Avsluta

Thilda lyssnade på skornas malande mot gruset när hon gick över gårdsplanen mot ladan. Hon försökte att fokusera på ljudet istället för den ilande känsla hon hade i magen. Hon blinkade för att hålla tårarna i styr och bilderna på den älskade mannen som nu var långt borta. Hon kunde inte utestänga de sista minnena från avskedet, hans blick. Något hade slocknat i den som om han förstod att detta var ett avslut på det som borde ha varit en början på det liv de tillsammans spunnit tankar och kärlek runt. Hon förstod inte riktigt själv var den fasthet i hennes beslut att inte följa honom kom ifrån. Någonting obevekligt inom henne hade tagit över, någonting som var nytt även för henne själv. Det var som om Guds händer hade lyft henne över alla känslor och låtit henne se vad hon måste göra. Hon kunde inte bara hänge sig åt mannen och deras kärlek, hon hade ett ansvar nu för de små som inte själva kunde välja. Här hemma i det välkända var det lättare att värna deras hälsa och säkerhet även om alla i hushållet inte var glada över deras återkomst och flera munnar att mätta. Thilda kunde inte hejda gråten det var bara för hårt att behöva ställa en kärlek mot en annan och sedan tvingas välja. Hjärtat värkte och hon lutade sig mot ladugårdsdörren, la handen över bröstet och viskade ut i tystnaden sitt förlåt till mannen hon för alltid skulle älska. Hon ville vara i minnena där hans kärlek lyste upp hela hennes gestalt och fick henne att känna sig så levande och vacker. Men minnet av det slocknade jagade henne och hon kände inom sig att hon förlorat honom till en annan värld och att hans beslut var lika obevekligt som hennes. Väl inkommen i ladan sjönk hon ihop i höet och lät gråt och längtan föra henne ut på sorgens ocean.