lördag 10 december 2011

Om att ta priset

Det var pompa och ståt i landet där priset delades ut. Gästerna var män, män och män. Alla klädda i frack och med svarta spegelblanka lackskor. Allvarliga ord talades och ingen vågade le eller peta sig i näsan. Kungen eller ”hans majestät” med familj satt ju mittemot. Ja i och för sig så såg man ju att kungen fick kämpa för att hålla sig vaken, den kungliga lackskofoten utförde en alldeles egen liten dans på den äkta mattan och huvudet hängde betänkligt. ”Hennes majestät”rörde inte en min eller ett finger, hon tycktes mejslad i sten. Den unga prinsessan försökte låta bli att vända sig om till äkta mannen som intresserade mer än talaren, kanske var hon kissnödig. Och talaren ja han talade och talade och talade om vad visste egentligen ingen kanske inte ens han själv.

Så blåstes fanfaren: tuturuttt. Då skulle pristagaren gå stegen fram till en nu stående majestät för att få motta betygelsen och skaka hand. Plötsligt skrapade stolar och en gestalt i röd virvlande kjol äntrade scenen och ryckte det åtråvärda ur kungens hand och skrek: Jag tar priset! Till och med säkerhetsmännen tappade sina hakor och stod där med outgrundliga uttryck i sina ansikten medan kvinnan försvann i en väntande bil. På löpsedlarna nästa dag kunde man läsa följande nyhet: Okänd kvinna tog nobelpriset.

onsdag 7 september 2011

Ett räddande fordon?

SkrivPuff

Hariette önskade att hon utan att verka oartig skulle kunna få på sig glasögonen igen. Hon kände sig naken inför denna man. Fast det bara var minuter sedan de möttes var det som om de redan hade älskat med varandra. Hon ville inte att han skulle läsa i hennes ögon att hon ville mer.

Det här var hennes jobb med en lång och noggrann planering bakom. Hon fick bara inte misslyckas. Hariette hade känt sig mer än förberedd när hon gick till mötet men det här hade hon aldrig kunna ana eller förbereda sig inför. Amir Falcon hade med sin lätta men inkännande beröring kastat henne ut i en okänd rymd. Känslan var viktlös och svävande. Hon letade efter de förlösande ord som kunde föra henne tillbaka till sitt proffesionella jag.

Till hennes räddning kom en moped farande på grusgången. Två skinnklädda och hjälmförsedda personer körde upp alldeles för nära uteplatsen där de satt.
Personen därbak riktade en kamera emot dem.
Hariette kände snarare än såg hur adrenalinet steg i mannen mittemot henne.

fredag 26 augusti 2011

Fallgrop?

SkrivPuff

Amir kände henne komma långt innan han såg henne. Han hade kommit en timme innan den uttalade tiden. Han ville känna sig för på området och veta hur han snabbt skulle kunna ta sig därifrån om så behövdes. Amir kände ekens ådriga bark mot sin kind där han stod utom synhåll. Han gav sig god tid att studera henne och var inte missbelåten med vad han såg. Hennes rörelser var som kattens, loja och precisa på samma gång. Hon verkade yngre än vad han trott och vackrare även om han inte såg hela ansiktet som doldes bakom stora mörka glasögon. Hon såg sig sökande omkring innan hon satte sig en bit från de övriga gästerna på caféet.

Amir avvaktade en stund för att se att ingen följde efter henne. Hariette, han smakade på namnet på den kvinna han nu skulle möta.
Han genade över den mjuka gräsmattan och närmade sig henne bakifrån.
Amir såg att hon slappnat av i den sol som uttryckte höstens sista värme.
Han la en hand på hennes axel för att tillkännage sin ankomst och för att få en känsla av hennes väsen.

Amir var inte alls förberedd på vad denna beröring kom att utlösa. Det var som om ett fyrverkeri exploderade inom honom och luften omkring dem blev elektrisk.
Hon reste sig så hastigt att stolen föll till golvet och han böjde sig tacksamt ner för att ta upp den. Han lyckades under tiden dämpa effekten av sinnesrörelse.

-Ursäkta det var inte min mening att skrämma dig. Du är väl Hariette? Jag är Amir Falcon. Hans röst var stadig när han tittade på henne.
Hon tycktes slappna av igen, tog av sig glasögonen, log och nickade jakande.
Amir fick kämpa för att inte öppet visa hur denna okända kvinna påverkade honom. Han bad inom sig att hon inte var någon utsedd till att gräva hans fallgrop.

torsdag 25 augusti 2011

Omtumlande

110825 SkrivPuff


Hariette gick med säkra steg ut på gruset till caféets uteservering. Inte ens de höga klackarna fick hennes gång att bli det minsta osäker. Bakom de mörka glasögonen registrerade hon det mesta. Hon var tränad att förhålla sig oberörd även i spända situationer. Det här var ett viktigt möte och hon visste att ingenting fick gå fel. Uppenbart var han inte här än för de enda gästerna hon såg var ett ungt par som pratade högljutt och bakom dem två äldre damer i hatt.

