SkrivPuff 362
Magdalena hette hon den fallna ängeln. Hon som föddes in i världen med den svåraste av livsuppgifter. Den släkt hon anlände till hade ett långvarigt, söndertrasat och sårat nätverk. I generationer hade de vandrat i missbrukets hårda banor. Kärlek och självkänsla fattades dem.
Vid födseln medförde Magdalena nyckeln till lösningar att bryta det sociala arvet. Hon hade möjligheten att lyckas eller att gå under.
Magdalena kom med ljus. Hon var glädje och skratt. Överallt letade hon efter kärleken. Det fanns inte någon som förblev oberörd i hennes närvaro
men för dem som länge levt i mörker kan kärleken bli alltför besvärande och krävande.
Magdalena älskade och sökte främst sin mamma. Hon såg som sin allra största uppgift att förvärva sin mammas kärlek och förlösa henne ur mörkrets famntag.
Det blev en ojämn dragkamp dem emellan.
Den lilla Magdalena förlorade oftast då hon inte var bevandrad i de knep som används i långvarig missbruks tjänst. Hon samlade på varje tecken av bejakande från sin mamma och av dessa tecken byggde hon sakta och målmedvetet sin egen person. I hennes hjärta fanns övertygelsen att om hon blev precis så som mamma önskade skulle allt bli bra.
Vid 9 års ålder var Magdalena färdigutbildad i att ljuga, stjäla, manipulera och förföra.
måndag 28 december 2009
måndag 7 december 2009
På flykt
SkrivPuff 341. Det bästa med måndagar.
Vagt uppfattade hon någonting om …. "på väg" innan telefonen gled ur hennes hand. Hariette sjönk ner på sängen till pulsens hamrande. Det kändes som om hjärtat rusade ut ur hennes kropp, som om ingenting gick att stoppa. Tankarna åkte karusell. Hon såg bilder ur sitt liv dansa runt.
Det som fick henne tillbaka till verkligheten var en sammandragning i underlivet. Hon drog efter andan och lade händerna på den lilla nästan omärkliga rundningen över magen.
Herre Gud hon måste ta sig samman, här fanns ett spirande liv som hon måste beskydda.
Hon slet av sig den svartlockiga peruken, skakade ut det långa rågblonda håret och torkade svetten ur pannan med baksidan av handen.
Benen bar henne faktiskt och hon tog sig ut i badrummet. Hon kupade händerna runt vattenstrålen och sköljde gång på gång sitt ansikte som om det skulle kunna hjälpa henne att tvätta bort alla smärtsamma inre bilder.
När huden började svida tittade hon försiktigt upp på sitt flammiga ansikte.
Hon såg sig själv djupt i ögonen som i ett försök att nå det lilla livet som växte inom henne.
Med hög röst försökte hon övertyga dem båda: ”Allt kommer att bli bra”
Hariette visste att hon snabbt måste samla sina få tillhörigheter innan Carl Bark och hans mannar var på plats. Hon skulle flyttas omedelbart till en annan evakueringslägenhet i något område där vardagslivets grå slöja kunde omsluta henne till oigenkännlighet för ytterligare en tid.
I morgon någon annanstans skulle hon ha en kort respit att planera sin vidare flykt.
Måndagar var han alltid inkallad till sina överordnade för att avlägga rapport, så mycket hade hon förstått. Måndagar hade plötsligt blivit de bästa dagarna i hennes liv, de dagar då hon kunde andas fritt utan en känsla av att andetagen skulle leda honom till henne.
Han täcknamn var Falken det visste hon nu och aldrig att han missade sitt byte.
Mannen som blickat in i hennes själ genom deras älskogsmöten över och förbi alla gränser var nu ute efter hennes liv och fick hon leva var hans liv över.
Hennes tankar avbröts av de överenskomna knackningarna på dörren. En nyckel sattes i låset från utsidan. Hariette tog ett djupt andetag och försökte samla sig inför nästa steg.
