SkrivPuff Utmaning 175. Om det som skrämmer.
Else satt på kanten av dubbelsängen. Hennes liv hade brustit som ett pärlhalsband, det låg i spillror på marken. Hon hade skrumpnat som ett torkat äpple och hennes hår hade tappat all färg över natten. Halsen snörpte gråten och hon kunde inte svälja. Hur hon än blundade så fanns bilderna från gårdagen där som om det var den enda händelsen i hennes liv, det liv som stannat.
Mein Gott, mein gott orden snurrade inom henne i sökandet efter en livboj.
Hon försökte mana fram bilder av barnen för att orka, för att vilja leva vidare.
Vad skulle hon säga till dem när ingen tröst fanns att få.
Åh Hans min käraste tänkte hon nu behöver jag ditt mod. Han hade varit hennes och hela byns ledstjärna fram tills nu. Han var en beundrad man som alla kunnat vända sig till. När den nya tiden drog in stod han upp för dem alla. När soldaterna kom till byn och skulle värva barnen till Hitler Jugend sa han nej och stod på sig trots påtryckningarna.
Nu kom bilderna igen. Hon såg Hans livlösa kropp hängandes i eken på torget mitt i byn. Och hon såg alla dessa slutna ansikten som med sitt tysta medgivande bevittnade och tillät. De människor som delat deras vardag under långa tider.
Du förmedlar verkligen en bra känsla i texten.
SvaraRaderaJag kan känna med personen, och tragedin som lever än.
I sanning skrämmande. Sista meningen är kanske inte heeeelt nödvändig? Den förtar litet av den vackra hemska meningen med byborna med slutna ansikten som bevittnade och tillät.
SvaraRaderaStark text, mycket bra skrivet. Jag tycker marmoria har rätt, likaså som hon tyckte att min text innehöll lite för mycket förklaring. Bra att hon vågar kritisera, det gör att man försöker ännu mer. Men som sagt, väldigt bra.
SvaraRaderaHJÄLP!
SvaraRaderaSkrämmande fakta väldigt bra skrivet(som alltid)