SkrivPuff Utmaning 213. Om att ge stöd.
Selma är på väg hem från Konsum. Kassarna tynger och värken molar i axlarna, hon skulle ha tagit rullatorn. Det bär emot för hon vill inte erkänna att hon kommit dithän att hon inte orkar bättre.
Hon suckar för sig själv och försöker räta upp ryggen när hon korsar Sibyllegatan på vägen hem.
-Ursäkta kan jag vara till någon hjälp säger en kvinnoröst strax bakom Selma.
Misstänksamheten skär i mellangärdet. Människor som lurar gamla viskar överjaget i vänster öra.
-Nej tack jag tror det reder sig jag är strax hemma säger Selma.
-Det är bra att du är försiktig säger kvinnan som nu är jämsides. Jag jobbar i hemtjänsten och förstår hur du tänker. Det är rätt att vara försiktig i dessa tider. Ja jag heter Runhild och kommer egentligen från Norge.
Selma som inte har haft sällskap på länge då barn och barnbarn är på semester
känner hur motståndet sakta smälter. Hon vill inte vara ovänlig.
-Selma säger hon. Ja, jag är ju inte ung längre och visst är det tungt.
-Ja tar gärna dina kassar om det inte är allt för långt.
-Nej då jag bor på Nybrogatan. Ja jag får väl vara tacksam att någon vänlig människa kommer i min väg.
- Ja vänlig och vänlig jag älskar äldre människor och det har alltid känts viktigt för mig att hjälpa andra. Du förstår jag har inte alltid haft det så lätt själv. Jag är uppvuxen med fem syskon och min pappa förgrep sig på oss allihop. När jag till slut fick hjälp så förstod jag också vikten av att hjälpa andra.
-Åh menar du det? Selma vet inte riktigt vad hon ska säga tagen av kvinnans berättelse. Du måste vara en alldeles särskild människa?
-Nej då jag är bara tacksam att allt redde ut sig till slut tack vare snälla människor. Ja så jag vill vara likadan förstår du, hjälpa till när jag kan.
Selma är så rörd att hon glömmer all försiktighet.
-Ja här bor jag, vill du möjligen följa med upp på en kopp kaffe för besväret.
-Inte behöver du väl bjuda på något men en pratstund kan väl vara trevligt, jag har rast en halvtimme till.
-Om du vill hjälpa mig in med kassarna i köket så ska jag sätta på hurran.
På vägen genom hallen känner Selma plötsligt hur det bränner till i tinningen och sen blir allt svart.
När hon öppnar ögonen igen så står grannen böjd över henne och ropar hennes namn.
Jag tänker aldrig bli försiktig! Jag tänker aldrig låsa dörren när jag bara går ut en liten stund! De får mörda mig femtio gånger om för ett par hundralappar, jag tänker inte, inte, inte krypa för några småtjuvar när jag blir gammal!
SvaraRaderaMaila mig när det är dags!
Jaha så var det alltså. Va´ besviken jag blev på denna lilla norska. Jättebra skrivet.
SvaraRaderaJo, de vet hur de ska göra för att lugna ner sina offer. Så upprörd jag blir.
SvaraRaderaMan blir så förbannad när man läser det. Hur lågt får man sjunka och så utstuderat elakt. Du vaggar in en i säkerhet bra innan det vänder, bra! Och plastmuggar under hakan är verklighet, min far låg med en sådan när vi kom och skulle ta farväl.
SvaraRaderavilken besvikelse hemskt och nej jag häller med marmoria jag vägrar att bli försiktig sånt ska inte skrämma mig eller tappa tron på det goda men visst med det goda finns även det onda. bra skrivet gillar överäskandet även om det var mindre roligt så fanns ju även en granne till hjälp.
SvaraRaderaNä, där lurade du mig allt. Äntligen en barmhärtig samarit och så ska du förstöra det så ;-) fy fasken va äckligt.
SvaraRaderaMen det betyder ju att du skrivit mycket bra när reponsen är så känslomässig
Ja, det är hemskt att sådant här verkligen händer.
SvaraRadera