Spegel, spegel på väggen där......

SkrivPuff Utmaning 103. 13 April. Spegelbild.

Jag ser mig i spegeln. Och hör plötsligt som genom en kosmisk telefon min sedan länge bortgånga släkting tant Noras röst: ”Åh du lilla kära”!
Jag studerar bilden av mig och tänker att ja precis så måste det vara.
Det är ju jag där i spegeln som är den enda som alltid vad som än hänt stått vid min egen sida. I alla de där bilderna som jag kan se i album och nu när jag stannar upp och verkligen tittar så vet jag att jag är en trogen vän. Jag har blivit snällare mot mig själv med åren, har mer tålamod och är rolig att vara med.

Så hur ter jag mig i spegeln. Mitt guldblonda hår har mörknat men guldtrådar finns ännu kvar. Håret är nästan alltid uppsatt av praktiska skäl. Jag har aldrig ägt några lockar i det silkeslena håret, vilket jag hett önskade mig som liten.
Tänk vad roligt jag tyckte det var när det blev mode att med plattång få fram den frisyr jag aldrig varit nöjd med.

Jag har markerade ögonbryn om än lite blekta med åren. Ögonen så blå. Som liten kunde jag tala med dem och då hände det de mest märkliga saker. Näsan är mittemellan rak och uppnäsa och äger ett enormt luktsinne. Jag kunde rent av fungerat som spårhund hos polisen. En gåva som ibland är bra och ibland otroligt besvärande.
Munnen skrattar ofta då jag är av en barnslig sort som roas av lite.

Tänderna växer lite som de vill. När jag var liten var tandreglering ingen självklarhet så någon jämn tandrad kan jag inte skryta med men jag brukar trösta mig med att det ger ett personligt intryck.
Öronen är inte helt lika, det vänstra är mest nyfiket så det står ut lite extra.
Jag blinkar uppmuntrande mot bilden av mig själv i spegeln och går ut i våren.