Skrivpuff Utmaning 30 Orden: soppa, misstänkt, glömma, undantag.
Hur f-n hamnade jag i den här jäkla soppan tänker Sophie.
Hon stirrar på sin darrande hand, försöker hypnotisera den till stillhet.
Ljudet hon just skapat när silverskeden skrapade botten på det ostindiska
porslinet gör att hon nu har ett 40-tal ögon riktade mot sig som väntar på hennes tal.
Tungan har förvandlats till en betongklump och inte ett ljud tar sig förbi den.
Hon vågar inte titta på eller vädja till honom för hon vet att en enda oförsiktig
blick kan verka misstänkt och avslöja deras ännu hemliga kärlekshistoria.
Sophie kan inte heller titta rakt fram för där sitter frun, den äkta.
Som klippt och skuren från Svensk Damtidnings frontsida sitter hon där
överbelamrad med hans juveler. Catherine heter hon som gnistrar som en
levande julgran och att möta hennes blick är som att se sig i en av kulorna.
Genom den levande spegeln går det sakta upp för Sophie att hon befinner sig i värsta
mardrömmen.
Herregud, Hon vet. Djävulska kärring hinner hon tänka innan hon hör att Catherine tagit
komandot över tystnaden med orden: "Du är så tyst ikväll lilla vän,har du ingenting
att bjuda på som alla inte redan vet?" Hon ler giftigt och bjuder runt mera soppa.
Orden av förnedring som borrar sig genom hela kroppen kommer Sophie aldrig
att glömma.
Paniken driver henne att springande lämna rummet. Hon är inte längre som hon trott
undantaget som bekräftar regeln utan bara ännu en förbrukad leksak.
I trappan på vägen ut tappar hon den ena av sina röda favoritklackskor och förstår att
det är dags att sluta tro på sagor.
fredag 30 januari 2009
tisdag 27 januari 2009
Du borde skämmas!
Skrivpuff. Utmaning 26.
Du borde skämmas!
Pojken står där. Röklukten i hans kläder skapar det avstånd han behöver till den vuxne vars mun liknar det öppna gapet hos en haj. Han hör ingenting av den ordström av glödheta bokstäver som kommer dansande mot honom.
Hans ansikte är som en tillbommad sommarstuga, stängt fram till en gästvänligare säsong.
Soten på glasögonen ger som fönsterluckor skydd mot insyn över vad som eventuellt pågår i det inre.
Det enda han hör är sina egna tankar.
Visst skäms han, det har han gjort större delen av sitt 7-åriga liv.
Han vet mer om skam än vad något barn bör veta. När han fortfarande lyssnade på vuxna har han ofta fått höra att han är fel,ful och dum i huvudet. Gångerna som han fått byta hem utan att få packa sina skatter, veta var eller till vem han ska har han slutat räkna, fingrarna räcker inte till.
Det började när han vid 2-års ålder hittats lekande i sandlådan mitt i natten med bara en överfylld blöja på. Många har de varit sedan dess som till en början velat att han ska kalla dem mamma och pappa.
Han känner att tankarna nu nått gränslandet och de röda strimmor han ser är migränvarningsskylten.
Han övergår till Skammen.Det var först när han gjort Skammen till sin närmaste följeslagare som han känt sig stark och ointaglig inför den vuxenvärld han inte förstår.
Skammen är den gangstertyp i skumhatt som lärt honom hämndens ljuva konst.
Det har hjälpt honom att besegra den trasselsudd av känslor som vissa dagar nästan kramat livslusten ur hans kropp.
Längre kommer han inte för nu slukar migränens lågor honom.
Han faller ner mot skuggorna och för en stund ut ur tiden.
Du borde skämmas!
Pojken står där. Röklukten i hans kläder skapar det avstånd han behöver till den vuxne vars mun liknar det öppna gapet hos en haj. Han hör ingenting av den ordström av glödheta bokstäver som kommer dansande mot honom.
Hans ansikte är som en tillbommad sommarstuga, stängt fram till en gästvänligare säsong.
Soten på glasögonen ger som fönsterluckor skydd mot insyn över vad som eventuellt pågår i det inre.
Det enda han hör är sina egna tankar.
