Osynlig

SkrivPuff 120112

Lilla Blå stod som fastfrusen i hörnet och tittade på mannen i stolen som de vuxna samlats kring.
Han såg ut som ett skal av hennes pappa. Ögonen var så konstigt tomma som om ingen var hemma. Hon försökte fånga upp en blick, en glimt av något välbekant men såg rakt in i djupet av en tomhet som fick henne att sluta andas.

Tomheten liksom växte och lade sig som en vinterfrostig kappa runt hennes barnakropp och skilde henne från ögonblicket. Hon såg och hon hörde men ingenting rörde vid henne eller gav henne kraft att yttra ett ljud. Hon undrade om den tomma blicken hon försökt fånga gjort henne osynlig för ingen av de vuxna tycktes lägga märke till att hon var där.

Det kändes som om hon strandat i landet Ingenting och hon sökte efter något som kunde ta henne därifrån. Någonting som kunde värma henne och ge livet färg och glädje igen. I hennes andlösa väntan på förlösning ristades en åldersring i själens unga träd.