SkrivPuff
Hariette önskade att hon utan att verka oartig skulle kunna få på sig glasögonen igen. Hon kände sig naken inför denna man. Fast det bara var minuter sedan de möttes var det som om de redan hade älskat med varandra. Hon ville inte att han skulle läsa i hennes ögon att hon ville mer.
Det här var hennes jobb med en lång och noggrann planering bakom. Hon fick bara inte misslyckas. Hariette hade känt sig mer än förberedd när hon gick till mötet men det här hade hon aldrig kunna ana eller förbereda sig inför. Amir Falcon hade med sin lätta men inkännande beröring kastat henne ut i en okänd rymd. Känslan var viktlös och svävande. Hon letade efter de förlösande ord som kunde föra henne tillbaka till sitt proffesionella jag.
Till hennes räddning kom en moped farande på grusgången. Två skinnklädda och hjälmförsedda personer körde upp alldeles för nära uteplatsen där de satt.
Personen därbak riktade en kamera emot dem.
Hariette kände snarare än såg hur adrenalinet steg i mannen mittemot henne.
onsdag 7 september 2011
fredag 26 augusti 2011
Fallgrop?
SkrivPuff
Amir kände henne komma långt innan han såg henne. Han hade kommit en timme innan den uttalade tiden. Han ville känna sig för på området och veta hur han snabbt skulle kunna ta sig därifrån om så behövdes. Amir kände ekens ådriga bark mot sin kind där han stod utom synhåll. Han gav sig god tid att studera henne och var inte missbelåten med vad han såg. Hennes rörelser var som kattens, loja och precisa på samma gång. Hon verkade yngre än vad han trott och vackrare även om han inte såg hela ansiktet som doldes bakom stora mörka glasögon. Hon såg sig sökande omkring innan hon satte sig en bit från de övriga gästerna på caféet.
Amir avvaktade en stund för att se att ingen följde efter henne. Hariette, han smakade på namnet på den kvinna han nu skulle möta.
Han genade över den mjuka gräsmattan och närmade sig henne bakifrån.
Amir såg att hon slappnat av i den sol som uttryckte höstens sista värme.
Han la en hand på hennes axel för att tillkännage sin ankomst och för att få en känsla av hennes väsen.
Amir var inte alls förberedd på vad denna beröring kom att utlösa. Det var som om ett fyrverkeri exploderade inom honom och luften omkring dem blev elektrisk.
Hon reste sig så hastigt att stolen föll till golvet och han böjde sig tacksamt ner för att ta upp den. Han lyckades under tiden dämpa effekten av sinnesrörelse.
-Ursäkta det var inte min mening att skrämma dig. Du är väl Hariette? Jag är Amir Falcon. Hans röst var stadig när han tittade på henne.
Hon tycktes slappna av igen, tog av sig glasögonen, log och nickade jakande.
Amir fick kämpa för att inte öppet visa hur denna okända kvinna påverkade honom. Han bad inom sig att hon inte var någon utsedd till att gräva hans fallgrop.
Amir kände henne komma långt innan han såg henne. Han hade kommit en timme innan den uttalade tiden. Han ville känna sig för på området och veta hur han snabbt skulle kunna ta sig därifrån om så behövdes. Amir kände ekens ådriga bark mot sin kind där han stod utom synhåll. Han gav sig god tid att studera henne och var inte missbelåten med vad han såg. Hennes rörelser var som kattens, loja och precisa på samma gång. Hon verkade yngre än vad han trott och vackrare även om han inte såg hela ansiktet som doldes bakom stora mörka glasögon. Hon såg sig sökande omkring innan hon satte sig en bit från de övriga gästerna på caféet.
Amir avvaktade en stund för att se att ingen följde efter henne. Hariette, han smakade på namnet på den kvinna han nu skulle möta.
Han genade över den mjuka gräsmattan och närmade sig henne bakifrån.
Amir såg att hon slappnat av i den sol som uttryckte höstens sista värme.
Han la en hand på hennes axel för att tillkännage sin ankomst och för att få en känsla av hennes väsen.
