Avsluta

Thilda lyssnade på skornas malande mot gruset när hon gick över gårdsplanen mot ladan. Hon försökte att fokusera på ljudet istället för den ilande känsla hon hade i magen. Hon blinkade för att hålla tårarna i styr och bilderna på den älskade mannen som nu var långt borta. Hon kunde inte utestänga de sista minnena från avskedet, hans blick. Något hade slocknat i den som om han förstod att detta var ett avslut på det som borde ha varit en början på det liv de tillsammans spunnit tankar och kärlek runt. Hon förstod inte riktigt själv var den fasthet i hennes beslut att inte följa honom kom ifrån. Någonting obevekligt inom henne hade tagit över, någonting som var nytt även för henne själv. Det var som om Guds händer hade lyft henne över alla känslor och låtit henne se vad hon måste göra. Hon kunde inte bara hänge sig åt mannen och deras kärlek, hon hade ett ansvar nu för de små som inte själva kunde välja. Här hemma i det välkända var det lättare att värna deras hälsa och säkerhet även om alla i hushållet inte var glada över deras återkomst och flera munnar att mätta. Thilda kunde inte hejda gråten det var bara för hårt att behöva ställa en kärlek mot en annan och sedan tvingas välja. Hjärtat värkte och hon lutade sig mot ladugårdsdörren, la handen över bröstet och viskade ut i tystnaden sitt förlåt till mannen hon för alltid skulle älska. Hon ville vara i minnena där hans kärlek lyste upp hela hennes gestalt och fick henne att känna sig så levande och vacker. Men minnet av det slocknade jagade henne och hon kände inom sig att hon förlorat honom till en annan värld och att hans beslut var lika obevekligt som hennes. Väl inkommen i ladan sjönk hon ihop i höet och lät gråt och längtan föra henne ut på sorgens ocean.

Om att vissna

Skrivpuff

Hösten hade visat sig ovanligt färgrik. Värmen och regnet hade hållit löven kvar på träden och solen hade förstärkt färgpraktens lyskraft. Hans glädje visste inga gränser när han sakta men säkert hade närmat sig Thilda. Han fick hålla om henne nu när de promenerade och drömmarna deras blev som bitar i ett pussel som de lade tillsammans. En gemensam framtid blev till i allt tydligare bilder.

Carl-Alfred hade under kvällen tydligt känt övergången hur han lämnade pojkåren bakom sig och blev man. Han hade följt Thilda till grinden vid Offamåla och skymtat hennes mor bakom tyllgardinen.
Han hade ändå tagit mod till sig och för första gången kysst Thilda på munnen och hon hade färgats till en nyponros och fortsatt titta honom djupt in i ögonen.

Nu på vägen hem till Rumpetorp hade Carl-Alfred svårt att tygla upphetsningen, det var första gången han ville äga någon. Han ville ha nyckeln till både hennes kropp och själ. Han ville utforska hennes landskap och förstå vad hon tyckte om. Han hoppades att hon skulle våga öppna sig och ge sig hän till honom.

Carl-Alfred njöt styrkan och tyngden i sin kropp för varje steg han tog. Han visste att han tog sig bra ut, att han nog också dög både till hårt arbete och passionerad älskog. Carl-Alfred kände att ett inre fokus bar honom mot ett redan välformulerat mål.

Han visste att han skulle ta det lugnt med Thilda, hon var ju ändå hela fyra år yngre än honom men han ville mer. Han ville allt med henne. Att hålla sig tillbaka och vänta in henne såg han som en kärleksgåva och ett bevis på att han var äkta i sitt uppsåt.

Han vaknade upp ur sin eufori när han nådde hemmet och såg mor Sissa på väg in från fähuset.
Carl-Alfred älskade sin mor och visste att han som den äldste sonen var något speciellt och hade förväntningar på sig att en gång ta över gården.
I sitt inre såg han för sig hur hon liksom vissnade bort när han skulle bli tvungen att berätta om landet Amerika och sina nybyggarplaner.

