Skrattretande förbud

SkrivPuff Utmaning 243. Förbud

Utan att någon riktigt vet hur det har gått till kommer det påbud att det är förbjudet att skratta på arbetstid. Det låter ju som ett riktigt skämt så Britta, det fackliga ombudet, skrattar högt och ljudligt när hon berättar det för sina kollegor i lunchrummet.

En timme senare lämnar hon arbetsplatsen med sina snabbt ihop rafsade saker i en plastpåse som hon funnit i köket. Hon har inte ens fått säga hej då till sina arbetskamrater som hon sett dag ut och dag in under de senaste 15 åren. De som har skrattat så gott tillsammans för att göra stämningen lätt och trivsam.
Hjärnan känns tom och övergiven och ögonen svider av tårar som ohämmat strömmar utför kinderna. Hon förstår verkligen ingenting.

När Thorulf tar henne i armen och säger att nu är hennes tid på kontoret förbi för alltid och hon kan ta sina saker och omedelbart avlägsna sig har hon tittat över axeln på sina kamrater. Den tystnad som strömmar ut ur deras öppna munnar med andetagen skriker i hennes öron. Det gör ont i öronen och ända ner i bröstet att inga ord formas till hennes försvar. Hon tycker det är luften de ger ifrån sig som knuffar henne ut genom dörren som den största blåsning hon någonsin åkt på.

Medan Britta vacklar iväg hemåt väntar hon hela tiden på att någon ska ropa henne tillbaka och säga att det bara var ett skämt och sedan kommer de skratta tillsammans som de alltid har gjort. Fast den här gången skulle nog hennes skratt ha svårt att ta sig genom den hopsnörpta strupen.

Hon uppfattar som på avstånd en ringsignal och trevar efter mobilen i fickan, osäker på om hon fått den med sig. När hon upptäcker att fickan är tom vänder hon ut och in på plastpåsen mitt på gatan, ivrigt letande efter telefonen där kanske hjälp väntar.
Hon kände sig yr och är tvungen att räta på sig. Britta törnar emot någon som tycks stå böjd över henne. Hon hör en bekant stämma upprepa hennes namn.

-Britta, Britta älskade vän jag trodde aldrig att du skulle vakna!

I helgen har det varit en stor konferens på Uppsala universitet angående 100-årsjubileét av den svenska utgåvan av Anne på Grönkulla. I ämnet talade svenska, kanadensiska, amerikanska och tyska forskare. Åsa Warnqvist som forskar i Sverige har samlat in läsupplevelser av boken och sammanställt en antologi som utgavs i samband med konferensen. Den heter "Besläktade själar" och där delger 65 personer sina personliga upplevelser av Anne, en av dem är jag.
Det var en givande och kreativ dag kring kvinnligt författande.

Laga rätt

SkrivPuff Utmaning 234 Om att LAGA.

Vi gick alla under tystnad till ett vällagat bord. Fast vi inte hade setts på länge var det ingen som vågade bryta den tystnad vilken knastrade som solbelysta istappar på tungorna.

Konstgjorda leenden i avsikt att dölja den fiendskap som vuxit i kapp med möjligheterna till det laga arvet.

Revor som efter taggtråd i relationen mellan syskon som aldrig skulle kunna repareras, de hade redan satt alltför djupa sår i familjesjälen.

Tankar vilka flugit vilse och förlorat all känsla inför lag och rätt.

Orättvisor i form av avundsjukans giftpilar hade serverats i artighetsfraser under hela middagen och gjort den smaklös.

Ingenting verkade lättlagat den dagen.

Mersmak.

SkrivPuff Utmaning 221. Skriv om en smak.

När jag tänker på hur du smakar stiger smältvattnet inom mig. Jag blundar alltid när du smeker min tungas känsliga lökar. Du smälter, breder ut dig och fortplantar din sötma ut genom mina ådror och jag simmar en stund i min egen lycksalighet. Du ekar genom mig och ökar mitt begär efter mer. Din arom är mitt fall och min karaktärs svaghet.

Jag betalar villigt priset för den stund jag får vara med dig. Redan när jag viker undan ditt silverfärgade fodral för att njuta en liten bit i taget känner jag att jag är för glupsk. På mindre än 5 minuter har jag slukat dig hel och hållen och känner hur energin ebbar ut lika hastigt som den steg inom mig. Då du försvunnit suckar jag och synar plånboken. Där finns tillräckligt så jag beger mig ut på jakt efter mer av dig.