Vagt uppfattade hon någonting om …. "på väg" innan telefonen gled ur hennes hand. Hariette sjönk ner på sängen till pulsens hamrande. Det kändes som om hjärtat rusade ut ur hennes kropp, som om ingenting gick att stoppa. Tankarna åkte karusell. Hon såg bilder ur sitt liv dansa runt.
Det som fick henne tillbaka till verkligheten var en sammandragning i underlivet. Hon drog efter andan och lade händerna på den lilla nästan omärkliga rundningen över magen.
Herre Gud hon måste ta sig samman, här fanns ett spirande liv som hon måste beskydda.
Hon slet av sig den svartlockiga peruken, skakade ut det långa rågblonda håret och torkade svetten ur pannan med baksidan av handen.
Benen bar henne faktiskt och hon tog sig ut i badrummet. Hon kupade händerna runt vattenstrålen och sköljde gång på gång sitt ansikte som om det skulle kunna hjälpa henne att tvätta bort alla smärtsamma inre bilder.
När huden började svida tittade hon försiktigt upp på sitt flammiga ansikte.
Hon såg sig själv djupt i ögonen som i ett försök att nå det lilla livet som växte inom henne.
Med hög röst försökte hon övertyga dem båda: ”Allt kommer att bli bra”
Hariette visste att hon snabbt måste samla sina få tillhörigheter innan Carl Bark och hans mannar var på plats. Hon skulle flyttas omedelbart till en annan evakueringslägenhet i något område där vardagslivets grå slöja kunde omsluta henne till oigenkännlighet för ytterligare en tid.
I morgon någon annanstans skulle hon ha en kort respit att planera sin vidare flykt.
Måndagar var han alltid inkallad till sina överordnade för att avlägga rapport, så mycket hade hon förstått. Måndagar hade plötsligt blivit de bästa dagarna i hennes liv, de dagar då hon kunde andas fritt utan en känsla av att andetagen skulle leda honom till henne.
Han täcknamn var Falken det visste hon nu och aldrig att han missade sitt byte.
Mannen som blickat in i hennes själ genom deras älskogsmöten över och förbi alla gränser var nu ute efter hennes liv och fick hon leva var hans liv över.
Hennes tankar avbröts av de överenskomna knackningarna på dörren. En nyckel sattes i låset från utsidan. Hariette tog ett djupt andetag och försökte samla sig inför nästa steg.
söndag 6 december 2009
Övervakad?
SkrivPuff 340
Hariette ansträngde sig för att inte öka på stegen. Försökte att djupandas för att inte låta skräcken gallopera iväg och bli okontrollerbar. Hon koncentrerade sig på att räkna sina steg och lät samtidigt fingrarna sluta sig runt larmet som hon bar i fickan. Alla sinnen jobbade för högtryck och skannade av omgivningen bit för bit.
Svetten sipprade fram under peruken och rann ner i ögonen bakom de mörka glasögonen.
Svedan lockade fram tårarna som tog med sig sminket och bildade flodfåror längs kinderna.
Tvåhundrasextioåtta, tvåhundrasextionio……ungefär 200 steg kvar till räddningen.
Vågade hon titta bakåt, nej tvåhundrasjuttiotvå…..Hon kämpade mot skriket som växte i halsen, svalde och svalde och räknade vidare.
Nästintill förblindad av tårar nådde hon porten. Hariette fick uppbåda all sin styrka för att komma ihåg och med skälvande hand trycka in portkoden. I skydd av den port som slöts bakom henne kröp hon kvidande ihop. Hon visste inte hur länge hon suttit så när hon hörde hissen som var på väg ner.
Reptilhjärnan gav henne blixtsnabba signaler att ta sig en halvtrappa upp och att hålla andan.
Hon frös när hon hörde de välkända svordomarna över sin existens.
Han hade vittring men visste inte bakom vilken dörr hon gömde sig. Porten rycktes upp och gled igen och allt blev tyst men Hariette rörde sig först när hennes egen andhämtning ekade i öronen. Hon samlade sig och gled snarare än gick uppför ytterligare en trappa.
På dörren som hon till slut lyckades öppna stod det Torsten Brink. När hon låst båda dörrlåsen och satt i säkerhetskedjan slog hon direktnumret hon alltid bar med sig.