Om att räkna

Carl-Alfred räknade med allt numera. Han hade blivit besatt av tanken på landet Amerika som kunde erbjuda det nya livet. Han såg i sitt inre gården som han byggt med egna händer och allt överflöd som fanns på den. Kor, får, arbetshästar, höns och gris. I drömmarna var allt möjligt och han lät tankarna löpa fritt. Han såg Thilda vid sin sida och de egna barnen som hängde henne i kjolarna. De odlade och skördade sida vid sida, de älskade och sov sida vid sida.
Plötsligt kändes allt så lätt som om de redan var där.

Han rätade på ryggen och mindes att Thilda inte ens visste om hans drömmar eller hans känslor för henne. Han log för sig själv och visslade en stump medan han planerade inför skördefesten till helgen.
De båda familjerna Carlsson och Petterson skulle fira att skörden tryggt bärgats i år. Mat, dryck, sång och dans skulle det bli och Carl-Alfred hade bestämt sig att han skulle närma sig och prata med Thilda. Lägga sitt hjärta i hennes händer och ge henne rätten att avgöra om de hörde samman.

Hon var inte som de andra töserna och han var inte som de andra männen. Han ville inte vänslas och fara runt i buskarna efter festerna. Han ville ha en kvinna att lita på vid sin sida som kunde hjälpa honom att förverkliga drömmarna.
Thilda hade det där extra. Hon var tålmodig och stark sin spröda varelse till trots. Han hade aldrig hört henne klaga eller prata illa om andra för att själv komma i bättre dager. Blyg var hon på ett klädsamt sätt och blev rosig om kinden när han pratade med henne.

Det hade tagit en tid för Carl-Alfred att upptäcka henne och framför allt det speciella hos henne. Hon var ju bara granngårdens lillflicka, hela fyra år yngre än han själv.
Han skrattade för sig själv när han tänkte på hur han retsamt dragit henne i flätorna och kallat henne lillpigan från Offamåla.
Han hoppades att han inte hade tillintetgjort hennes känslor för honom då.
För som det nu var ville han hålla henne tätt intill sig, viska kärlekens ord i hennes öra och locka henne in i hans egna drömmar.

Dåraktigt

SkrivPuff

Dåraktigt

Carl-Alfred stod på backen med bar överkropp och sköljde dagens vedermödor av kroppen. Spannen med det iskalla bäckvattnet friskade upp och fick blodet att strömma snabbare i ådrorna när han skopa efter skopa lät det strila över sin framåtböjda kropp. Han hade gjort ett gott dagsverke och var nöjd med sig själv. Han kände sig stark till kropp och själ.

Drängsysslorna kändes begränsande, samma arbete dag efter annan. Tankarna var på annat håll. Han hade lagt på minnet varje ord som mannen som talade om landet Amerika sagt. Nu ville hans själ flyga, han var redan där i det nya landet och skapade sig ett annat liv. Kanske var han dåraktig och en drömmare men han visste sina styrkor och att han var en god arbetskarl, uthållig, stark och noggrann.
Han hade bestämt sig, riksdaler hade han undangömda på säkert ställe och de växte sakta men säkert till biljetten.

Mor Sissa och far Nils skulle inte bli glada det visste han för han var ämnad uppgiften att som äldste son ta över gården. Det gjorde ont att tänka på att göra dem besvikna men han visste inom sig att ingen återvändo fanns.

Tankarna gick osökt vidare och landade i en hjärtefråga. Det pirrade till inom honom av denna nya känsla som sakta men säkert hade tagit honom i besittning varje gång han träffade granngårdens Thilda.
Hon var inte som de andra flickorna som kastade inbjudande blickar på honom.
Han kunde inte heller säga att hon var vacker eller ens särskilt söt men hon hade ett alldeles speciellt skimmer runt sig som fångat hans uppmärksamhet. Det var som om hon ägde livets hemlighet och bar den inom sig.
Thilda var rar, vänlig och uppmärksam mot alla. Hon jobbade bra och metodiskt och han hade aldrig hört henne klaga vare sig under sådd eller skörd.

