NOVEMBER

November, min kära
du som får mig att gå nära ljuset,
att uppskatta mörkret
för kontrasten och det doldas skull.

Mörkret som låter alltet vila i sig själv
före blomningens gryning och
eftertankens skörd.

Du famnar växandet och
håller om det i väntan på
ett nytt uppvaknande.

Du är drottningen av det okändas rike
som får mig att söka liv och sanning.

Till min pappa.

Rummet i skymning. Han syns knappast där på sängen hopkrupen i fosterställning. Mager, rufsig och med en andning som raspar rummets stillhet. Vaknar sakta under min blick. Minns att han vätt ner sig igen. Vill inte. Orkar inte livet når inte döden, behöver en famn att vila i. Kära det är dags att vandra vidare ut på evighetens blomsteräng. Jag håller dig i handen.