NOVEMBER

November, min kära
du som får mig att gå nära ljuset,
att uppskatta mörkret
för kontrasten och det doldas skull.

Mörkret som låter alltet vila i sig själv
före blomningens gryning och
eftertankens skörd.

Du famnar växandet och
håller om det i väntan på
ett nytt uppvaknande.

Du är drottningen av det okändas rike
som får mig att söka liv och sanning.

Till min pappa.

Rummet i skymning. Han syns knappast där på sängen hopkrupen i fosterställning. Mager, rufsig och med en andning som raspar rummets stillhet. Vaknar sakta under min blick. Minns att han vätt ner sig igen. Vill inte. Orkar inte livet når inte döden, behöver en famn att vila i. Kära det är dags att vandra vidare ut på evighetens blomsteräng. Jag håller dig i handen.

Om smak

Jag sluter ögonen, blundar, koncentrerar mig och försöker känna smaken. Ingenting, ingenting känner jag. Paniken sprider sig genom min kropp, magen drar ihop sig och hjärtat bankar. Mina smaklökar är de enda som inte reagerar. Tungan är som en flodhäst, stor och kompakt. Ingen smak alls känner jag, vem är jag då?

Hur är detta möjligt? Blev jag förgiftad igår när vi besprutade nötterna? Tårarna stiger i ögonen och jag ser som genom en dimma när mina kamrater fortsätter att äta som om ingenting har hänt. Men någonting har hänt, min värld har förändrats. Det är som om jag befinner mig i ett annat rike och jag kan inte längre orientera mig här och nu.

Jag provar ännu en tugga, blundar och försöker känna vad det smakar. Det som annars låter sig så väl smaka växer i munnen på mig. Jag kan inte identifiera vad det är och vill bara spotta och fräsa.

Stolen ramlar med ett brak bakom mig när jag lämnar matsalen. Jag springer ut i den friska luften och låter tårarna strömma längs kinderna. Jag springer uppför kullen och vädrar efter den välbekanta doften av pinjeträden. Samma tomhet möter mig när jag förtvivlat söker efter dofterna som ger livet mening.

Jag når äntligen upp till toppen av kullen till det träd som har pratat till mig sen jag kom hit. Jag kramar och smeker den välbekanta stammens yta. Mina tårar blandas med snor och jag sjunker sakta ihop tills kroppen landar på marken mellan de knotiga rötterna. Efter en stund stillnar min gråt och det känns som om jag vaggas av jorden medan trädet sjunger sin stilla sång. I drömlandet är jag åter trygg.

Om att rösta

Det finns en röst som har svårt att höras
Men som inom oss alla bor
Den viskar om sorg och smärta
När vi inte främst på Kärleken tror

Må den få vår gemensamma styrka
Låt den ljuda runt vår planet
Omfamnande allt som lever
Nu och i all evighet

Om glöd

Medan glöden falnade i spisen satt han där med en bläckpenna i sin grova av arbete valkiga hand. Han var van vid större redskap än så men han var flitig med pennan också.

Karl Alfred behövde veta hur det stod till med dem därhemma på fädernegården som hans numera åldrande bror fortfarande drev. Hemma var det väl egentligen inte längre för han hade ju bott i Cody på sin älskade fårfram i över 50 år nu. Men det var som breven, både de han fick och de han skrev, band ihop livet hans, höll den röda tråden.

Det var ju hit han for för att skapa det nya livet när det inte fanns arbete och mat åt dem alla hemmahörande på Rumpetorp i Blekinge, Sweden.
Karl Alfred tittade ut genom fönstret och drömde sig bort över bergen med de så välbekanta formerna.

Hans sinne höll hans dagdrömmeri i schack för han tänkte mest på sina hästar, får och skördar. Längre vågade han aldrig gå för att slippa komma i kontakt med känslor han inte ville skulle komma upp till ytan. Han nuddade vid dem, Thilda Maria, Hulda och Vilhelm men inte mer. Familjen han avstått fick bli kvar i skuggorna.