Det märkligaste av allt var ändå den känsla som väcktes inom honom själv. Han kände sig osårbar i hennes närhet och en beskyddarinstinkt som stärkte hans idéer att lyckas med ett nytt liv i landet långt bort. På något vis gav hon näring till hans vilja och styrka. Han blev inte klok på vad det var som hände men sökte sig till hennes sällskap så snart tillfälle gavs.

Förskonad

SkrivPuff
Han stannade bilen vid vägrenen. När han steg ur kände han inte marken under sina fötter och benen vibrerade som om ström var kopplat till dem. Tankarna var bortspolade och bara hjärtats hammarslag genljöd i kroppen. Han försökte samla alla kroppsdelar och styra sig ut mot gräsmattan bredvid bilen. Han sjönk ner i det gröna och lät blicken sugas upp av den klarblå himmelen. Något formade sig inom honom, växte och genomsyrade honom. Gud finns tänkte han. En svag inre protest försökte tvivla på hans förstånd men hans tanke gick vidare: och hör bön. Kroppen kändes lätt när han rullade runt på mage och reste sig till knäböjande. Han lät tacksamheten strömma fritt mot en källa han aldrig tidigare trott fanns.
Han kände en hand på sin axel, tittade upp och såg en polisuniform.
-Är allt under kontroll?”
-Det kan jag inte svara på men livet har aldrig känts bättre!

Osynlig

SkrivPuff 120112

Lilla Blå stod som fastfrusen i hörnet och tittade på mannen i stolen som de vuxna samlats kring.
Han såg ut som ett skal av hennes pappa. Ögonen var så konstigt tomma som om ingen var hemma. Hon försökte fånga upp en blick, en glimt av något välbekant men såg rakt in i djupet av en tomhet som fick henne att sluta andas.

Tomheten liksom växte och lade sig som en vinterfrostig kappa runt hennes barnakropp och skilde henne från ögonblicket. Hon såg och hon hörde men ingenting rörde vid henne eller gav henne kraft att yttra ett ljud. Hon undrade om den tomma blicken hon försökt fånga gjort henne osynlig för ingen av de vuxna tycktes lägga märke till att hon var där.

Det kändes som om hon strandat i landet Ingenting och hon sökte efter något som kunde ta henne därifrån. Någonting som kunde värma henne och ge livet färg och glädje igen. I hennes andlösa väntan på förlösning ristades en åldersring i själens unga träd.

Medvind

Han höll i rodret så knogarna vitnade. Han kände inte längre handen. Det var tankarna som styrde och gjorde färden bland vågorna till en berg-och dalbana. Ju mer alla log mot honom, nickade och tyckte att han hade medvind desto ryckigare tycktes färden bli.

Han hade ju gift sig av kärlek, varför var då förhållandet så plågat och varför vågade han inte stå upp inför henne.
Hennes ilska skrämde honom och hennes sätt att stänga honom ute fick honom att känna sig övergiven på ett sätt han aldrig tidigare känt.
Han kunde inte gå till föräldrarna med detta och ge dem rätt i vad de redan förutsett. Och lillsyrran, nej det var ju han som alltid beskyddat henne.

Han ville ge upp hustrun, bara gå ifrån henne och försvinna ut i det blå.
Skulden nöp honom hårt i magen nu, han hade ju barn. Han oroade sig över dem, särskilt den lilla med den blåaste blick han någonsin sett. Hon fanns som ett vingslag i hans hjärta. Hon var så liten, så stark och så skör. Han visste att den lilla skulle komma till skada av den känslokyla som de möttes av från den kvinna de båda så väl behövde. Tårarna fanns i ögonvrån nu och han önskade att det varit motvind så att han hade kunnat låta dem rinna.

