Om smak

Jag sluter ögonen, blundar, koncentrerar mig och försöker känna smaken. Ingenting, ingenting känner jag. Paniken sprider sig genom min kropp, magen drar ihop sig och hjärtat bankar. Mina smaklökar är de enda som inte reagerar. Tungan är som en flodhäst, stor och kompakt. Ingen smak alls känner jag, vem är jag då?

Hur är detta möjligt? Blev jag förgiftad igår när vi besprutade nötterna? Tårarna stiger i ögonen och jag ser som genom en dimma när mina kamrater fortsätter att äta som om ingenting har hänt. Men någonting har hänt, min värld har förändrats. Det är som om jag befinner mig i ett annat rike och jag kan inte längre orientera mig här och nu.

Jag provar ännu en tugga, blundar och försöker känna vad det smakar. Det som annars låter sig så väl smaka växer i munnen på mig. Jag kan inte identifiera vad det är och vill bara spotta och fräsa.

Stolen ramlar med ett brak bakom mig när jag lämnar matsalen. Jag springer ut i den friska luften och låter tårarna strömma längs kinderna. Jag springer uppför kullen och vädrar efter den välbekanta doften av pinjeträden. Samma tomhet möter mig när jag förtvivlat söker efter dofterna som ger livet mening.

Jag når äntligen upp till toppen av kullen till det träd som har pratat till mig sen jag kom hit. Jag kramar och smeker den välbekanta stammens yta. Mina tårar blandas med snor och jag sjunker sakta ihop tills kroppen landar på marken mellan de knotiga rötterna. Efter en stund stillnar min gråt och det känns som om jag vaggas av jorden medan trädet sjunger sin stilla sång. I drömlandet är jag åter trygg.

Om att rösta

Det finns en röst som har svårt att höras
Men som inom oss alla bor
Den viskar om sorg och smärta
När vi inte främst på Kärleken tror

Må den få vår gemensamma styrka
Låt den ljuda runt vår planet
Omfamnande allt som lever
Nu och i all evighet

Om glöd

Medan glöden falnade i spisen satt han där med en bläckpenna i sin grova av arbete valkiga hand. Han var van vid större redskap än så men han var flitig med pennan också.

Karl Alfred behövde veta hur det stod till med dem därhemma på fädernegården som hans numera åldrande bror fortfarande drev. Hemma var det väl egentligen inte längre för han hade ju bott i Cody på sin älskade fårfram i över 50 år nu. Men det var som breven, både de han fick och de han skrev, band ihop livet hans, höll den röda tråden.

Det var ju hit han for för att skapa det nya livet när det inte fanns arbete och mat åt dem alla hemmahörande på Rumpetorp i Blekinge, Sweden.
Karl Alfred tittade ut genom fönstret och drömde sig bort över bergen med de så välbekanta formerna.

Hans sinne höll hans dagdrömmeri i schack för han tänkte mest på sina hästar, får och skördar. Längre vågade han aldrig gå för att slippa komma i kontakt med känslor han inte ville skulle komma upp till ytan. Han nuddade vid dem, Thilda Maria, Hulda och Vilhelm men inte mer. Familjen han avstått fick bli kvar i skuggorna.

Han böjde sig raskt fram över pappret och skrev några rader om vintern med ovanligt mycket snö som nu dragit förbi. Handen som förde pennan darrade lätt innan han fick styr på den genom att koncentrera sig på att räkna ut vad hästarna hans kunde väga så att brodern förstod hur stora de var.

På nåt sätt visste han att hans tid med gården och djuren snart skulle vara över.
Han kunde inte hålla detta själv så mycket längre det hade kroppen tydligt talat om för honom. Nu var han ju så stadd i kassa att han kunde ha en arbetskarl så att han kunde invänta bästa pris på gården.

Plikten framför allt

Anmäld till värnplikt för beskydd av land och rike. Nu axlas arketypisk hjälteroll.

Blödande hjärta vill liv. Kärlek som byggt bo och ockuperat ungdomars totala universum. Sav står hög i dessa kroppars vilja till gemensam fullbordan.

Sältas smak på sönderkyssta läppar i försök att hålla avskeds ögonblick för alltid kvar.

Älskogsdoft likt änglaväsen lösgör sig från vadmalstyg i takt med tågets dunk.

Stockholms vinter

Drivan på taket täcker och värmer som en ullig fleecefilt. Häng som rullar sig runt stuprörskant. Husvärmen pressar fram vattendroppar som i mötet med iskall vind bildar istappsskulpturer. Vinterns iskonst i rörelse skapar sitt eget liv om och om igen.

Huset mittemot, en julkalender.Fönsterluckor som kan öppnas och stängas. Ljuset i några bjuder in betraktaren att delta i det inre livet. Trollar fram en bild för ögat och leker med fantasin. Balkonger som små korgar att förvara saker i. Snön blir heltäcksmatta åt det lilla rummet och skyddar kvarglömt gods.Skymningen smeker fasaden till vila i vintrig lördagskväll.

Tack Sissan för utmärkelsen! Nu väntar jag på vidare instruktioner för att kunna fullfölja uppgiften!

Dyrbart liv

Om något dyrt.

Det skulle stå henne dyrt om hon sa ett endaste ord om vad hon visste och hade upplevt. Hotet låg över henne som en drypande regnvädersdag. Tankarna var som tunga moln fyllda av hennes sparade tårar över den maktlöshet hon kände.
Hon försökte låta bli att tänka och bara låta dagen gå. Men det moraliska samvetet gnagde och gnisslade i tinningarna. Huvudvärken räddade henne.

– Migrän sa hon och skyndade förbi receptionen på väg mot taxin hon lyckats beställa. Rotade med ena handen runt i väskan efter D&G solglasögonen som skulle ge henne det efterlängtade skyddet mot världens blickar. Fick glasögonen på sig i samma ögonblick som hon gled in i den svartgula väntande caben.
– Broadway sa hon till föraren och lutade sig tillbaka och blundade.

Audrey förbannade sin skönhet som drog de rika männen till henne och involverade henne i saker som varken hennes samvete eller samhället ville kännas vid. Hon förbannade också sin oförmåga att säga nej och sätta gränser.
Nu var hon fast som Giovannis privata ikon och smycke. Allt handlade om att leva upp till hans maffiosa värld. I hans liv var hon bara en docka som han lekte sina lekar med. Hennes integritet och tankar var något hon fått lägga ifrån sig för ett liv i lyx och flärd långt bortom vett och sans.

Men herregud, vem håller jag på att bli tänkte hon medan blixtar av värk skar genom hennes huvud.
Kanske var huvudvärken en påminnelse från hennes sanna jag, en signal om att hon måste avslöja vad hon visste för att orka gå vidare med sig själv. Men vem kunde hon lita på inom polisen och hur skulle de kunna skydda hennes liv mot de starka krafter hon skulle komma att utmana.