Visst skäms han, det har han gjort större delen av sitt 7-åriga liv.
Han vet mer om skam än vad något barn bör veta. När han fortfarande lyssnade på vuxna har han ofta fått höra att han är fel,ful och dum i huvudet. Gångerna som han fått byta hem utan att få packa sina skatter, veta var eller till vem han ska har han slutat räkna, fingrarna räcker inte till.
Det började när han vid 2-års ålder hittats lekande i sandlådan mitt i natten med bara en överfylld blöja på. Många har de varit sedan dess som till en början velat att han ska kalla dem mamma och pappa.
Han känner att tankarna nu nått gränslandet och de röda strimmor han ser är migränvarningsskylten.
Han övergår till Skammen.Det var först när han gjort Skammen till sin närmaste följeslagare som han känt sig stark och ointaglig inför den vuxenvärld han inte förstår.
Skammen är den gangstertyp i skumhatt som lärt honom hämndens ljuva konst.
Det har hjälpt honom att besegra den trasselsudd av känslor som vissa dagar nästan kramat livslusten ur hans kropp.
Längre kommer han inte för nu slukar migränens lågor honom.
Han faller ner mot skuggorna och för en stund ut ur tiden.
söndag 25 januari 2009
Mås Te
Skrivpuff Utmaning 25. "Släpp allt du har för händer och skriv.Nu! Vadsomhelst men NU!"
Måste Mås Te?
Inte dricker väl måsar te? De själva skrattar åt blotta tanken. En varm dryck när hela havet finns att tillgå. Salta stänk från glittrande yta. Nej inget mås te här inte!
Men varför måste jag så mycket istället för att utröna vad jag egentligen vill?
Vad är det för port jag står inför som inte alls öppnar sig för mig? Mina fingrar löper längs träet och vidrör ådringar från en klok värld.
Vad är mitt nästa steg? Vad är det mitt hjärta längtar? Vad är det som är allra mest jag och som jag kan delge världen? Delge världen från ett lätt och lyckligt sinne och frå ett befriat hjärta.
Ett hjärta som kan jubla och slå med jordens, moderns lugna rytmiska slag.
En dans med blodet strömmande som en fri fjällfors som glatt kastar sig utför stupande branter sjungande sitt brus i extas.
Varje litet stänk som når långt ut i luften svävar en sekund och faller åter ner i den trygga helheten och forslas sedan vidare i alltet.
Solen som för en sekund låtit droppen nå alla regnbågens färger som den vackraste av kristaller, en spegling av ljusets färgsprakande fyrverkeri.
Solen ler åt sin egen magi och letar nya lekkamrater. Här vilar inga måste, här ges sekund snabba möjligheter som uppstår och upplöses som ett evigt kalejdoskop.
Ett gigantiskt skådespel utan början och utan slut - för Evigt.
Så vad är det som måste?
Lagar och förordningar blir till, brott när de inte följs.
Varför följer vi inte universum istället, det inom oss som bultar och säger JA.
Varför är tvångströjan så bekväm?
Varför slocknar vi så lätt när universum bor inom oss?
Pärlan skimrar till därinne och en oroskänsla far genom kroppen.
Vill JA, vilja att förlösa det JAG universum menat, vill se fullbordas, en spegelbild av sig själv.
En mosaik i rörelse.
Är kärleken så farlig, så hisnande att kraften går åt till att stävja och hålla emot.
Är det så farligt att bli sårbar?
Men jag bär ju kraften att själv reparera om jag vill, inte måste!
Hur reparera?
Bada i Kärlek likt forsens droppe i solljuset, regnbågsfärgen.
Då föds åter barnet fram i dig och du kan se livet med oskuldens ögon utan att döma och bedöma.
Leken styr kroppen och blodet flödar och andningen blir fri.
Hängiven och hänförd av livet räcker det pånyttfödda barnet ut armarna och famnar världen.
Kärleken bär och Skaparens mullrande skratt leder befrielsen.
Allt är som det ska!
Allt har sin ordning och här finns ett JA som ekar i berg och dal.
När det lilla barnet behöver ro och vila vaggas det till söms i en varmröd vallmos famn.
Världen ler igen!
Måste Mås Te?