Amir var inte alls förberedd på vad denna beröring kom att utlösa. Det var som om ett fyrverkeri exploderade inom honom och luften omkring dem blev elektrisk.
Hon reste sig så hastigt att stolen föll till golvet och han böjde sig tacksamt ner för att ta upp den. Han lyckades under tiden dämpa effekten av sinnesrörelse.
-Ursäkta det var inte min mening att skrämma dig. Du är väl Hariette? Jag är Amir Falcon. Hans röst var stadig när han tittade på henne.
Hon tycktes slappna av igen, tog av sig glasögonen, log och nickade jakande.
Amir fick kämpa för att inte öppet visa hur denna okända kvinna påverkade honom. Han bad inom sig att hon inte var någon utsedd till att gräva hans fallgrop.
torsdag 25 augusti 2011
Omtumlande
110825 SkrivPuff
Hariette gick med säkra steg ut på gruset till caféets uteservering. Inte ens de höga klackarna fick hennes gång att bli det minsta osäker. Bakom de mörka glasögonen registrerade hon det mesta. Hon var tränad att förhålla sig oberörd även i spända situationer. Det här var ett viktigt möte och hon visste att ingenting fick gå fel. Uppenbart var han inte här än för de enda gästerna hon såg var ett ungt par som pratade högljutt och bakom dem två äldre damer i hatt.
Hariette slog sig ner på den plats som var mest avskild. Hon tog upp sin fickspegel för att till synes kontrollera sin make-up men scannade samtidigt av omgivningen. Ännu inga tecken på att han var där.
Hon beställde svart kaffe medan hon väntade. Hon släppte vaksamheten en stund och tog några djupa andetag. Dagen var perfekt, solen lyste och den varma vinden lekte med hennes långa blonda hår. Hagaparkens grönska målade livet till en oas.
Hariette kom snabbt åter till verkligheten genom att någon vidrörde hennes bara axel. Hon fullständigt tappade andan av den elektriska laddning som fortplantade sig genom hennes kropp. Hariette var tacksam över solglasögonen när hon snabbt reste sig och vände sig mot mannen som åstadkommit denna oväntade reaktion hos henne.
Hariette gick med säkra steg ut på gruset till caféets uteservering. Inte ens de höga klackarna fick hennes gång att bli det minsta osäker. Bakom de mörka glasögonen registrerade hon det mesta. Hon var tränad att förhålla sig oberörd även i spända situationer. Det här var ett viktigt möte och hon visste att ingenting fick gå fel. Uppenbart var han inte här än för de enda gästerna hon såg var ett ungt par som pratade högljutt och bakom dem två äldre damer i hatt.
Hariette slog sig ner på den plats som var mest avskild. Hon tog upp sin fickspegel för att till synes kontrollera sin make-up men scannade samtidigt av omgivningen. Ännu inga tecken på att han var där.
Hon beställde svart kaffe medan hon väntade. Hon släppte vaksamheten en stund och tog några djupa andetag. Dagen var perfekt, solen lyste och den varma vinden lekte med hennes långa blonda hår. Hagaparkens grönska målade livet till en oas.
Hariette kom snabbt åter till verkligheten genom att någon vidrörde hennes bara axel. Hon fullständigt tappade andan av den elektriska laddning som fortplantade sig genom hennes kropp. Hariette var tacksam över solglasögonen när hon snabbt reste sig och vände sig mot mannen som åstadkommit denna oväntade reaktion hos henne.
onsdag 24 augusti 2011
Välstånd
SkrivPuff
Shukri hade hört så mycket om landet där allting fanns. I flyktinglägret med obarmhärtig sol, sprucken jord, avsaknad av hygien och massvis med flugor hade det varit så lätt att drömma och allting hade känts möjligt.
Hon hade spunnit sig en man och ett vackert hem. Hennes framtida barn hade lekt lyckliga i fred och frihet ute i naturen i hennes fantasi.
Hon log när hon tänkte tillbaka på sitt drömparadis, Hon tittade runt i det lilla kantiga hyresrummet där hon nu bodde och som hon med färgglada tyger försökt skapa liv i.
