Avsluta

Thilda lyssnade på skornas malande mot gruset när hon gick över gårdsplanen mot ladan. Hon försökte att fokusera på ljudet istället för den ilande känsla hon hade i magen. Hon blinkade för att hålla tårarna i styr och bilderna på den älskade mannen som nu var långt borta. Hon kunde inte utestänga de sista minnena från avskedet, hans blick. Något hade slocknat i den som om han förstod att detta var ett avslut på det som borde ha varit en början på det liv de tillsammans spunnit tankar och kärlek runt. Hon förstod inte riktigt själv var den fasthet i hennes beslut att inte följa honom kom ifrån. Någonting obevekligt inom henne hade tagit över, någonting som var nytt även för henne själv. Det var som om Guds händer hade lyft henne över alla känslor och låtit henne se vad hon måste göra. Hon kunde inte bara hänge sig åt mannen och deras kärlek, hon hade ett ansvar nu för de små som inte själva kunde välja. Här hemma i det välkända var det lättare att värna deras hälsa och säkerhet även om alla i hushållet inte var glada över deras återkomst och flera munnar att mätta. Thilda kunde inte hejda gråten det var bara för hårt att behöva ställa en kärlek mot en annan och sedan tvingas välja. Hjärtat värkte och hon lutade sig mot ladugårdsdörren, la handen över bröstet och viskade ut i tystnaden sitt förlåt till mannen hon för alltid skulle älska. Hon ville vara i minnena där hans kärlek lyste upp hela hennes gestalt och fick henne att känna sig så levande och vacker. Men minnet av det slocknade jagade henne och hon kände inom sig att hon förlorat honom till en annan värld och att hans beslut var lika obevekligt som hennes. Väl inkommen i ladan sjönk hon ihop i höet och lät gråt och längtan föra henne ut på sorgens ocean.

Om att vissna

Skrivpuff

Hösten hade visat sig ovanligt färgrik. Värmen och regnet hade hållit löven kvar på träden och solen hade förstärkt färgpraktens lyskraft. Hans glädje visste inga gränser när han sakta men säkert hade närmat sig Thilda. Han fick hålla om henne nu när de promenerade och drömmarna deras blev som bitar i ett pussel som de lade tillsammans. En gemensam framtid blev till i allt tydligare bilder.

Carl-Alfred hade under kvällen tydligt känt övergången hur han lämnade pojkåren bakom sig och blev man. Han hade följt Thilda till grinden vid Offamåla och skymtat hennes mor bakom tyllgardinen.
Han hade ändå tagit mod till sig och för första gången kysst Thilda på munnen och hon hade färgats till en nyponros och fortsatt titta honom djupt in i ögonen.

Nu på vägen hem till Rumpetorp hade Carl-Alfred svårt att tygla upphetsningen, det var första gången han ville äga någon. Han ville ha nyckeln till både hennes kropp och själ. Han ville utforska hennes landskap och förstå vad hon tyckte om. Han hoppades att hon skulle våga öppna sig och ge sig hän till honom.

Carl-Alfred njöt styrkan och tyngden i sin kropp för varje steg han tog. Han visste att han tog sig bra ut, att han nog också dög både till hårt arbete och passionerad älskog. Carl-Alfred kände att ett inre fokus bar honom mot ett redan välformulerat mål.

Han visste att han skulle ta det lugnt med Thilda, hon var ju ändå hela fyra år yngre än honom men han ville mer. Han ville allt med henne. Att hålla sig tillbaka och vänta in henne såg han som en kärleksgåva och ett bevis på att han var äkta i sitt uppsåt.

Han vaknade upp ur sin eufori när han nådde hemmet och såg mor Sissa på väg in från fähuset.
Carl-Alfred älskade sin mor och visste att han som den äldste sonen var något speciellt och hade förväntningar på sig att en gång ta över gården.
I sitt inre såg han för sig hur hon liksom vissnade bort när han skulle bli tvungen att berätta om landet Amerika och sina nybyggarplaner.