När Carl Bark svarade vandrade redan chocken i vågor genom kroppen och Hariette stammade fram sin ångest.
- Haaaan va va här, ni ni ni missade honom.
Hariette ansträngde sig för att inte öka på stegen. Försökte att djupandas för att inte låta skräcken gallopera iväg och bli okontrollerbar. Hon koncentrerade sig på att räkna sina steg och lät samtidigt fingrarna sluta sig runt larmet som hon bar i fickan. Alla sinnen jobbade för högtryck och skannade av omgivningen bit för bit.
Svetten sipprade fram under peruken och rann ner i ögonen bakom de mörka glasögonen.
Svedan lockade fram tårarna som tog med sig sminket och bildade flodfåror längs kinderna.
Tvåhundrasextioåtta, tvåhundrasextionio……ungefär 200 steg kvar till räddningen.
Vågade hon titta bakåt, nej tvåhundrasjuttiotvå…..Hon kämpade mot skriket som växte i halsen, svalde och svalde och räknade vidare.
Nästintill förblindad av tårar nådde hon porten. Hariette fick uppbåda all sin styrka för att komma ihåg och med skälvande hand trycka in portkoden. I skydd av den port som slöts bakom henne kröp hon kvidande ihop. Hon visste inte hur länge hon suttit så när hon hörde hissen som var på väg ner.
Reptilhjärnan gav henne blixtsnabba signaler att ta sig en halvtrappa upp och att hålla andan.
Hon frös när hon hörde de välkända svordomarna över sin existens.
Han hade vittring men visste inte bakom vilken dörr hon gömde sig. Porten rycktes upp och gled igen och allt blev tyst men Hariette rörde sig först när hennes egen andhämtning ekade i öronen. Hon samlade sig och gled snarare än gick uppför ytterligare en trappa.
På dörren som hon till slut lyckades öppna stod det Torsten Brink. När hon låst båda dörrlåsen och satt i säkerhetskedjan slog hon direktnumret hon alltid bar med sig.
När Carl Bark svarade vandrade redan chocken i vågor genom kroppen och Hariette stammade fram sin ångest.
- Haaaan va va här, ni ni ni missade honom.
torsdag 19 november 2009
Välgörande klibb.
SkrivPuff om något klibbigt
Vi tittar skrattande på varandra dottern och jag. Med grönakladdklibbiga ansikten sitter vi i skinnfåtöljer inlindade i handdukar från topp till tå. Helt utmattade. Platsen är ett sagolikt Hamam i staden Sousse i Tunisien. Det är så kitschigt, på gränsen att slå över men ändå inte. Mosaik, glittrande lampor, färgglada tyger, pelare och udda möbler vart man än ser. Mjuk musik kittlar våra öron.
Vi har suttit 40 minuter i tre olika ångrum för att mjukas upp. Därefter tog två bastanta baderskor vid. Nedlagda huvud mot huvud på en mosaikbädd blev vi skrubbade över kroppen och ända in i själen. En stålullsliknande tvättlapp rev med sig smuts och förbrukad hud som rann av och bildade grådaskiga pölar under oss.
-Det är första gången i livet jag känner mig som bara kött väste dottern fram.
Jag höll mig för skratt, kvinnan som skrubbade var trots hälften av min längd ingen man kaxar mot. Svedan i skinnet och särskilt bröstvårtorna var mycket påtaglig.
Upp igen och in i en dusch med iskallt vatten där det även blev hårtvätt. Vi fick stå på knä så att baderskorna kunde fullfölja sina jobb.
När vi stapplade därifrån på plasttofflor med klack inlindade i handdukar log de båda mot oss med sina glänsande guldtandsgarnityr.
Vi inväntade massöserna som förde oss till det gyllene rummet med speglar och amoriner. Varsin massagebädd stod klar och vår sveda lindrades med mjukgörande olja och flinka fingrar under en drömliknande timme.
Avslutningsvis så sitter vi nu här med en ansiktsmask av grönalg och honung. Sött och klibbigt är det i mungipan men det lenar och renar vår hud.