När jag räcker fram pengarna kommer frågan:
– Var det någonting mer?
– Tack, men nu har jag allt jag behöver.
Jag håller hårt om dig och lämnar snabbt ICA. Knappt hemkommen och med darrande händer blottlägger jag dig min älskade Lindts, mint inteense, 70%. Med munnen full kan jag återigen bara konstatera att du är helt i min smak!

Loves val.

SkrivPuff Utmaning 214. Om att välja sida.

Love tog sin tillflykt till sängen. Magen krampade så att han inte kunde stå upp.
Han kröp ihop till ett knytt och barndomen sköljde över honom som ett stormigt fostervatten. Nu hade det hänt igen det som alla hans fasor alltid kretsat kring, han var tvungen att välja.

Det var som ett hånskratt rakt i ansiktet och han kände hur pulsen rusade och bröstet krympte som en skrumpen ballong. Han forslades genom minnesbanken tillbaka till sin 5 årsdag, den dagen pappa hade lämnat dem, honom och mamma för en annan kvinna.

Pappa hade lyft upp honom på armen, tittat honom djupt i ögonen och lovat att de skulle ses ofta. Love mindes pappa blick, den bodde i hans ryggmärg, inetsad.
Den blicken var märkt av sorg som djupnade när Love några veckor senare sa till pappa att han inte ville träffa honom mer.

Smärtan och skulden som minnet skapat hade legat som en förlamning runt Loves hjärta fram till nu när den svepte som en orkan inom honom. Genom tårarna såg han som i en spegel hur mamma bara legat där på sin säng. Det enda hon sagt honom var att hennes liv var slut och träffade han sin pappa igen så skulle hon gå i sjön.

Love hade inte fram till nu förstått vad detta val hade kostat honom. I den inre orkanens öga kom han till insikt om att det var ett pris han aldrig mer tänkte betala. Han tänkte gifta sig med Aaron och han tänkte bjuda sin pappa till bröllopet. Nu var det mammas tur att betala vad det än kostade!

Barmhärtig samarit?

SkrivPuff Utmaning 213. Om att ge stöd.


Selma är på väg hem från Konsum. Kassarna tynger och värken molar i axlarna, hon skulle ha tagit rullatorn. Det bär emot för hon vill inte erkänna att hon kommit dithän att hon inte orkar bättre.
Hon suckar för sig själv och försöker räta upp ryggen när hon korsar Sibyllegatan på vägen hem.

-Ursäkta kan jag vara till någon hjälp säger en kvinnoröst strax bakom Selma.
Misstänksamheten skär i mellangärdet. Människor som lurar gamla viskar överjaget i vänster öra.
-Nej tack jag tror det reder sig jag är strax hemma säger Selma.
-Det är bra att du är försiktig säger kvinnan som nu är jämsides. Jag jobbar i hemtjänsten och förstår hur du tänker. Det är rätt att vara försiktig i dessa tider. Ja jag heter Runhild och kommer egentligen från Norge.

Selma som inte har haft sällskap på länge då barn och barnbarn är på semester
känner hur motståndet sakta smälter. Hon vill inte vara ovänlig.
-Selma säger hon. Ja, jag är ju inte ung längre och visst är det tungt.
-Ja tar gärna dina kassar om det inte är allt för långt.

-Nej då jag bor på Nybrogatan. Ja jag får väl vara tacksam att någon vänlig människa kommer i min väg.
- Ja vänlig och vänlig jag älskar äldre människor och det har alltid känts viktigt för mig att hjälpa andra. Du förstår jag har inte alltid haft det så lätt själv. Jag är uppvuxen med fem syskon och min pappa förgrep sig på oss allihop. När jag till slut fick hjälp så förstod jag också vikten av att hjälpa andra.
-Åh menar du det? Selma vet inte riktigt vad hon ska säga tagen av kvinnans berättelse. Du måste vara en alldeles särskild människa?
-Nej då jag är bara tacksam att allt redde ut sig till slut tack vare snälla människor. Ja så jag vill vara likadan förstår du, hjälpa till när jag kan.

Selma är så rörd att hon glömmer all försiktighet.
-Ja här bor jag, vill du möjligen följa med upp på en kopp kaffe för besväret.
-Inte behöver du väl bjuda på något men en pratstund kan väl vara trevligt, jag har rast en halvtimme till.
-Om du vill hjälpa mig in med kassarna i köket så ska jag sätta på hurran.

På vägen genom hallen känner Selma plötsligt hur det bränner till i tinningen och sen blir allt svart.
När hon öppnar ögonen igen så står grannen böjd över henne och ropar hennes namn.