SkrivPuff Utmaning 67. 8 Mars. Tiden stod still när......
Han halvligger på sängen utan blick och pratar om att han ska söka döden för egen hand. Skoningslöst drar han upp den rutiga skjortärmen och visar sina påbörjade experiment. Hud, kött, blod och vätska. Kryssen över handleden skriker sin cellsmärta. Jag vet bättre nu säger han man skär inte tvärs över utan längs med. Den här gången ska jag lyckas.
Imorgon blir det och du får inte kontakta någon, höru de inte någon, inte mamma eller pappa…..sluddrandet övergår i väsande andetag. Alkoholen och tabletterna har för tillfället oskadliggjort honom.
Hon är där men som fastfrusen i grymhetens bubbla utanför tiden. Minuterna som just passerade har för evigt tatuerat mönster i hennes ryggmärg. Tårarna ombildade till kristaller bakom ögonlocken kommer aldrig att kunna gråtas eller blinkas bort. Ingen enda känsla når fram till det unga hjärta som chockats till stillhet i tidlös rymd.
Sakta, sakta sipprar själens nöd ut som en bön och väcker tiden. Gode Gud hjälp mig!
söndag 8 mars 2009
lördag 7 mars 2009
Ansvar
SkrivPuff Utmaning 66. 7 Mars. En mening ur en bok. "De voro mycket uppspelta och Torarin var glad åt att få slå alla mörka tankar bort ur hågen" ur Herr Arnes penningar av Selma Lagerlöf.
De voro mycket uppspelta, och Torarin var glad åt att få slå alla mörka tankar bort ur hågen.
Javisst de hade nått fram till den lilla raststugan mitt därute i ödemarken och kommit undan snöovädret för en liten stund. Vinden röt och ryckte i stugdörren men haspen darrade och låg kvar.
Nu gällde det att göra upp eld av det lilla som stod att finna och krypa ihop alla fyra tätt tillsammans. De litade ju till honom, han som var 12 år och äldst i syskonskaran.
Han visste att de bara nått en bit på den vandring som de måste göra och förtäring var det ont om.
Han kikade i sitt knyte på de torra brödbitarna, ostkanterna och de feta korvarna
och visste att de inte kunde äta sig mätta. Det gällde att stå emot hungern och fördela så att det räckte åtminstone i två dagar.
Han skulle först göra upp eld och sedan snabbt ta sig ut och hämta snö att smälta.
De fick allt dricka sig mätta på kokt vatten. Sedan måste han få de små att hålla sig varma och sova.
Stuggolvet suckade under dem och väggarna kved och lät sig bäddas in i snödrivorna.
Torarin hade fått fyr i spiseln och matade elden med den brits som han med Drejas hjälp lyckats slita loss från väggen. De hade sedan tillsammans med Milka och lille Jon hoppat på träskivan till den delat upp sig i bitar. De skrattade de små och blev varma och röda om kinderna av tilltaget.
Det kokta smältvattnet gick laget runt efter den knapert tilltagna kvällsvarden.
Torarin tillredde en bädd av skohö och renskinn och så åt de två minsta att krypa ihop på mitten. Dreja och han själv skulle ligga på varsin sida. Från sin mes spände han sedan loss yllefilten som skulle hjälpa dem att hålla värmen.
Nu låg de där tätt tillsammans nära den falnande elden och lyssnade till Drejas låga nynnande ackompanjerat av vinden.
Torarin låg och väntade på sömnens lågmälda andetag medan han funderade över hur han skulle få dem över fjället till säkerheten nere i dalen.
De voro mycket uppspelta, och Torarin var glad åt att få slå alla mörka tankar bort ur hågen.
Javisst de hade nått fram till den lilla raststugan mitt därute i ödemarken och kommit undan snöovädret för en liten stund. Vinden röt och ryckte i stugdörren men haspen darrade och låg kvar.
Nu gällde det att göra upp eld av det lilla som stod att finna och krypa ihop alla fyra tätt tillsammans. De litade ju till honom, han som var 12 år och äldst i syskonskaran.
Han visste att de bara nått en bit på den vandring som de måste göra och förtäring var det ont om.
Han kikade i sitt knyte på de torra brödbitarna, ostkanterna och de feta korvarna
och visste att de inte kunde äta sig mätta. Det gällde att stå emot hungern och fördela så att det räckte åtminstone i två dagar.
Han skulle först göra upp eld och sedan snabbt ta sig ut och hämta snö att smälta.
De fick allt dricka sig mätta på kokt vatten. Sedan måste han få de små att hålla sig varma och sova.
Stuggolvet suckade under dem och väggarna kved och lät sig bäddas in i snödrivorna.
Torarin hade fått fyr i spiseln och matade elden med den brits som han med Drejas hjälp lyckats slita loss från väggen. De hade sedan tillsammans med Milka och lille Jon hoppat på träskivan till den delat upp sig i bitar. De skrattade de små och blev varma och röda om kinderna av tilltaget.
Det kokta smältvattnet gick laget runt efter den knapert tilltagna kvällsvarden.
Torarin tillredde en bädd av skohö och renskinn och så åt de två minsta att krypa ihop på mitten. Dreja och han själv skulle ligga på varsin sida. Från sin mes spände han sedan loss yllefilten som skulle hjälpa dem att hålla värmen.