Inte dricker väl måsar te? De själva skrattar åt blotta tanken. En varm dryck när hela havet finns att tillgå. Salta stänk från glittrande yta. Nej inget mås te här inte!
Men varför måste jag så mycket istället för att utröna vad jag egentligen vill?
Vad är det för port jag står inför som inte alls öppnar sig för mig? Mina fingrar löper längs träet och vidrör ådringar från en klok värld.
Vad är mitt nästa steg? Vad är det mitt hjärta längtar? Vad är det som är allra mest jag och som jag kan delge världen? Delge världen från ett lätt och lyckligt sinne och frå ett befriat hjärta.
Ett hjärta som kan jubla och slå med jordens, moderns lugna rytmiska slag.
En dans med blodet strömmande som en fri fjällfors som glatt kastar sig utför stupande branter sjungande sitt brus i extas.
Varje litet stänk som når långt ut i luften svävar en sekund och faller åter ner i den trygga helheten och forslas sedan vidare i alltet.
Solen som för en sekund låtit droppen nå alla regnbågens färger som den vackraste av kristaller, en spegling av ljusets färgsprakande fyrverkeri.
Solen ler åt sin egen magi och letar nya lekkamrater. Här vilar inga måste, här ges sekund snabba möjligheter som uppstår och upplöses som ett evigt kalejdoskop.
Ett gigantiskt skådespel utan början och utan slut - för Evigt.
Så vad är det som måste?
Lagar och förordningar blir till, brott när de inte följs.
Varför följer vi inte universum istället, det inom oss som bultar och säger JA.
Varför är tvångströjan så bekväm?
Varför slocknar vi så lätt när universum bor inom oss?
Pärlan skimrar till därinne och en oroskänsla far genom kroppen.
Vill JA, vilja att förlösa det JAG universum menat, vill se fullbordas, en spegelbild av sig själv.
En mosaik i rörelse.
Är kärleken så farlig, så hisnande att kraften går åt till att stävja och hålla emot.
Är det så farligt att bli sårbar?
Men jag bär ju kraften att själv reparera om jag vill, inte måste!
Hur reparera?
Bada i Kärlek likt forsens droppe i solljuset, regnbågsfärgen.
Då föds åter barnet fram i dig och du kan se livet med oskuldens ögon utan att döma och bedöma.
Leken styr kroppen och blodet flödar och andningen blir fri.
Hängiven och hänförd av livet räcker det pånyttfödda barnet ut armarna och famnar världen.
Kärleken bär och Skaparens mullrande skratt leder befrielsen.
Allt är som det ska!
Allt har sin ordning och här finns ett JA som ekar i berg och dal.
När det lilla barnet behöver ro och vila vaggas det till söms i en varmröd vallmos famn.
Världen ler igen!
En vintersaga
Skrivpuff Utmaning 11.
Det stolta huset vars hud bär sina tydliga spår av ålder och erfarenheter suckar och rister till
av vindpusten som knuffar det i ryggen. Plötsligt rullar ett blekgult månklot fram ur intet, molntussarna drar sig fnissande tillbaka och en väg öppnar sig som en gyllene stråle direkt ur huskroppens skugga.
Hade någon av de i huset nu drömmande människorna varit vaken och blickat ut genom fönstren så hade de med all säkerhet trott att de drömde. Med ljusets hjälp och hastigthet glider en knappt tvärhand hög varelse fram över snötäcket ner mot havet som efter dagens våghalsiga gymnastik just lagt sig tillrätta för en välförtjänt vila.
Varelsen som är en fe vid namn Isodora vet att det är just nu henes arbete måste utföras. Hon kan med sitt spö framkalla kristallstjärnor och tillsammans med sin trollbindande röst frysa havets yta till en spegel. Det ska bli glansis som gjort av fruset siden. Hon har redan börjat nynna och vet att havet lyssnar utan motstånd. Snabbt och säkert arbetar hon fram det spegellika dansgolvet. Isodora vet att när dagen gryr kommer människobarnen att snurra runt över isen tills deras stelfrusna tår sätter stopp för skridskodansen.