Svedan i ögonen och bröstet fick tankarna på flykt en stund men så var skulden framme med sitt långa finger igen.
Vad var det med honom, vad var han för slags man som inte ens kunde försvara ett oskyldigt litet barn?
Sanningen att säga så var han rädd för lillan också. Den ömhet han kände i ensamhet med henne oroade honom då hans längtan efter närhet var så fysiskt påträngande.
Hans tankar och känslor gjorde honom sjuk. Nu ville han bara sova och i drömmarna rätta till allt som blivit så fel.

Om att ta priset

Det var pompa och ståt i landet där priset delades ut. Gästerna var män, män och män. Alla klädda i frack och med svarta spegelblanka lackskor. Allvarliga ord talades och ingen vågade le eller peta sig i näsan. Kungen eller ”hans majestät” med familj satt ju mittemot. Ja i och för sig så såg man ju att kungen fick kämpa för att hålla sig vaken, den kungliga lackskofoten utförde en alldeles egen liten dans på den äkta mattan och huvudet hängde betänkligt. ”Hennes majestät”rörde inte en min eller ett finger, hon tycktes mejslad i sten. Den unga prinsessan försökte låta bli att vända sig om till äkta mannen som intresserade mer än talaren, kanske var hon kissnödig. Och talaren ja han talade och talade och talade om vad visste egentligen ingen kanske inte ens han själv.

Så blåstes fanfaren: tuturuttt. Då skulle pristagaren gå stegen fram till en nu stående majestät för att få motta betygelsen och skaka hand. Plötsligt skrapade stolar och en gestalt i röd virvlande kjol äntrade scenen och ryckte det åtråvärda ur kungens hand och skrek: Jag tar priset! Till och med säkerhetsmännen tappade sina hakor och stod där med outgrundliga uttryck i sina ansikten medan kvinnan försvann i en väntande bil. På löpsedlarna nästa dag kunde man läsa följande nyhet: Okänd kvinna tog nobelpriset.

Ett räddande fordon?

SkrivPuff

Hariette önskade att hon utan att verka oartig skulle kunna få på sig glasögonen igen. Hon kände sig naken inför denna man. Fast det bara var minuter sedan de möttes var det som om de redan hade älskat med varandra. Hon ville inte att han skulle läsa i hennes ögon att hon ville mer.

Det här var hennes jobb med en lång och noggrann planering bakom. Hon fick bara inte misslyckas. Hariette hade känt sig mer än förberedd när hon gick till mötet men det här hade hon aldrig kunna ana eller förbereda sig inför. Amir Falcon hade med sin lätta men inkännande beröring kastat henne ut i en okänd rymd. Känslan var viktlös och svävande. Hon letade efter de förlösande ord som kunde föra henne tillbaka till sitt proffesionella jag.

Till hennes räddning kom en moped farande på grusgången. Två skinnklädda och hjälmförsedda personer körde upp alldeles för nära uteplatsen där de satt.
Personen därbak riktade en kamera emot dem.
Hariette kände snarare än såg hur adrenalinet steg i mannen mittemot henne.

Fallgrop?

SkrivPuff

Amir kände henne komma långt innan han såg henne. Han hade kommit en timme innan den uttalade tiden. Han ville känna sig för på området och veta hur han snabbt skulle kunna ta sig därifrån om så behövdes. Amir kände ekens ådriga bark mot sin kind där han stod utom synhåll. Han gav sig god tid att studera henne och var inte missbelåten med vad han såg. Hennes rörelser var som kattens, loja och precisa på samma gång. Hon verkade yngre än vad han trott och vackrare även om han inte såg hela ansiktet som doldes bakom stora mörka glasögon. Hon såg sig sökande omkring innan hon satte sig en bit från de övriga gästerna på caféet.

