fredag 29 oktober 2010

Om smak

Jag sluter ögonen, blundar, koncentrerar mig och försöker känna smaken. Ingenting, ingenting känner jag. Paniken sprider sig genom min kropp, magen drar ihop sig och hjärtat bankar. Mina smaklökar är de enda som inte reagerar. Tungan är som en flodhäst, stor och kompakt. Ingen smak alls känner jag, vem är jag då?

Hur är detta möjligt? Blev jag förgiftad igår när vi besprutade nötterna? Tårarna stiger i ögonen och jag ser som genom en dimma när mina kamrater fortsätter att äta som om ingenting har hänt. Men någonting har hänt, min värld har förändrats. Det är som om jag befinner mig i ett annat rike och jag kan inte längre orientera mig här och nu.

Jag provar ännu en tugga, blundar och försöker känna vad det smakar. Det som annars låter sig så väl smaka växer i munnen på mig. Jag kan inte identifiera vad det är och vill bara spotta och fräsa.

Stolen ramlar med ett brak bakom mig när jag lämnar matsalen. Jag springer ut i den friska luften och låter tårarna strömma längs kinderna. Jag springer uppför kullen och vädrar efter den välbekanta doften av pinjeträden. Samma tomhet möter mig när jag förtvivlat söker efter dofterna som ger livet mening.

Jag når äntligen upp till toppen av kullen till det träd som har pratat till mig sen jag kom hit. Jag kramar och smeker den välbekanta stammens yta. Mina tårar blandas med snor och jag sjunker sakta ihop tills kroppen landar på marken mellan de knotiga rötterna. Efter en stund stillnar min gråt och det känns som om jag vaggas av jorden medan trädet sjunger sin stilla sång. I drömlandet är jag åter trygg.