Med ett skratt likt ljudet av ett vindspel gör hon en piruett och far tillbaka över snön lika snabbt som hon kom. Molntussarna bäddar ner månen som stänger sin gata och allt blir plötsligt mörkt igen i väntan på soluppgången.
Det stolta huset vars hud bär sina tydliga spår av ålder och erfarenheter suckar och rister till
av vindpusten som knuffar det i ryggen. Plötsligt rullar ett blekgult månklot fram ur intet, molntussarna drar sig fnissande tillbaka och en väg öppnar sig som en gyllene stråle direkt ur huskroppens skugga.
Hade någon av de i huset nu drömmande människorna varit vaken och blickat ut genom fönstren så hade de med all säkerhet trott att de drömde. Med ljusets hjälp och hastigthet glider en knappt tvärhand hög varelse fram över snötäcket ner mot havet som efter dagens våghalsiga gymnastik just lagt sig tillrätta för en välförtjänt vila.
Varelsen som är en fe vid namn Isodora vet att det är just nu henes arbete måste utföras. Hon kan med sitt spö framkalla kristallstjärnor och tillsammans med sin trollbindande röst frysa havets yta till en spegel. Det ska bli glansis som gjort av fruset siden. Hon har redan börjat nynna och vet att havet lyssnar utan motstånd. Snabbt och säkert arbetar hon fram det spegellika dansgolvet. Isodora vet att när dagen gryr kommer människobarnen att snurra runt över isen tills deras stelfrusna tår sätter stopp för skridskodansen.
Med ett skratt likt ljudet av ett vindspel gör hon en piruett och far tillbaka över snön lika snabbt som hon kom. Molntussarna bäddar ner månen som stänger sin gata och allt blir plötsligt mörkt igen i väntan på soluppgången.
torsdag 22 januari 2009
Skrivpuff Utmaning 10. Det blir aldrig som man tänkt sig.
Det blir aldrig som man tänkt sig eller är det kanske just precis vad det blir?
Det är en svår konst att hålla ordning och reda på sina tankar.
De går sina egna vägar och man vet aldrig säkert vad de hittar på.
Fort går det och stundom är det svårt att hänga med i svängarna så möjligheten
finns att jag tänkt precis så som det blir.
Tänkte jag igår exakt som det blev idag? Det skulle jag veta om jag bara kunde minnas
tankarna jag hade då. Det gör jag inte ens med stor ansträngning.
Ponera att det verkligen är så att jag är regissören i mitt eget liv! Alla mina tankar blir då
mitt livs teater men med en viss fördröjning i tiden.
Jag känner hur håren på armarna blir till en ståpäls, huuuu!
Vilket ansvar! Från och med nu gäller censur över vad som får strömma genom mitt
huvud.
Jag manar fram min inre kontrollant Överstelöjtnant Hållistyr som omedelbart innfinner sig i full stridsmundering. Han bugar och jag delger honom det akuta läget.
Pärlor av svett bildar rännilar under skärmen på hans uniformsmössa.
Vad gör vi med natten?Hur ska jag kunna bemästra drömmarnas fria tankar och allt elände de kan ställa till med frågar han.
Jag söker febrilt i mina inre lösningsfiler och efter en stund kan jag leverera svar på frågan.
Skicka dem vidare till någon annan genom tankeöverföring säger jag.
Överstelöjtnant Hållistyr pustar ut, ler och utbrister:
Då blir det aldrig som man tänkt sig!
Det blir aldrig som man tänkt sig eller är det kanske just precis vad det blir?
Det är en svår konst att hålla ordning och reda på sina tankar.
De går sina egna vägar och man vet aldrig säkert vad de hittar på.
Fort går det och stundom är det svårt att hänga med i svängarna så möjligheten
finns att jag tänkt precis så som det blir.
Tänkte jag igår exakt som det blev idag? Det skulle jag veta om jag bara kunde minnas
tankarna jag hade då. Det gör jag inte ens med stor ansträngning.
Ponera att det verkligen är så att jag är regissören i mitt eget liv! Alla mina tankar blir då
mitt livs teater men med en viss fördröjning i tiden.
Jag känner hur håren på armarna blir till en ståpäls, huuuu!
Vilket ansvar! Från och med nu gäller censur över vad som får strömma genom mitt
huvud.