Om att räkna

Carl-Alfred räknade med allt numera. Han hade blivit besatt av tanken på landet Amerika som kunde erbjuda det nya livet. Han såg i sitt inre gården som han byggt med egna händer och allt överflöd som fanns på den. Kor, får, arbetshästar, höns och gris. I drömmarna var allt möjligt och han lät tankarna löpa fritt. Han såg Thilda vid sin sida och de egna barnen som hängde henne i kjolarna. De odlade och skördade sida vid sida, de älskade och sov sida vid sida.
Plötsligt kändes allt så lätt som om de redan var där.

Han rätade på ryggen och mindes att Thilda inte ens visste om hans drömmar eller hans känslor för henne. Han log för sig själv och visslade en stump medan han planerade inför skördefesten till helgen.
De båda familjerna Carlsson och Petterson skulle fira att skörden tryggt bärgats i år. Mat, dryck, sång och dans skulle det bli och Carl-Alfred hade bestämt sig att han skulle närma sig och prata med Thilda. Lägga sitt hjärta i hennes händer och ge henne rätten att avgöra om de hörde samman.

Hon var inte som de andra töserna och han var inte som de andra männen. Han ville inte vänslas och fara runt i buskarna efter festerna. Han ville ha en kvinna att lita på vid sin sida som kunde hjälpa honom att förverkliga drömmarna.
Thilda hade det där extra. Hon var tålmodig och stark sin spröda varelse till trots. Han hade aldrig hört henne klaga eller prata illa om andra för att själv komma i bättre dager. Blyg var hon på ett klädsamt sätt och blev rosig om kinden när han pratade med henne.

Det hade tagit en tid för Carl-Alfred att upptäcka henne och framför allt det speciella hos henne. Hon var ju bara granngårdens lillflicka, hela fyra år yngre än han själv.
Han skrattade för sig själv när han tänkte på hur han retsamt dragit henne i flätorna och kallat henne lillpigan från Offamåla.
Han hoppades att han inte hade tillintetgjort hennes känslor för honom då.
För som det nu var ville han hålla henne tätt intill sig, viska kärlekens ord i hennes öra och locka henne in i hans egna drömmar.

Dåraktigt

SkrivPuff

Dåraktigt

Carl-Alfred stod på backen med bar överkropp och sköljde dagens vedermödor av kroppen. Spannen med det iskalla bäckvattnet friskade upp och fick blodet att strömma snabbare i ådrorna när han skopa efter skopa lät det strila över sin framåtböjda kropp. Han hade gjort ett gott dagsverke och var nöjd med sig själv. Han kände sig stark till kropp och själ.

Drängsysslorna kändes begränsande, samma arbete dag efter annan. Tankarna var på annat håll. Han hade lagt på minnet varje ord som mannen som talade om landet Amerika sagt. Nu ville hans själ flyga, han var redan där i det nya landet och skapade sig ett annat liv. Kanske var han dåraktig och en drömmare men han visste sina styrkor och att han var en god arbetskarl, uthållig, stark och noggrann.
Han hade bestämt sig, riksdaler hade han undangömda på säkert ställe och de växte sakta men säkert till biljetten.

Mor Sissa och far Nils skulle inte bli glada det visste han för han var ämnad uppgiften att som äldste son ta över gården. Det gjorde ont att tänka på att göra dem besvikna men han visste inom sig att ingen återvändo fanns.

Tankarna gick osökt vidare och landade i en hjärtefråga. Det pirrade till inom honom av denna nya känsla som sakta men säkert hade tagit honom i besittning varje gång han träffade granngårdens Thilda.
Hon var inte som de andra flickorna som kastade inbjudande blickar på honom.
Han kunde inte heller säga att hon var vacker eller ens särskilt söt men hon hade ett alldeles speciellt skimmer runt sig som fångat hans uppmärksamhet. Det var som om hon ägde livets hemlighet och bar den inom sig.
Thilda var rar, vänlig och uppmärksam mot alla. Hon jobbade bra och metodiskt och han hade aldrig hört henne klaga vare sig under sådd eller skörd.

