Skrivpuff Utmaning 32 1 februari. Ljusets påverkan.
Jag är här och nu igen i midnattsolens förlovade land. Jag har kommit tillbaka för att vara mig själv och livet nära.
Tillsammans med vänner har jag nått upp och besegrat Kaskasatjåkka, Kebnekaiseområdets näst högsta topp.
På vår väg upp fick jag en oförglömlig lektion i livets skörhet och dödens närhet.
Ett stort isblock lossnade från sin plats och kom dansande rakt emot mig.
I en sekundsnabb inre film hann jag uppleva hur det träffade mig och förde mig
ner i avgrunden på glaciärsprickan nedanför oss innan dess framfart hejdades av berget självt. Den kantiga klippavsats som likt en arm sträckte sig upp ur isen räddade mitt liv. Blocket lade sig kippande åter till ro och jag drog efter andan
och kände mig ödmjukt liten och tacksam i detta stora.
Klockan är midnatt, det är minus 8 grader och jag står nu här på toppen efter en mödosam klättring. Med fötterna på jordens mest hållfasta yta och huvudet ovan molnen.Min blick sträcker sig långt in i det norska riket.
Solen lever här som ett klot av renaste guld och strålarna leker och puffar liv i det oändliga antal vita toppar jag ser.Bara topparna är synliga då molnen likt
den mest välspunna sockervadd skyler de gigantiska fjällkropparna.
Jag känner mitt hjärta bulta och blodet sjunga livets sång i mina ådror.
Det finns inte ord att beskriva vad som händer när jag omfamnas och bestrålas av detta förvandlande ljus. Min inre låga sträcker på sig och banar sin väg uppåt och jag hoppas att mina medmänniskor genom min blick ska få en glimt av den nåd jag upplever här.
Vilken dramatik, jag läser och häpnar, det är så kraftfullt beskrivet. Tycker om inledningen, "kommit tillbaka för att vara mig själv och livet nära."
SvaraRaderaJag instämmer med Lillemor, vilken dramatik! Samtidigt vilar den en ödmjukhet i texten. Och ett mod -en förmåga att utmana naturen och söka sig til höga toppar, på egen hand.
SvaraRaderaBlir också väldigt nyfiken, rent personligen; är berättelsen helt fiktiv eller har du upplevt just detta? Vi ska nämligen till Lappland snart, och vi vet inte riktigt vad som väntar oss -förutom snö. Men, just nu suger vi upp allt som finns att veta!//Sofie
Ja, det har ju sagts förut men tål att sägas igen; världen ÄR faktiskt liten ibland! Vilket lustigt sammanträffande med både London och Lappland. Här på SkrivPuffen har jag redan träffat en granne -en kilometer mellan husen- på Österlen. Vi visste inte om varandra tidigare! Kanske är det naturligt att författare lättast stöter på varandra i skrift -men så här "rörlig" har man ju inte varit förrän nu, genom tekniken. Hoppas att din dotter har det bra i London. Hör av er om ni behöver tips eller råd. Jag kommer att ligga lite lågt med skrivpuffarna ett tag nu, dels pga Lapplandsresan och dels för att jag ska medverka i SkrivPuffsjuryn -det blir ju lite knasigt att skriva själv då. Men jag kollar bloggen och era andra texter regelbundet ändå. Vänliga hälsningar från Sofie
SvaraRadera