Amir avvaktade en stund för att se att ingen följde efter henne. Hariette, han smakade på namnet på den kvinna han nu skulle möta.
Han genade över den mjuka gräsmattan och närmade sig henne bakifrån.
Amir såg att hon slappnat av i den sol som uttryckte höstens sista värme.
Han la en hand på hennes axel för att tillkännage sin ankomst och för att få en känsla av hennes väsen.

Amir var inte alls förberedd på vad denna beröring kom att utlösa. Det var som om ett fyrverkeri exploderade inom honom och luften omkring dem blev elektrisk.
Hon reste sig så hastigt att stolen föll till golvet och han böjde sig tacksamt ner för att ta upp den. Han lyckades under tiden dämpa effekten av sinnesrörelse.

-Ursäkta det var inte min mening att skrämma dig. Du är väl Hariette? Jag är Amir Falcon. Hans röst var stadig när han tittade på henne.
Hon tycktes slappna av igen, tog av sig glasögonen, log och nickade jakande.
Amir fick kämpa för att inte öppet visa hur denna okända kvinna påverkade honom. Han bad inom sig att hon inte var någon utsedd till att gräva hans fallgrop.

Omtumlande

110825 SkrivPuff


Hariette gick med säkra steg ut på gruset till caféets uteservering. Inte ens de höga klackarna fick hennes gång att bli det minsta osäker. Bakom de mörka glasögonen registrerade hon det mesta. Hon var tränad att förhålla sig oberörd även i spända situationer. Det här var ett viktigt möte och hon visste att ingenting fick gå fel. Uppenbart var han inte här än för de enda gästerna hon såg var ett ungt par som pratade högljutt och bakom dem två äldre damer i hatt.

Hariette slog sig ner på den plats som var mest avskild. Hon tog upp sin fickspegel för att till synes kontrollera sin make-up men scannade samtidigt av omgivningen. Ännu inga tecken på att han var där.

Hon beställde svart kaffe medan hon väntade. Hon släppte vaksamheten en stund och tog några djupa andetag. Dagen var perfekt, solen lyste och den varma vinden lekte med hennes långa blonda hår. Hagaparkens grönska målade livet till en oas.

Hariette kom snabbt åter till verkligheten genom att någon vidrörde hennes bara axel. Hon fullständigt tappade andan av den elektriska laddning som fortplantade sig genom hennes kropp. Hariette var tacksam över solglasögonen när hon snabbt reste sig och vände sig mot mannen som åstadkommit denna oväntade reaktion hos henne.

Välstånd

SkrivPuff

Shukri hade hört så mycket om landet där allting fanns. I flyktinglägret med obarmhärtig sol, sprucken jord, avsaknad av hygien och massvis med flugor hade det varit så lätt att drömma och allting hade känts möjligt.

Hon hade spunnit sig en man och ett vackert hem. Hennes framtida barn hade lekt lyckliga i fred och frihet ute i naturen i hennes fantasi.
Hon log när hon tänkte tillbaka på sitt drömparadis, Hon tittade runt i det lilla kantiga hyresrummet där hon nu bodde och som hon med färgglada tyger försökt skapa liv i.

Oj inte kunde hon stå här och drömma, de väntade henne på Arbetsförmedlingen. Shukri hade lärt sig att tid var något mycket viktigt för det folk vars land hon nu delade. Hon visste också att svenskar gärna gjorde narr av somalier för deras oförmåga att anpassa sig till detta.

-Jaja suckade hon, mig ska de då inte behöva vänta på. Shukri tittade ut genom fönstret och rös. Mörkret höll morgonen i ett stadigt grepp trots att klockan var nästan 8 och snön låg i smutsiga drivor längs den isiga trottoaren.

Paradiset kändes i ögonblicket långt borta men som den drömmare hon var lyckades hon alltid med att frammana solen i sitt hjärta. Med hjälp av sitt inre ljus mötte Shukri det nya utan att förtvivla.