Oj inte kunde hon stå här och drömma, de väntade henne på Arbetsförmedlingen. Shukri hade lärt sig att tid var något mycket viktigt för det folk vars land hon nu delade. Hon visste också att svenskar gärna gjorde narr av somalier för deras oförmåga att anpassa sig till detta.
-Jaja suckade hon, mig ska de då inte behöva vänta på. Shukri tittade ut genom fönstret och rös. Mörkret höll morgonen i ett stadigt grepp trots att klockan var nästan 8 och snön låg i smutsiga drivor längs den isiga trottoaren.
Paradiset kändes i ögonblicket långt borta men som den drömmare hon var lyckades hon alltid med att frammana solen i sitt hjärta. Med hjälp av sitt inre ljus mötte Shukri det nya utan att förtvivla.
Shukri hade hört så mycket om landet där allting fanns. I flyktinglägret med obarmhärtig sol, sprucken jord, avsaknad av hygien och massvis med flugor hade det varit så lätt att drömma och allting hade känts möjligt.
Hon hade spunnit sig en man och ett vackert hem. Hennes framtida barn hade lekt lyckliga i fred och frihet ute i naturen i hennes fantasi.
Hon log när hon tänkte tillbaka på sitt drömparadis, Hon tittade runt i det lilla kantiga hyresrummet där hon nu bodde och som hon med färgglada tyger försökt skapa liv i.
Oj inte kunde hon stå här och drömma, de väntade henne på Arbetsförmedlingen. Shukri hade lärt sig att tid var något mycket viktigt för det folk vars land hon nu delade. Hon visste också att svenskar gärna gjorde narr av somalier för deras oförmåga att anpassa sig till detta.
-Jaja suckade hon, mig ska de då inte behöva vänta på. Shukri tittade ut genom fönstret och rös. Mörkret höll morgonen i ett stadigt grepp trots att klockan var nästan 8 och snön låg i smutsiga drivor längs den isiga trottoaren.
Paradiset kändes i ögonblicket långt borta men som den drömmare hon var lyckades hon alltid med att frammana solen i sitt hjärta. Med hjälp av sitt inre ljus mötte Shukri det nya utan att förtvivla.
fredag 29 juli 2011
Om händer
Skrivpuff
Vackert vilar händerna i väntan över hudlandskap
Blicken följer beröringens subtila skiftningar
Värme alstras och målar kropp till rosig färg
Ett inre hopp som stiger och ökar hjärtats slag
Händerna möter varsamt livet som nu når ytan
Håller upp det nyfödda för helig betraktelse
ett kärleksfullt möte har förlöst ännu en gåva till världen
Tacksamhetens tårar skapar ögonblickets regnbågsport
Vackert vilar händerna i väntan över hudlandskap
Blicken följer beröringens subtila skiftningar
Värme alstras och målar kropp till rosig färg
Ett inre hopp som stiger och ökar hjärtats slag
Händerna möter varsamt livet som nu når ytan
Håller upp det nyfödda för helig betraktelse
ett kärleksfullt möte har förlöst ännu en gåva till världen
Tacksamhetens tårar skapar ögonblickets regnbågsport
torsdag 28 juli 2011
Om att väsnas
Skrivpuff
Natten var djup, så djup att han hade gått vilse i den. Huvudet snurrade och fötterna hittade inte riktigt rätt på gatstenen. Slant ibland och hamnade på rygg som en uppochnervänd skalbagge, sprattlande med lemmarna i luften. Tänk att det skulle vara så svårt att samla ihop sig. På nåt sätt fick han hjälp, han kände händer som drog och puttade men kunde inte riktigt urskilja någon. Allt han såg var gråblå skuggor. Först hade han bara skrattat och försökt fånga dem. Nu kändes det inte roligt längre då allt och alla tycktes utom räckhåll.