Han böjde sig raskt fram över pappret och skrev några rader om vintern med ovanligt mycket snö som nu dragit förbi. Handen som förde pennan darrade lätt innan han fick styr på den genom att koncentrera sig på att räkna ut vad hästarna hans kunde väga så att brodern förstod hur stora de var.

På nåt sätt visste han att hans tid med gården och djuren snart skulle vara över.
Han kunde inte hålla detta själv så mycket längre det hade kroppen tydligt talat om för honom. Nu var han ju så stadd i kassa att han kunde ha en arbetskarl så att han kunde invänta bästa pris på gården.

Plikten framför allt

Anmäld till värnplikt för beskydd av land och rike. Nu axlas arketypisk hjälteroll.

Blödande hjärta vill liv. Kärlek som byggt bo och ockuperat ungdomars totala universum. Sav står hög i dessa kroppars vilja till gemensam fullbordan.

Sältas smak på sönderkyssta läppar i försök att hålla avskeds ögonblick för alltid kvar.

Älskogsdoft likt änglaväsen lösgör sig från vadmalstyg i takt med tågets dunk.

Stockholms vinter

Drivan på taket täcker och värmer som en ullig fleecefilt. Häng som rullar sig runt stuprörskant. Husvärmen pressar fram vattendroppar som i mötet med iskall vind bildar istappsskulpturer. Vinterns iskonst i rörelse skapar sitt eget liv om och om igen.

Huset mittemot, en julkalender.Fönsterluckor som kan öppnas och stängas. Ljuset i några bjuder in betraktaren att delta i det inre livet. Trollar fram en bild för ögat och leker med fantasin. Balkonger som små korgar att förvara saker i. Snön blir heltäcksmatta åt det lilla rummet och skyddar kvarglömt gods.Skymningen smeker fasaden till vila i vintrig lördagskväll.

Tack Sissan för utmärkelsen! Nu väntar jag på vidare instruktioner för att kunna fullfölja uppgiften!

Dyrbart liv

Om något dyrt.

Det skulle stå henne dyrt om hon sa ett endaste ord om vad hon visste och hade upplevt. Hotet låg över henne som en drypande regnvädersdag. Tankarna var som tunga moln fyllda av hennes sparade tårar över den maktlöshet hon kände.
Hon försökte låta bli att tänka och bara låta dagen gå. Men det moraliska samvetet gnagde och gnisslade i tinningarna. Huvudvärken räddade henne.

– Migrän sa hon och skyndade förbi receptionen på väg mot taxin hon lyckats beställa. Rotade med ena handen runt i väskan efter D&G solglasögonen som skulle ge henne det efterlängtade skyddet mot världens blickar. Fick glasögonen på sig i samma ögonblick som hon gled in i den svartgula väntande caben.
– Broadway sa hon till föraren och lutade sig tillbaka och blundade.

Audrey förbannade sin skönhet som drog de rika männen till henne och involverade henne i saker som varken hennes samvete eller samhället ville kännas vid. Hon förbannade också sin oförmåga att säga nej och sätta gränser.
Nu var hon fast som Giovannis privata ikon och smycke. Allt handlade om att leva upp till hans maffiosa värld. I hans liv var hon bara en docka som han lekte sina lekar med. Hennes integritet och tankar var något hon fått lägga ifrån sig för ett liv i lyx och flärd långt bortom vett och sans.

Men herregud, vem håller jag på att bli tänkte hon medan blixtar av värk skar genom hennes huvud.
Kanske var huvudvärken en påminnelse från hennes sanna jag, en signal om att hon måste avslöja vad hon visste för att orka gå vidare med sig själv. Men vem kunde hon lita på inom polisen och hur skulle de kunna skydda hennes liv mot de starka krafter hon skulle komma att utmana.

Till minne av Ido

Om att träffa rätt.