Om händer

Skrivpuff

Vackert vilar händerna i väntan över hudlandskap
Blicken följer beröringens subtila skiftningar
Värme alstras och målar kropp till rosig färg
Ett inre hopp som stiger och ökar hjärtats slag

Händerna möter varsamt livet som nu når ytan
Håller upp det nyfödda för helig betraktelse
ett kärleksfullt möte har förlöst ännu en gåva till världen
Tacksamhetens tårar skapar ögonblickets regnbågsport

Om att väsnas

Skrivpuff
Natten var djup, så djup att han hade gått vilse i den. Huvudet snurrade och fötterna hittade inte riktigt rätt på gatstenen. Slant ibland och hamnade på rygg som en uppochnervänd skalbagge, sprattlande med lemmarna i luften. Tänk att det skulle vara så svårt att samla ihop sig. På nåt sätt fick han hjälp, han kände händer som drog och puttade men kunde inte riktigt urskilja någon. Allt han såg var gråblå skuggor. Först hade han bara skrattat och försökt fånga dem. Nu kändes det inte roligt längre då allt och alla tycktes utom räckhåll.
Ruset räckte inte längre till flykt det förstod han när magen drog ihop sig och pressade all luft uppåt. När trycket nådde lungorna kunde han inte hålla emot mera. Ylet ekade mellan husväggarna. Häpen lyssnade han tills ljudet upphörde. Allteftersom samlade han själv upp kraften och lät den skapa en annan ton. Med ett leende som väckte hela ansiktet hörde han sitt eget väsen skallra mellan husen. Ja tammefan, han ville väsnas så mycket han bara kunde, väcka dem alla som sov. För varje vrål han utstötte kändes det som om han sakta men säkert återkom till livet.

Dröm och verklighet

Karl-Alfred som egentligen aldrig vilade under sina arbetsdagar kände att värken i ryggen talade allt högre till honom. Han kände för en gångs skull att han måste lyssna. Den långa vintern började lösas upp och han sökte de bleka solstrålarna mot söderväggen. Lammullskinnet som han lagt ut för katterna hade nu den behagliga värme han behövde för att dämpa värken. Han slog sig ner för att bara sitta några minuter. Värmen från fällen sögs upp av det grova byxtyget och han kände att det gjorde honom gott.
Plötsligt var hon hos honom, lika plötsligt som hon försvann ur hans liv. Hon stod därhemma på Bergstorp invid det blommande Löjtnantshjärtat. Hon var ung och skir precis växten bredvid henne. Han kunde känna doften av dem båda. Thilda Maria var egentligen inte söt men någonting tog honom rakt i hjärtat. När han såg på henne var det som om livet väcktes inom honom. Han ville bygga bo, ge henne det bästa och beskydda henne. Han kände sig så stark i dessa stunder att det var rent märkvärdigt.
Han vaknade upp fylld av den lust som han tyglat genom hårt arbete under årens lopp. Han ville ge vika, somna om och låta drömmen ta honom tillbaka till det han mist.
Han reste sig alltför hastigt, stannade upp och välkomnade yrseln som fick honom att koncentrera sig på kroppen. Karl-Alfred tog ett djupt andetag och gick för att fortsätta sin arbetsdag.

Om något svalt.

SkrivPuff 2011:9

Den svala brisen lyfte gardinen till en vinkande välkomnande gest ut genom det öppna fönstret. Huset skakade på sig som om det vaknade upp efter den långa torkan. Molnen i havande rörde sig förvånansvärt snabbt över himlen för att få lätta sin börda.

Gårdsfolket stod samlade utanför mangården med ansiktena vända mot skyn somliga med munnarna öppna och väntade på de första dropparna. Ett efterlängtat oväder hade väckt upp bönen inom dem alla. Gud hade varit mer än vanligt närvarande i deras tankar. Ytterligare ett oår skulle vara vanskligt för gårdens bestånd.

Andlöst väntade de på det regn som skulle förlösa skörden och skänka dem vinterns förråd. När en mättad droppe klövs i en kaskad mitt över husmors näsa utbröt jublet.