Hariette slog sig ner på den plats som var mest avskild. Hon tog upp sin fickspegel för att till synes kontrollera sin make-up men scannade samtidigt av omgivningen. Ännu inga tecken på att han var där.

Hon beställde svart kaffe medan hon väntade. Hon släppte vaksamheten en stund och tog några djupa andetag. Dagen var perfekt, solen lyste och den varma vinden lekte med hennes långa blonda hår. Hagaparkens grönska målade livet till en oas.

Hariette kom snabbt åter till verkligheten genom att någon vidrörde hennes bara axel. Hon fullständigt tappade andan av den elektriska laddning som fortplantade sig genom hennes kropp. Hariette var tacksam över solglasögonen när hon snabbt reste sig och vände sig mot mannen som åstadkommit denna oväntade reaktion hos henne.

onsdag 24 augusti 2011

Välstånd

SkrivPuff

Shukri hade hört så mycket om landet där allting fanns. I flyktinglägret med obarmhärtig sol, sprucken jord, avsaknad av hygien och massvis med flugor hade det varit så lätt att drömma och allting hade känts möjligt.

Hon hade spunnit sig en man och ett vackert hem. Hennes framtida barn hade lekt lyckliga i fred och frihet ute i naturen i hennes fantasi.
Hon log när hon tänkte tillbaka på sitt drömparadis, Hon tittade runt i det lilla kantiga hyresrummet där hon nu bodde och som hon med färgglada tyger försökt skapa liv i.

Oj inte kunde hon stå här och drömma, de väntade henne på Arbetsförmedlingen. Shukri hade lärt sig att tid var något mycket viktigt för det folk vars land hon nu delade. Hon visste också att svenskar gärna gjorde narr av somalier för deras oförmåga att anpassa sig till detta.

-Jaja suckade hon, mig ska de då inte behöva vänta på. Shukri tittade ut genom fönstret och rös. Mörkret höll morgonen i ett stadigt grepp trots att klockan var nästan 8 och snön låg i smutsiga drivor längs den isiga trottoaren.

Paradiset kändes i ögonblicket långt borta men som den drömmare hon var lyckades hon alltid med att frammana solen i sitt hjärta. Med hjälp av sitt inre ljus mötte Shukri det nya utan att förtvivla.

fredag 29 juli 2011

Om händer

Skrivpuff

Vackert vilar händerna i väntan över hudlandskap
Blicken följer beröringens subtila skiftningar
Värme alstras och målar kropp till rosig färg
Ett inre hopp som stiger och ökar hjärtats slag

Händerna möter varsamt livet som nu når ytan
Håller upp det nyfödda för helig betraktelse
ett kärleksfullt möte har förlöst ännu en gåva till världen
Tacksamhetens tårar skapar ögonblickets regnbågsport

torsdag 28 juli 2011

Om att väsnas

Skrivpuff
Natten var djup, så djup att han hade gått vilse i den. Huvudet snurrade och fötterna hittade inte riktigt rätt på gatstenen. Slant ibland och hamnade på rygg som en uppochnervänd skalbagge, sprattlande med lemmarna i luften. Tänk att det skulle vara så svårt att samla ihop sig. På nåt sätt fick han hjälp, han kände händer som drog och puttade men kunde inte riktigt urskilja någon. Allt han såg var gråblå skuggor. Först hade han bara skrattat och försökt fånga dem. Nu kändes det inte roligt längre då allt och alla tycktes utom räckhåll.
Ruset räckte inte längre till flykt det förstod han när magen drog ihop sig och pressade all luft uppåt. När trycket nådde lungorna kunde han inte hålla emot mera. Ylet ekade mellan husväggarna. Häpen lyssnade han tills ljudet upphörde. Allteftersom samlade han själv upp kraften och lät den skapa en annan ton. Med ett leende som väckte hela ansiktet hörde han sitt eget väsen skallra mellan husen. Ja tammefan, han ville väsnas så mycket han bara kunde, väcka dem alla som sov. För varje vrål han utstötte kändes det som om han sakta men säkert återkom till livet.

