Det var pompa och ståt i landet där priset delades ut. Gästerna var män, män och män. Alla klädda i frack och med svarta spegelblanka lackskor. Allvarliga ord talades och ingen vågade le eller peta sig i näsan. Kungen eller ”hans majestät” med familj satt ju mittemot. Ja i och för sig så såg man ju att kungen fick kämpa för att hålla sig vaken, den kungliga lackskofoten utförde en alldeles egen liten dans på den äkta mattan och huvudet hängde betänkligt. ”Hennes majestät”rörde inte en min eller ett finger, hon tycktes mejslad i sten. Den unga prinsessan försökte låta bli att vända sig om till äkta mannen som intresserade mer än talaren, kanske var hon kissnödig. Och talaren ja han talade och talade och talade om vad visste egentligen ingen kanske inte ens han själv.
Så blåstes fanfaren: tuturuttt. Då skulle pristagaren gå stegen fram till en nu stående majestät för att få motta betygelsen och skaka hand. Plötsligt skrapade stolar och en gestalt i röd virvlande kjol äntrade scenen och ryckte det åtråvärda ur kungens hand och skrek: Jag tar priset! Till och med säkerhetsmännen tappade sina hakor och stod där med outgrundliga uttryck i sina ansikten medan kvinnan försvann i en väntande bil. På löpsedlarna nästa dag kunde man läsa följande nyhet: Okänd kvinna tog nobelpriset.
