SkrivPuff Utmaning 10 februari. Hur någon väcker din uppmärksamhet.
Där står han pojken vi har kommit för att träffa. Han är liten för sin ålder men liknar mest en trött och sliten gammal man. Han är grå och ointaglig. Byxorna med lappar och kråkfotsstygn når till ett par knän som tycks lika ärrade som hans livs stig. Hans själ verkar bortrest men jag anar att han läser oss i detalj.
Fostermamman pratar på men jag uppfattar inget av hennes pladder då jag har mina känselspröt riktade mot honom. Jag förstår att vi ska igenom en del artighetscermonier; te och kaka, vuxna för sig, barnen ute på verandan.
Visk,visk för att han inte ska höra. Visk,visk,visk han är inte lätt att ha att göra med, kommer honom inte in på livet, envis, går inte ihop med de övriga fosterbarnen visk,visk,visk,visk. Åh stackars barn tänker jag, hur har du stått ut?
Äntligen, promenad!Jag drar mig försiktigt från de "vuxna" och gör sällskap med den lilla eftersläntraren.
Vi säger inte mycket men hittar en groda, en spik, en snörstump och en önskesten.
Skatterna försvinner med handen ner i byxfickans djup. När handen återvänder har den mellan pekfinger och tumme med sig en ytterst välmarinerad tuggummibit som han räcker mig.Min tvekan böjer sig inför värdet av gåvan och jag stoppar kletet snabbt i munnen, tuggar och ler.
Besöket är slut och vi sätter oss i bilen. När bilen rullar iväg lutar jag mig ut genom vindrutan,vinkar och ropar: Hejdå Pojken med grodbyxorna, vi ses!
Då sker miraklet! Som en livslevande Tarzan kastar han sig upp på cykeln och sätter efter oss. Hela den lilla taniga kroppen vinkar och han ropar: Hej då Körsbärskvinnan!
Å, vad jag gillade den här texten. Jag tycker att det är så bra gestaltat, med groan, med kråkfotsstygnen, med själen som verkar bortrest. Utanförskapet som en vass tagg, och hur betydelsefullt det kan vara med nån enda som ser och tar emot ens gåvor.
SvaraRaderaBravo.
Grodan, menade jag. Inte groan.
SvaraRaderaJag gillar det poetiska i texten och värmen som finns mellan den här kvinnan och pojken. Det är en fin liten text ^^
SvaraRaderaEn vacker berättelse med värme. Det var inte svårt att se berättelsen framför sig väl beskrivet Men varifrån kom Körsbärskvinnan?
SvaraRaderaMm, härligt, jag kan se allt framfr mig!
SvaraRaderaTack. Helt tagen ur min fantasi, fast jag gillar parkbänkar de triggar min fantasi när någon sitter där...
SvaraRaderaSå det var en sann berättelse! Hur gick det för den stackars grodbyxpojken? Jag hoppas han fick en andra bättre chans i livet.
SvaraRaderaVackert och osentimentalt. Gillar konkretionen. Tänker på vilken stark arketyp det osynliga barnet är... Tack, Margareta
SvaraRaderaps. Glömde svara på din fråga varför du inte ser min signatur i dagspressen: för att jag föredrar att skriva för och tillsammans med dig (och de andra här), förstås!
SvaraRaderaTack för läsning som gav behållning hela vägen. Utomordentligt språk, en språklig sensualism som jag kan avundas dig! (inte missunna, bara avundas)Kram Cissi
SvaraRaderaVilken värme -och vilken tur att det finns sådana här människor i världen, tänker jag när jag läser den här texten; kanske också för att jag har med mig din kommentar i tankarna, om din bakgrund.
SvaraRaderaDu har lyckats fånga en enormt emotionellt laddad situation, utan att det käns annat än verkligt. Väldigt fin -och viktig, text, tycker jag. Kär hälsning från Sofie! PS Jag menade faktiskt psykiska problem; ibland blandar jag ihop med engelskan. Så tack för det!
vacker liten söt berättelse. bilden av pojken så målande.
SvaraRaderakändes som upptakten till en stor berättelse om kvinnan och pojken men på ett helt oväntat sätt. eller bara min fantasi?
En varm berättelse, beskrivet snarare än berättat.
detta känns som början på ett filmmanus. så levande.
SvaraRadera