Ruset räckte inte längre till flykt det förstod han när magen drog ihop sig och pressade all luft uppåt. När trycket nådde lungorna kunde han inte hålla emot mera. Ylet ekade mellan husväggarna. Häpen lyssnade han tills ljudet upphörde. Allteftersom samlade han själv upp kraften och lät den skapa en annan ton. Med ett leende som väckte hela ansiktet hörde han sitt eget väsen skallra mellan husen. Ja tammefan, han ville väsnas så mycket han bara kunde, väcka dem alla som sov. För varje vrål han utstötte kändes det som om han sakta men säkert återkom till livet.
Natten var djup, så djup att han hade gått vilse i den. Huvudet snurrade och fötterna hittade inte riktigt rätt på gatstenen. Slant ibland och hamnade på rygg som en uppochnervänd skalbagge, sprattlande med lemmarna i luften. Tänk att det skulle vara så svårt att samla ihop sig. På nåt sätt fick han hjälp, han kände händer som drog och puttade men kunde inte riktigt urskilja någon. Allt han såg var gråblå skuggor. Först hade han bara skrattat och försökt fånga dem. Nu kändes det inte roligt längre då allt och alla tycktes utom räckhåll.
Ruset räckte inte längre till flykt det förstod han när magen drog ihop sig och pressade all luft uppåt. När trycket nådde lungorna kunde han inte hålla emot mera. Ylet ekade mellan husväggarna. Häpen lyssnade han tills ljudet upphörde. Allteftersom samlade han själv upp kraften och lät den skapa en annan ton. Med ett leende som väckte hela ansiktet hörde han sitt eget väsen skallra mellan husen. Ja tammefan, han ville väsnas så mycket han bara kunde, väcka dem alla som sov. För varje vrål han utstötte kändes det som om han sakta men säkert återkom till livet.
måndag 9 maj 2011
Dröm och verklighet
Karl-Alfred som egentligen aldrig vilade under sina arbetsdagar kände att värken i ryggen talade allt högre till honom. Han kände för en gångs skull att han måste lyssna. Den långa vintern började lösas upp och han sökte de bleka solstrålarna mot söderväggen. Lammullskinnet som han lagt ut för katterna hade nu den behagliga värme han behövde för att dämpa värken. Han slog sig ner för att bara sitta några minuter. Värmen från fällen sögs upp av det grova byxtyget och han kände att det gjorde honom gott.
Plötsligt var hon hos honom, lika plötsligt som hon försvann ur hans liv. Hon stod därhemma på Bergstorp invid det blommande Löjtnantshjärtat. Hon var ung och skir precis växten bredvid henne. Han kunde känna doften av dem båda. Thilda Maria var egentligen inte söt men någonting tog honom rakt i hjärtat. När han såg på henne var det som om livet väcktes inom honom. Han ville bygga bo, ge henne det bästa och beskydda henne. Han kände sig så stark i dessa stunder att det var rent märkvärdigt.
Han vaknade upp fylld av den lust som han tyglat genom hårt arbete under årens lopp. Han ville ge vika, somna om och låta drömmen ta honom tillbaka till det han mist.
Han reste sig alltför hastigt, stannade upp och välkomnade yrseln som fick honom att koncentrera sig på kroppen. Karl-Alfred tog ett djupt andetag och gick för att fortsätta sin arbetsdag.
Plötsligt var hon hos honom, lika plötsligt som hon försvann ur hans liv. Hon stod därhemma på Bergstorp invid det blommande Löjtnantshjärtat. Hon var ung och skir precis växten bredvid henne. Han kunde känna doften av dem båda. Thilda Maria var egentligen inte söt men någonting tog honom rakt i hjärtat. När han såg på henne var det som om livet väcktes inom honom. Han ville bygga bo, ge henne det bästa och beskydda henne. Han kände sig så stark i dessa stunder att det var rent märkvärdigt.
Han vaknade upp fylld av den lust som han tyglat genom hårt arbete under årens lopp. Han ville ge vika, somna om och låta drömmen ta honom tillbaka till det han mist.
Han reste sig alltför hastigt, stannade upp och välkomnade yrseln som fick honom att koncentrera sig på kroppen. Karl-Alfred tog ett djupt andetag och gick för att fortsätta sin arbetsdag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)