Vi tittar skrattande på varandra dottern och jag. Med grönakladdklibbiga ansikten sitter vi i skinnfåtöljer inlindade i handdukar från topp till tå. Helt utmattade. Platsen är ett sagolikt Hamam i staden Sousse i Tunisien. Det är så kitschigt, på gränsen att slå över men ändå inte. Mosaik, glittrande lampor, färgglada tyger, pelare och udda möbler vart man än ser. Mjuk musik kittlar våra öron.
Vi har suttit 40 minuter i tre olika ångrum för att mjukas upp. Därefter tog två bastanta baderskor vid. Nedlagda huvud mot huvud på en mosaikbädd blev vi skrubbade över kroppen och ända in i själen. En stålullsliknande tvättlapp rev med sig smuts och förbrukad hud som rann av och bildade grådaskiga pölar under oss.
-Det är första gången i livet jag känner mig som bara kött väste dottern fram.
Jag höll mig för skratt, kvinnan som skrubbade var trots hälften av min längd ingen man kaxar mot. Svedan i skinnet och särskilt bröstvårtorna var mycket påtaglig.
Upp igen och in i en dusch med iskallt vatten där det även blev hårtvätt. Vi fick stå på knä så att baderskorna kunde fullfölja sina jobb.
När vi stapplade därifrån på plasttofflor med klack inlindade i handdukar log de båda mot oss med sina glänsande guldtandsgarnityr.
Vi inväntade massöserna som förde oss till det gyllene rummet med speglar och amoriner. Varsin massagebädd stod klar och vår sveda lindrades med mjukgörande olja och flinka fingrar under en drömliknande timme.
Avslutningsvis så sitter vi nu här med en ansiktsmask av grönalg och honung. Sött och klibbigt är det i mungipan men det lenar och renar vår hud.
måndag 16 november 2009
Banan
SkrivPuff Utmaning 320
De klev in i kabinen och gjorde sig redo för nedfärden. Huvudet var kristallklart och rensat på pladder efter den långa mödosamma uppstigningen. Kroppen var syresatt och benens molande värk var ett bevis på en fysisk prestation och god hälsa.
De hade gått i 8 timmar uppåt och uppåt med undantag av några närande raster då de delat matsäck eller en näve nötter och torkad banan. Molnen hade till en början svept in dem i dimma och utmanat deras sinnen att hålla sig på rätt väg mot toppen. Spänningen hade kittlat i ryggraden då de visste att på sina håll var stupen ett felsteg nära. Men fötterna hade stadigt fört dem över skravlet och de hade lyckats hålla sig på banan.
Halvvägs upp hade dimman dragits undan som en teaterkuliss och öppnat ett panorama över snöklädda toppar och glaciäris. Andlösa inför skapelsen stod de bara där, ingen kameralins fanns som kunde famna detta så de tog sig tid att lägga in upplevelsen i de egna inre arkiven. Plötsligt var det så lätt att gå igen och tröttheten var som borttrollad. Lätta till kropp och sinne nådde de målet utan överansträngning eller en endaste titt på klockan. Däruppe på världens tak kände de sig oövervinneliga.
Nu satt de lätt tillbaka lutade med uppsnörda kängor och njöt av att låta sig gungas nedför fjället av kabinbanan.
De klev in i kabinen och gjorde sig redo för nedfärden. Huvudet var kristallklart och rensat på pladder efter den långa mödosamma uppstigningen. Kroppen var syresatt och benens molande värk var ett bevis på en fysisk prestation och god hälsa.
De hade gått i 8 timmar uppåt och uppåt med undantag av några närande raster då de delat matsäck eller en näve nötter och torkad banan. Molnen hade till en början svept in dem i dimma och utmanat deras sinnen att hålla sig på rätt väg mot toppen. Spänningen hade kittlat i ryggraden då de visste att på sina håll var stupen ett felsteg nära. Men fötterna hade stadigt fört dem över skravlet och de hade lyckats hålla sig på banan.