Ett hopp från en klippa i Negevöknen. En fot som viker sig när den når marken. En hand som sträcks ut för att fånga upp. Två händer möts och en vibration fortplantar sig mellan två människor båda oförberedda på mötets intensitet. Något vaknar och de ser bara varandra. Kärleken har fångat dem utan att fråga. Passionens eld är tänd och lever utanför tid och rum. Minnet etsar de vackraste av langettstygn runt dessa hjärtan.

Att halka efter

SkrivPuff 2010:18

Snön gnistrar i månljuset. Det gäller att hålla takten och hålla sig i mörkret. Inte tappa bort spåren efter dem som är framför.

Kylan bits och tränger djupare in i kroppen. Tankarna leder ingenstans längre, tomheten breder ut sig.

Måste – vill inte, vill bara ge upp, lägga sig ner i snön och låta det ske. Vet inte ens vart stegen bär, finns det någon frihet? Är hela flykten lönlös?

Väntar på knallen och den efterföljande smärtan när kulan når sitt mål. Gå vidare säger den inre rösten som kommer som från ingenstans, bara gå.

Kan inte ge upp nu gränsen måste vara nära, gränsen till landet som tar emot,de andra som väntar.

Plötsligt hörs hundskall. Ner i snön ålar framåt, ljus som hastigt glimtar till, räddningen inom räckhåll? Bara några meter till……

Nya friska tag

SkrivPuff 2010:10

Det blåste snålt nu på fjället. Termometern hade visat på -20 grader när de lämnat övernattningsstugan bakom sig i riktning mot Sälka. Efter ungefär en timmes färd hade vinden vaknat och börjat piska upp de mängder av lössnö som fallit under natten och gjort deras färdväg utsiktslös.

Allt var vitt så vitt att det smärtade i ögonen och orienteringsförmågan gick förlorad i ett oförnimbart landskap. Skidorna löpte på men i mer och mer tveksamma glid då det var omöjligt att känna om färden gick uppför eller utför.

Kerstin kände tröttheten komma och blanda sig med den kroppsliga anspänning som försökte upprätthålla fokus i ett ingenmansland.
De hade stannat ganska tidigt och av säkerhetsskäl bundit ihop sig med rep för att inte själva spridas för vinden. Staffan var en klok och förutseende ledare som de åtta alla litade på så ingen av dem ifrågasatte beslutet.

Trots att de bara hade någon meter mellan sig såg Kerstin ingen framför sig utan bara änden på ett par skidor som rörde sig. Så länge som det rörde sig visste hon att Staffan nådde de markerade kryssen längs färdvägen.

Må vi slippa gräva ner oss tänkte Kerstin som kände krafterna sina bara av att tänka på bivackgrävning. Det stack i ansiktet trots den skyddande pälskanten kring huvan och händerna kändes fastfrusna i stavarna.

Hon hann inte tänka vidare för det blev tvärstopp i ledet och hon körde upp på Davids skidor samtidigt som hon hörde "Stopp" ropas ut.
Från person till person gick budskapet att Staffan funnit något därframme. Då fyndet visade sig vara ett utedass så fanns det goda chanser att det även kunde finnas ett vindskydd där i snöyran.
Kerstin kände hur kraft och nya friska tag genomströmmade hennes kropp.

Ur töcknet samlades gruppen till en tät klunga. De frigjorde sig från repet, Staffan och David tog varsin ände och gav sig av i olika riktning för att söka av området medan övriga stannade kvar för att säkra dem.

Efter tysta spänningsfyllda minuter hördes Davids röst:
– Vindskydd med kamin och ved häråt!!

Sovmorgon

SkrivPuff 2010:1


Långt bort i drömmars land jag färdas
Ivrigt spinnande min egen verklighet
Jag kan allt som fattas mig i vardagsljus
Fjärilsblå är mina vingar som glänser
Av beröring från solens värmande strålar

Kroppshyddan ömsint nerbäddad i säng
Beskyddad av heltäckande yvigt bolster
Andlöst väntande på en fri själs ankomst
Och den fulländade mjuklandning
Som väcker dagens ljus i ögonblick

Omtumlad av resans undflyende minnen
Sträcker jag mig ut mot sömndrucket jordeliv
Gäspar och fyller sakta återuppväckt lekamen
Till förmån för annan verklighet att ta plats
När jag överlämnar mig till tidens förgänglighet

Det fria livet.