Det märkligaste av allt var ändå den känsla som väcktes inom honom själv. Han kände sig osårbar i hennes närhet och en beskyddarinstinkt som stärkte hans idéer att lyckas med ett nytt liv i landet långt bort. På något vis gav hon näring till hans vilja och styrka. Han blev inte klok på vad det var som hände men sökte sig till hennes sällskap så snart tillfälle gavs.

Förskonad

SkrivPuff
Han stannade bilen vid vägrenen. När han steg ur kände han inte marken under sina fötter och benen vibrerade som om ström var kopplat till dem. Tankarna var bortspolade och bara hjärtats hammarslag genljöd i kroppen. Han försökte samla alla kroppsdelar och styra sig ut mot gräsmattan bredvid bilen. Han sjönk ner i det gröna och lät blicken sugas upp av den klarblå himmelen. Något formade sig inom honom, växte och genomsyrade honom. Gud finns tänkte han. En svag inre protest försökte tvivla på hans förstånd men hans tanke gick vidare: och hör bön. Kroppen kändes lätt när han rullade runt på mage och reste sig till knäböjande. Han lät tacksamheten strömma fritt mot en källa han aldrig tidigare trott fanns.
Han kände en hand på sin axel, tittade upp och såg en polisuniform.
-Är allt under kontroll?”
-Det kan jag inte svara på men livet har aldrig känts bättre!

Osynlig

SkrivPuff 120112

Lilla Blå stod som fastfrusen i hörnet och tittade på mannen i stolen som de vuxna samlats kring.
Han såg ut som ett skal av hennes pappa. Ögonen var så konstigt tomma som om ingen var hemma. Hon försökte fånga upp en blick, en glimt av något välbekant men såg rakt in i djupet av en tomhet som fick henne att sluta andas.

Tomheten liksom växte och lade sig som en vinterfrostig kappa runt hennes barnakropp och skilde henne från ögonblicket. Hon såg och hon hörde men ingenting rörde vid henne eller gav henne kraft att yttra ett ljud. Hon undrade om den tomma blicken hon försökt fånga gjort henne osynlig för ingen av de vuxna tycktes lägga märke till att hon var där.

Det kändes som om hon strandat i landet Ingenting och hon sökte efter något som kunde ta henne därifrån. Någonting som kunde värma henne och ge livet färg och glädje igen. I hennes andlösa väntan på förlösning ristades en åldersring i själens unga träd.

Medvind

Han höll i rodret så knogarna vitnade. Han kände inte längre handen. Det var tankarna som styrde och gjorde färden bland vågorna till en berg-och dalbana. Ju mer alla log mot honom, nickade och tyckte att han hade medvind desto ryckigare tycktes färden bli.

Han hade ju gift sig av kärlek, varför var då förhållandet så plågat och varför vågade han inte stå upp inför henne.
Hennes ilska skrämde honom och hennes sätt att stänga honom ute fick honom att känna sig övergiven på ett sätt han aldrig tidigare känt.
Han kunde inte gå till föräldrarna med detta och ge dem rätt i vad de redan förutsett. Och lillsyrran, nej det var ju han som alltid beskyddat henne.

Han ville ge upp hustrun, bara gå ifrån henne och försvinna ut i det blå.
Skulden nöp honom hårt i magen nu, han hade ju barn. Han oroade sig över dem, särskilt den lilla med den blåaste blick han någonsin sett. Hon fanns som ett vingslag i hans hjärta. Hon var så liten, så stark och så skör. Han visste att den lilla skulle komma till skada av den känslokyla som de möttes av från den kvinna de båda så väl behövde. Tårarna fanns i ögonvrån nu och han önskade att det varit motvind så att han hade kunnat låta dem rinna.

Svedan i ögonen och bröstet fick tankarna på flykt en stund men så var skulden framme med sitt långa finger igen.
Vad var det med honom, vad var han för slags man som inte ens kunde försvara ett oskyldigt litet barn?
Sanningen att säga så var han rädd för lillan också. Den ömhet han kände i ensamhet med henne oroade honom då hans längtan efter närhet var så fysiskt påträngande.
Hans tankar och känslor gjorde honom sjuk. Nu ville han bara sova och i drömmarna rätta till allt som blivit så fel.