Halvvägs upp hade dimman dragits undan som en teaterkuliss och öppnat ett panorama över snöklädda toppar och glaciäris. Andlösa inför skapelsen stod de bara där, ingen kameralins fanns som kunde famna detta så de tog sig tid att lägga in upplevelsen i de egna inre arkiven. Plötsligt var det så lätt att gå igen och tröttheten var som borttrollad. Lätta till kropp och sinne nådde de målet utan överansträngning eller en endaste titt på klockan. Däruppe på världens tak kände de sig oövervinneliga.
Nu satt de lätt tillbaka lutade med uppsnörda kängor och njöt av att låta sig gungas nedför fjället av kabinbanan.
lördag 14 november 2009
Om något helt.
SkrivPuff Utmaning 318.
Jag sitter i ett möte med en medmänniska som har fått lämna hela sitt liv bakom sig. Kriget som trasat sönder hans liv har fört honom långt bort från rutiner och invanda mönster. Ändå sitter han här framför mig och presenterar en plan över sin framtid för att skapa sig en ny helhet. Han har modet att plocka fram resurser från sitt inre okända och att lära känna sig själv på nytt. Ödmjukheten han utstrålar breder ut sig som en vänlig doft i rummet. Hans vilja att leva och att anpassa sig även till det han ännu inte förstår är så påtaglig. Jag beundrar livets kraft och storhet i denne unge man och känner mig berikad av mötet.
Jag sitter i ett möte med en medmänniska som har fått lämna hela sitt liv bakom sig. Kriget som trasat sönder hans liv har fört honom långt bort från rutiner och invanda mönster. Ändå sitter han här framför mig och presenterar en plan över sin framtid för att skapa sig en ny helhet. Han har modet att plocka fram resurser från sitt inre okända och att lära känna sig själv på nytt. Ödmjukheten han utstrålar breder ut sig som en vänlig doft i rummet. Hans vilja att leva och att anpassa sig även till det han ännu inte förstår är så påtaglig. Jag beundrar livets kraft och storhet i denne unge man och känner mig berikad av mötet.
söndag 8 november 2009
Förtrollning
SkrivPuff Utmaning 312 Förtrollning
De två kvinnorna gick på skogsstigen upptagna av ett förtroligt samtal.
Sensommarsolens strålar lekte tittut mellan granarnas grenar och följde nyfiket de två vandrerskorna. Skogen djupnade, den mörkgröna heltäckande mossmattan dämpade stegen och tystnaden blev så påtaglig att kvinnorna vaknade inför Nuet. Något var i luften som ville fånga deras uppmärksamhet.
Plötsligt dök en gyllene trollslända upp och ställde sig vibrerande i luften framför dem. Efter en intensiv kommunikation svängde den lilla varelsen graciöst tillbaka in mellan träden. Stundens magi behöll sitt grepp över de två som stillat sig på stigen. Medan de stod där fångades de av en ny ännu starkare vibration och plötsligt omfamnades de av en hel svärm av gyllene små varelser som utförde en böljande dans runt deras kroppar. Dansen varade i ett ögonblick och en evighet och öppnade dörren till ett av dessa livets mysterium som väcker ödmjukhet.
De två kvinnorna gick på skogsstigen upptagna av ett förtroligt samtal.
Sensommarsolens strålar lekte tittut mellan granarnas grenar och följde nyfiket de två vandrerskorna. Skogen djupnade, den mörkgröna heltäckande mossmattan dämpade stegen och tystnaden blev så påtaglig att kvinnorna vaknade inför Nuet. Något var i luften som ville fånga deras uppmärksamhet.
Plötsligt dök en gyllene trollslända upp och ställde sig vibrerande i luften framför dem. Efter en intensiv kommunikation svängde den lilla varelsen graciöst tillbaka in mellan träden. Stundens magi behöll sitt grepp över de två som stillat sig på stigen. Medan de stod där fångades de av en ny ännu starkare vibration och plötsligt omfamnades de av en hel svärm av gyllene små varelser som utförde en böljande dans runt deras kroppar. Dansen varade i ett ögonblick och en evighet och öppnade dörren till ett av dessa livets mysterium som väcker ödmjukhet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)