Jag manar fram min inre kontrollant Överstelöjtnant Hållistyr som omedelbart innfinner sig i full stridsmundering. Han bugar och jag delger honom det akuta läget.
Pärlor av svett bildar rännilar under skärmen på hans uniformsmössa.
Vad gör vi med natten?Hur ska jag kunna bemästra drömmarnas fria tankar och allt elände de kan ställa till med frågar han.
Jag söker febrilt i mina inre lösningsfiler och efter en stund kan jag leverera svar på frågan.
Skicka dem vidare till någon annan genom tankeöverföring säger jag.
Överstelöjtnant Hållistyr pustar ut, ler och utbrister:
Då blir det aldrig som man tänkt sig!
onsdag 21 januari 2009
Skrivpuff Utmaning 9 Allting är vitt vitt vitt, 5vita ting.
I min vita alkoholfria värld går jag omkring som i en dimma.
De vita tabletterna som jag tar istället för spriten gör mig galen för nu går jag omkring med ett bländande colgatevitt evigt leende som jag inte kan bli av med trots att jag kört min tandprotes i Via vittvättmedel i 90 graders tvätt minst 100 gånger.
För att få slut på detta elände ringer jag 112 med en önskan om att få träffa någon behörig av vit rock.
Larmcentralen svarar och jag vrålar ut min bön om hjälp att få återkomma till den grå vardagen.
I min vita alkoholfria värld går jag omkring som i en dimma.
De vita tabletterna som jag tar istället för spriten gör mig galen för nu går jag omkring med ett bländande colgatevitt evigt leende som jag inte kan bli av med trots att jag kört min tandprotes i Via vittvättmedel i 90 graders tvätt minst 100 gånger.
För att få slut på detta elände ringer jag 112 med en önskan om att få träffa någon behörig av vit rock.
Larmcentralen svarar och jag vrålar ut min bön om hjälp att få återkomma till den grå vardagen.
Egen utmaning. Ingen Skrivpuff utan nackskott.
Jag tänkte mig att skriva i takt med dessa roliga och utmanande puffar. Förra veckans onsdag fick jag istället för en puff ett hejdundrande "skott" i nacken när jag alltför ivrig bokstavligen kastade mig ur sängen. Iväg till naprapaten som sa att ingen "kula" var synlig men väl en ordentlig svullnad. Efter behandlingen flyttade sig denna sistnämnda tydligen ner i axel och arm.
Så här sitter jag med mitt skrivsug och en nästan obrukbar höger arm som vanligtvis är en av mina bästa vänner. Vänstern försöker gripa in och skriva själv men högern vill inte riktigt släppa till utan protesterar genom ihållande värk och kraftigt motstånd. Så idag efter en veckas försök att vara min egen husdoktor blir det läkarbesök på riktigt. Försöker dämpa skrivsuget genom att ta del av andras fantastiska ordknyppling. Men den lilla rösten inom mig som ropar Vänta på mig, jag vill också vara med tystnar inte. Nu ska jag ta och lägga den värkande lemmen på min ugnsvarma vetekudde. Återkommer.
Jag tänkte mig att skriva i takt med dessa roliga och utmanande puffar. Förra veckans onsdag fick jag istället för en puff ett hejdundrande "skott" i nacken när jag alltför ivrig bokstavligen kastade mig ur sängen. Iväg till naprapaten som sa att ingen "kula" var synlig men väl en ordentlig svullnad. Efter behandlingen flyttade sig denna sistnämnda tydligen ner i axel och arm.
Så här sitter jag med mitt skrivsug och en nästan obrukbar höger arm som vanligtvis är en av mina bästa vänner. Vänstern försöker gripa in och skriva själv men högern vill inte riktigt släppa till utan protesterar genom ihållande värk och kraftigt motstånd. Så idag efter en veckas försök att vara min egen husdoktor blir det läkarbesök på riktigt. Försöker dämpa skrivsuget genom att ta del av andras fantastiska ordknyppling. Men den lilla rösten inom mig som ropar Vänta på mig, jag vill också vara med tystnar inte. Nu ska jag ta och lägga den värkande lemmen på min ugnsvarma vetekudde. Återkommer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)