Om att väsnas

Skrivpuff
Natten var djup, så djup att han hade gått vilse i den. Huvudet snurrade och fötterna hittade inte riktigt rätt på gatstenen. Slant ibland och hamnade på rygg som en uppochnervänd skalbagge, sprattlande med lemmarna i luften. Tänk att det skulle vara så svårt att samla ihop sig. På nåt sätt fick han hjälp, han kände händer som drog och puttade men kunde inte riktigt urskilja någon. Allt han såg var gråblå skuggor. Först hade han bara skrattat och försökt fånga dem. Nu kändes det inte roligt längre då allt och alla tycktes utom räckhåll.
Ruset räckte inte längre till flykt det förstod han när magen drog ihop sig och pressade all luft uppåt. När trycket nådde lungorna kunde han inte hålla emot mera. Ylet ekade mellan husväggarna. Häpen lyssnade han tills ljudet upphörde. Allteftersom samlade han själv upp kraften och lät den skapa en annan ton. Med ett leende som väckte hela ansiktet hörde han sitt eget väsen skallra mellan husen. Ja tammefan, han ville väsnas så mycket han bara kunde, väcka dem alla som sov. För varje vrål han utstötte kändes det som om han sakta men säkert återkom till livet.