SkrivPuff 2010:6 Friluftsliv.

Planet skakade betänkligt, det krävdes mod att flyga in mot Narssasuaq på södra Grönland och det hade den isländska flygpersonalen som tagit över vid mellanlandningen i Reykavijk.
Utsikten över inlandsisen från luften väckte upp äventyrslustan. Solen gav det blågrönt skulpterade landskapet liv och lyster. Snöfälten bäddade in och mjukade upp helhetsbilden.

Flygplatsen som närmade sig var en före detta amerikansk bas, inte tänkt för reguljärtrafik så landningsbanan var kort och slutade framför ett gigantiskt bergsmassiv. Dessa förutsättningar gjorde varje landning och start dramatisk för det gällde att kunna stanna eller lyfta tvärt. Väl på marken levererade vi resenärer som hunnit bli lite bleka om nosen under nerfärden en STOR APPLÅD.

Vår vandringsgrupp (2 tyskar, 5 danskar och jag som enda svensk) tumlade ut ur planet lätt vimmelkantiga, trötta och förväntansfulla i en luft som var så ren att det sved i lungorna. Landskapet som mötte oss lade beslag på det mesta av varseblivningsförmågan och tystnaden som följde när planets motorer stannat var öronbedövande.

I två magiska veckor utforskade vi naturen och islandskapen till fots med full packning och utrustning. Nätterna tillbringade vi i lånade fårhållarhyddor.
Grönland tog plats i mitt hjärta.

Kustremsan runt isen var verkligen GRÖN med en förvånansvärt rik flora. Landskapet var kulligare än i de svenska fjällen och temperaturen i juli runt 12 grader. Lax lärde vi oss fiska med lasso och krok. Vi gravade och bar den högtidligt till efterlängtad festmåltid. Vi plockade musslor och kokade över öppen eld.

Vissa dagar var strapatsrika och prövade vår styrka och uthållighet, andra var meditativa och återhämtande. Vi kom varandra nära och fungerade som en enhet under de förutsättningar naturen spelade upp för oss. Där i det fria fanns endast våra behov och dagens bestyr i vårt medvetande.

Dispens

SkrivPuff 2010:5


Sorgen malde i bröstet på Lea och kändes nu stor som en jättegrotta.
Det ihåliga rummet i bröstet gjorde att hon levde i minnen som holkade ur henne mer och mer. Tårarna hade sedan länge torkat bort och låg som saltkorn bakom ögonlocken, det sved ofta och lämnade röda kanter efter sig. Den inre rösten som manade henne vill inte höra talas om att förlåta eller låta något annat komma in i livet.

Detta eviga drama spelades om och om igen och Leas trötthet inför livet var som en drunknandes längtan att ge upp, låta sig fyllas med vatten och sjunka till botten.

Plötsligt drog hålrummet ihop sig med en sådan hastighet att Lea för första gången på mycket länge kunde förnimma ett hjärtslag. I en slags förvåning stannade hon upp samtidigt som benen vek sig under henne.

Genom molnludd såg hon ett ansikte sväva ovanför sig utan att förstå vem det kunde vara. Allt bäddades in i ett märkligt ljus och Lea tänkte att det kanske var Gud som fanns i alla fall.

Nu hörde hon svagt ljudet av röster och kände att hon lyftes uppåt av starka armar. Hon kände sina hjärtslag igen, så intensivt att det strålade ut i ena armen. Lea släppte efter och för första gången på mycket länge anade hon någon slags ro.

Hon sökte sig försiktigt djupare in i detta tillstånd och förnam en lättnad som gjorde kroppen viktlös. Här ville hon stanna.