Mitt Nederlag

SkrivPuff 2011:7

Får jag presentera mitt nederlag, vi som brukar träffas varje torsdag kväll i källaren hemma hos Egon.

Där vi ostörda i skumrasket bakom rökridåer omintetgör uppkomlingars eventuella framgångar. Vi opererar genom voodoo och sticker hål på deras drömmar så att ingen går för långt. Vi utför ceremonier, dricker bål, röjvin och framför allt bloody Mary tills vi når extas och väljer veckans offer.

Jante är vår ordförande för han har ju varit med länge och är välbekant med människors svagheter.

Medioker är sekreterare, det är en bra roll när man inte är säker på någonting. Det är ju för fan bara att skriva och göra vad vi andra säger.

Judas är den som ställer in sig hos offren och tar reda på allt vi behöver veta för att tillintetgöra dem.

Sadissimo har ansvaret för nålarna, hur och var de ska sättas in i dockorna. Han har ett så läckert garv den mannen och är alltid skadeglad. Man blir äkta nerstämd i hans sällskap och det gör att man håller sig seriös. Ingen ska tro annat än att vi tar vårt kall på allvar.

Alko står för spriten och ser till att hålla extasen levande. Han tål vad som helst den gossen.

Fåfäng gör dockorna, han är bra på att framhäva svagheterna och ser till att offren blir lättstuckna. Han är en driven operationsassistent.

Javisst ja jag har ju glömt att presentera mig själv: Dee Press till eder tjänst.
Det är jag som håller ihop allt och håller oss nere. Jag sköter ekonomin och marknadsföringen. Har ni någon som behöver sättas på plats så tveka inte att höra av er. Allt sköts snyggt och under sekretess.

Om att boka

SkrivPuff 2011:5 Om att boka.

Nu har jag gjort det! Bokat tid! Vi ska äntligen träffas och börja samarbeta.
Mina bara fötter formar sin egen segerdans över golvet och pirret i magen styr mig runt, runt.
Ett slags spinnande ljud banar sig fram som en kittelrysning genom kroppen. Med öppen mun rapar jag fram ett: YES!
Som jag har längtat och väntat. Du och jag! Vad kan inte vi åstadkomma!
Du har varit så upptagen på annat håll och med andra i ditt liv. Jag har känt mig obetydlig och aldrig trott att jag ens skulle kunna närma mig den första plats som nu finns inom räckhåll.
Vännerna har puffat på och fått mig att lita på den inre känslans stilla viskning.
Vågar jag vara dig lika trogen nu som jag varit i min väntan och i mina dagdrömmar? Vågar jag gå från stillhet till manifestation? Är jag redo att bli synlig med allt vad jag är? Vågar det osynliga barnet träda fram?
Jag slutar att snurra, känner värmen i kroppen, sätter den ena foten framför den andra och tänker att jag just nu skulle kunna promenera stadigt på lina.
Jag slår armarna runt min livfulla kropp och hälsar mig välkommen hem. Nu är jag ett med mig själv och har tider bokade för att följa min största längtan.

NOVEMBER

November, min kära
du som får mig att gå nära ljuset,
att uppskatta mörkret
för kontrasten och det doldas skull.

Mörkret som låter alltet vila i sig själv
före blomningens gryning och
eftertankens skörd.

Du famnar växandet och
håller om det i väntan på
ett nytt uppvaknande.

Du är drottningen av det okändas rike
som får mig att söka liv och sanning.

Till min pappa.

Rummet i skymning. Han syns knappast där på sängen hopkrupen i fosterställning. Mager, rufsig och med en andning som raspar rummets stillhet. Vaknar sakta under min blick. Minns att han vätt ner sig igen. Vill inte. Orkar inte livet når inte döden, behöver en famn att vila i. Kära det är dags att vandra vidare ut på evighetens blomsteräng. Jag håller dig i handen.