måndag 9 maj 2011

Dröm och verklighet

Karl-Alfred som egentligen aldrig vilade under sina arbetsdagar kände att värken i ryggen talade allt högre till honom. Han kände för en gångs skull att han måste lyssna. Den långa vintern började lösas upp och han sökte de bleka solstrålarna mot söderväggen. Lammullskinnet som han lagt ut för katterna hade nu den behagliga värme han behövde för att dämpa värken. Han slog sig ner för att bara sitta några minuter. Värmen från fällen sögs upp av det grova byxtyget och han kände att det gjorde honom gott.
Plötsligt var hon hos honom, lika plötsligt som hon försvann ur hans liv. Hon stod därhemma på Bergstorp invid det blommande Löjtnantshjärtat. Hon var ung och skir precis växten bredvid henne. Han kunde känna doften av dem båda. Thilda Maria var egentligen inte söt men någonting tog honom rakt i hjärtat. När han såg på henne var det som om livet väcktes inom honom. Han ville bygga bo, ge henne det bästa och beskydda henne. Han kände sig så stark i dessa stunder att det var rent märkvärdigt.
Han vaknade upp fylld av den lust som han tyglat genom hårt arbete under årens lopp. Han ville ge vika, somna om och låta drömmen ta honom tillbaka till det han mist.
Han reste sig alltför hastigt, stannade upp och välkomnade yrseln som fick honom att koncentrera sig på kroppen. Karl-Alfred tog ett djupt andetag och gick för att fortsätta sin arbetsdag.

söndag 9 januari 2011

Om något svalt.

SkrivPuff 2011:9

Den svala brisen lyfte gardinen till en vinkande välkomnande gest ut genom det öppna fönstret. Huset skakade på sig som om det vaknade upp efter den långa torkan. Molnen i havande rörde sig förvånansvärt snabbt över himlen för att få lätta sin börda.

Gårdsfolket stod samlade utanför mangården med ansiktena vända mot skyn somliga med munnarna öppna och väntade på de första dropparna. Ett efterlängtat oväder hade väckt upp bönen inom dem alla. Gud hade varit mer än vanligt närvarande i deras tankar. Ytterligare ett oår skulle vara vanskligt för gårdens bestånd.

Andlöst väntade de på det regn som skulle förlösa skörden och skänka dem vinterns förråd. När en mättad droppe klövs i en kaskad mitt över husmors näsa utbröt jublet.

fredag 7 januari 2011

Mitt Nederlag

SkrivPuff 2011:7

Får jag presentera mitt nederlag, vi som brukar träffas varje torsdag kväll i källaren hemma hos Egon.

Där vi ostörda i skumrasket bakom rökridåer omintetgör uppkomlingars eventuella framgångar. Vi opererar genom voodoo och sticker hål på deras drömmar så att ingen går för långt. Vi utför ceremonier, dricker bål, röjvin och framför allt bloody Mary tills vi når extas och väljer veckans offer.

Jante är vår ordförande för han har ju varit med länge och är välbekant med människors svagheter.

Medioker är sekreterare, det är en bra roll när man inte är säker på någonting. Det är ju för fan bara att skriva och göra vad vi andra säger.

Judas är den som ställer in sig hos offren och tar reda på allt vi behöver veta för att tillintetgöra dem.

Sadissimo har ansvaret för nålarna, hur och var de ska sättas in i dockorna. Han har ett så läckert garv den mannen och är alltid skadeglad. Man blir äkta nerstämd i hans sällskap och det gör att man håller sig seriös. Ingen ska tro annat än att vi tar vårt kall på allvar.

Alko står för spriten och ser till att hålla extasen levande. Han tål vad som helst den gossen.

Fåfäng gör dockorna, han är bra på att framhäva svagheterna och ser till att offren blir lättstuckna. Han är en driven operationsassistent.

Javisst ja jag har ju glömt att presentera mig själv: Dee Press till eder tjänst.
Det är jag som håller ihop allt och håller oss nere. Jag sköter ekonomin och marknadsföringen. Har ni någon som behöver sättas på plats så tveka inte att höra av er. Allt sköts snyggt och under sekretess.

onsdag 5 januari 2011

Om att boka

SkrivPuff 2011:5 Om att boka.

Nu har jag gjort det! Bokat tid! Vi ska äntligen träffas och börja samarbeta.
Mina bara fötter formar sin egen segerdans över golvet och pirret i magen styr mig runt, runt.
Ett slags spinnande ljud banar sig fram som en kittelrysning genom kroppen. Med öppen mun rapar jag fram ett: YES!
Som jag har längtat och väntat. Du och jag! Vad kan inte vi åstadkomma!
Du har varit så upptagen på annat håll och med andra i ditt liv. Jag har känt mig obetydlig och aldrig trott att jag ens skulle kunna närma mig den första plats som nu finns inom räckhåll.
Vännerna har puffat på och fått mig att lita på den inre känslans stilla viskning.
Vågar jag vara dig lika trogen nu som jag varit i min väntan och i mina dagdrömmar? Vågar jag gå från stillhet till manifestation? Är jag redo att bli synlig med allt vad jag är? Vågar det osynliga barnet träda fram?
Jag slutar att snurra, känner värmen i kroppen, sätter den ena foten framför den andra och tänker att jag just nu skulle kunna promenera stadigt på lina.
Jag slår armarna runt min livfulla kropp och hälsar mig välkommen hem. Nu är jag ett med mig själv och har tider bokade för att följa min största längtan.