemensam framtid blev till i allt tydligare bilder.

Carl-Alfred hade under kvällen tydligt känt övergången hur han lämnade pojkåren bakom sig och blev man. Han hade följt Thilda till grinden vid Offamåla och skymtat hennes mor bakom tyllgardinen.
Han hade ändå tagit mod till sig och för första gången kysst Thilda på munnen och hon hade färgats till en nyponros och fortsatt titta honom djupt in i ögonen.

Nu på vägen hem till Rumpetorp hade Carl-Alfred svårt att tygla upphetsningen, det var första gången han ville äga någon. Han ville ha nyckeln till både hennes kropp och själ. Han ville utforska hennes landskap och förstå vad hon tyckte om. Han hoppades att hon skulle våga öppna sig och ge sig hän till honom.

Carl-Alfred njöt styrkan och tyngden i sin kropp för varje steg han tog. Han visste att han tog sig bra ut, att han nog också dög både till hårt arbete och passionerad älskog. Carl-Alfred kände att ett inre fokus bar honom mot ett redan välformulerat mål.

Han visste att han skulle ta det lugnt med Thilda, hon var ju ändå hela fyra år yngre än honom men han ville mer. Han ville allt med henne. Att hålla sig tillbaka och vänta in henne såg han som en kärleksgåva och ett bevis på att han var äkta i sitt uppsåt.

Han vaknade upp ur sin eufori när han nådde hemmet och såg mor Sissa på väg in från fähuset.
Carl-Alfred älskade sin mor och visste att han som den äldste sonen var något speciellt och hade förväntningar på sig att en gång ta över gården.
I sitt inre såg han för sig hur hon liksom vissnade bort när han skulle bli tvungen att berätta om landet Amerika och sina nybyggarplaner.