Om att vissna

Skrivpuff

Hösten hade visat sig ovanligt färgrik. Värmen och regnet hade hållit löven kvar på träden och solen hade förstärkt färgpraktens lyskraft. Hans glädje visste inga gränser när han sakta men säkert hade närmat sig Thilda. Han fick hålla om henne nu när de promenerade och drömmarna deras blev som bitar i ett pussel som de lade tillsammans. En gemensam framtid blev till i allt tydligare bilder.

Carl-Alfred hade under kvällen tydligt känt övergången hur han lämnade pojkåren bakom sig och blev man. Han hade följt Thilda till grinden vid Offamåla och skymtat hennes mor bakom tyllgardinen.
Han hade ändå tagit mod till sig och för första gången kysst Thilda på munnen och hon hade färgats till en nyponros och fortsatt titta honom djupt in i ögonen.

Nu på vägen hem till Rumpetorp hade Carl-Alfred svårt att tygla upphetsningen, det var första gången han ville äga någon. Han ville ha nyckeln till både hennes kropp och själ. Han ville utforska hennes landskap och förstå vad hon tyckte om. Han hoppades att hon skulle våga öppna sig och ge sig hän till honom.

Carl-Alfred njöt styrkan och tyngden i sin kropp för varje steg han tog. Han visste att han tog sig bra ut, att han nog också dög både till hårt arbete och passionerad älskog. Carl-Alfred kände att ett inre fokus bar honom mot ett redan välformulerat mål.

Han visste att han skulle ta det lugnt med Thilda, hon var ju ändå hela fyra år yngre än honom men han ville mer. Han ville allt med henne. Att hålla sig tillbaka och vänta in henne såg han som en kärleksgåva och ett bevis på att han var äkta i sitt uppsåt.

Han vaknade upp ur sin eufori när han nådde hemmet och såg mor Sissa på väg in från fähuset.
Carl-Alfred älskade sin mor och visste att han som den äldste sonen var något speciellt och hade förväntningar på sig att en gång ta över gården.
I sitt inre såg han för sig hur hon liksom vissnade bort när han skulle bli tvungen att berätta om landet Amerika och sina nybyggarplaner.

Om att räkna

Carl-Alfred räknade med allt numera. Han hade blivit besatt av tanken på landet Amerika som kunde erbjuda det nya livet. Han såg i sitt inre gården som han byggt med egna händer och allt överflöd som fanns på den. Kor, får, arbetshästar, höns och gris. I drömmarna var allt möjligt och han lät tankarna löpa fritt. Han såg Thilda vid sin sida och de egna barnen som hängde henne i kjolarna. De odlade och skördade sida vid sida, de älskade och sov sida vid sida.
Plötsligt kändes allt så lätt som om de redan var där.

Han rätade på ryggen och mindes att Thilda inte ens visste om hans drömmar eller hans känslor för henne. Han log för sig själv och visslade en stump medan han planerade inför skördefesten till helgen.
De båda familjerna Carlsson och Petterson skulle fira att skörden tryggt bärgats i år. Mat, dryck, sång och dans skulle det bli och Carl-Alfred hade bestämt sig att han skulle närma sig och prata med Thilda. Lägga sitt hjärta i hennes händer och ge henne rätten att avgöra om de hörde samman.

Hon var inte som de andra töserna och han var inte som de andra männen. Han ville inte vänslas och fara runt i buskarna efter festerna. Han ville ha en kvinna att lita på vid sin sida som kunde hjälpa honom att förverkliga drömmarna.
Thilda hade det där extra. Hon var tålmodig och stark sin spröda varelse till trots. Han hade aldrig hört henne klaga eller prata illa om andra för att själv komma i bättre dager. Blyg var hon på ett klädsamt sätt och blev rosig om kinden när han pratade med henne.

Det hade tagit en tid för Carl-Alfred att upptäcka henne och framför allt det speciella hos henne. Hon var ju bara granngårdens lillflicka, hela fyra år yngre än han själv.
Han skrattade för sig själv när han tänkte på hur han retsamt dragit henne i flätorna och kallat henne lillpigan från Offamåla.
Han hoppades att han inte hade tillintetgjort hennes känslor för honom då.
För som det nu var ville han hålla henne tätt intill sig, viska kärlekens ord i hennes öra och locka henne in i hans egna drömmar.

Dåraktigt

SkrivPuff

Dåraktigt

Carl-Alfred stod på backen med bar överkropp och sköljde dagens vedermödor av kroppen. Spannen med det iskalla bäckvattnet friskade upp och fick blodet att strömma snabbare i ådrorna när han skopa efter skopa lät det strila över sin framåtböjda kropp. Han hade gjort ett gott dagsverke och var nöjd med sig själv. Han kände sig stark till kropp och själ.

Drängsysslorna kändes begränsande, samma arbete dag efter annan. Tankarna var på annat håll. Han hade lagt på minnet varje ord som mannen som talade om landet Amerika sagt. Nu ville hans själ flyga, han var redan där i det nya landet och skapade sig ett annat liv. Kanske var han dåraktig och en drömmare men han visste sina styrkor och att han var en god arbetskarl, uthållig, stark och noggrann.
Han hade bestämt sig, riksdaler hade han undangömda på säkert ställe och de växte sakta men säkert till biljetten.

Mor Sissa och far Nils skulle inte bli glada det visste han för han var ämnad uppgiften att som äldste son ta över gården. Det gjorde ont att tänka på att göra dem besvikna men han visste inom sig att ingen återvändo fanns.

Tankarna gick osökt vidare och landade i en hjärtefråga. Det pirrade till inom honom av denna nya känsla som sakta men säkert hade tagit honom i besittning varje gång han träffade granngårdens Thilda.
Hon var inte som de andra flickorna som kastade inbjudande blickar på honom.
Han kunde inte heller säga att hon var vacker eller ens särskilt söt men hon hade ett alldeles speciellt skimmer runt sig som fångat hans uppmärksamhet. Det var som om hon ägde livets hemlighet och bar den inom sig.
Thilda var rar, vänlig och uppmärksam mot alla. Hon jobbade bra och metodiskt och han hade aldrig hört henne klaga vare sig under sådd eller skörd.

Det märkligaste av allt var ändå den känsla som väcktes inom honom själv. Han kände sig osårbar i hennes närhet och en beskyddarinstinkt som stärkte hans idéer att lyckas med ett nytt liv i landet långt bort. På något vis gav hon näring till hans vilja och styrka. Han blev inte klok på vad det var som hände men sökte sig till hennes sällskap så snart tillfälle gavs.