Nu låg de där tätt tillsammans nära den falnande elden och lyssnade till Drejas låga nynnande ackompanjerat av vinden.
Torarin låg och väntade på sömnens lågmälda andetag medan han funderade över hur han skulle få dem över fjället till säkerheten nere i dalen.
fredag 6 mars 2009
Sitta fast
SkrivPuff Utmaning 64.5 Mars. Att sitta fast.
Den gamle mannen sitter fast i tunneln mellan liv och död. Han sitter likt en Nalle Phu i Kanins jordhåla efter att ha ätit för mycket honung. Han har inte kraft att leva och inte kraft att dö. Nu finns han här på mellanavdelningen för livsuppehållande tjänster. Medicinen han får puffar på hans hjärta, städar kamrarna och kontrollerar blodets pumpande in och ut. Han mår bäst när han slumrar i drömmarnas mittemellan värld, där är han inte längre rädd för döden.
Där träffar han sin barndomsvän Tore som gått före och inte längre trampar jord. De har äppelknyckarbyxor och pottluggar och fördjupar sin vänskap genom lekfullt hårdhänta grabbatag.
De rullar varann i lera och på hemväg jämför de sina blåmärken och skrapsår.
Ska mammorna ge dem uppsträckning för revorna i byxbaken ja det är också något de funderar över.
Han vilar också trygg i armarna på sin alltid förlåtande mormor som var hans livsankare som barn och nu även i gränslandet inför resan till annat rike. Hon nynnar hans oro och rädsla till sömns genom sina försäkringar att möta honom när han anländer.
Vakentillståndet är mer som en mardröm. Hustrun som inte kan eller någonsin har kunnat acceptera honom så som han är. Hennes anklagelser svider både i skinnet och i själen och lockar fram hans vassa tunga och hans depression.
När han hör sin egen Phantom of the Opera vill han bara gråta och dö. Men där fastnar han i skuldens grepp som han inte förmår att ta sig ur för att ta det sista avgörande steget. Vad han väntar på är sin hustrus förlåtelse.
Den gamle mannen sitter fast i tunneln mellan liv och död. Han sitter likt en Nalle Phu i Kanins jordhåla efter att ha ätit för mycket honung. Han har inte kraft att leva och inte kraft att dö. Nu finns han här på mellanavdelningen för livsuppehållande tjänster. Medicinen han får puffar på hans hjärta, städar kamrarna och kontrollerar blodets pumpande in och ut. Han mår bäst när han slumrar i drömmarnas mittemellan värld, där är han inte längre rädd för döden.
Där träffar han sin barndomsvän Tore som gått före och inte längre trampar jord. De har äppelknyckarbyxor och pottluggar och fördjupar sin vänskap genom lekfullt hårdhänta grabbatag.
De rullar varann i lera och på hemväg jämför de sina blåmärken och skrapsår.
Ska mammorna ge dem uppsträckning för revorna i byxbaken ja det är också något de funderar över.
Han vilar också trygg i armarna på sin alltid förlåtande mormor som var hans livsankare som barn och nu även i gränslandet inför resan till annat rike. Hon nynnar hans oro och rädsla till sömns genom sina försäkringar att möta honom när han anländer.
Vakentillståndet är mer som en mardröm. Hustrun som inte kan eller någonsin har kunnat acceptera honom så som han är. Hennes anklagelser svider både i skinnet och i själen och lockar fram hans vassa tunga och hans depression.
När han hör sin egen Phantom of the Opera vill han bara gråta och dö. Men där fastnar han i skuldens grepp som han inte förmår att ta sig ur för att ta det sista avgörande steget. Vad han väntar på är sin hustrus förlåtelse.
onsdag 4 mars 2009
Livets spel
SkrivPuff Utmaning 63. 4 Mars.
John sitter på soffkanten med en mobil i vardera hand och känner orosormen som ringlar i magtrakten. Tankeverksamhetens hastighetsmätare ligger över fortkörningsområdet. Han vet att situation zero är nådd.
Action, action men vad göra?! Faktiskt ingen koll på läget.
Han känner det absurda i situationen. John McCarty säger han till sig själv du är ju dubbellivets mästare, varit agent i 35 år. Som i en inre film ser han snabba klipp från olika identiteter han levt ut i världens alla hörn. Inte avslöjad en enda gång, aldrig ens i närheten.
Och nu är de två kvinnorna honom på spåren på grund av de mest subtila misstag. Kontakt genom två olika mobiler skulle borga för att hålla dem långt ifrån varandra, inga förväxlingar. Istället har han två gånger försagt sig och sedan varit alltför snabb med korkade förklaringar.
Han har varit så dubbel i hela sitt liv att han behöver sina två kvinnor för att kunna fungera och känna sig hel. Nu står allt på spel, nu gäller det verkligen livet!
tisdag 3 mars 2009
Extra hjälp
SkrivPuff Utmaning 62, 3 Mars. En kroppsdel som jag gärna skulle ha fler av.
Min extra kroppsdel är naturligtvis ett tredje ben i form av en SVANS. Precis som kängurun har jag den som sittstöd när jag blir trött och som avstamp när jag vill hoppa iväg från en och annan pinsam situation (kommer upp i 50 knyck).
Den är levande och nyfiken med kopparröd päls. I väntan på uppdrag ligger den hoprullad i en pungliknande bakficka. Det går att dra in och fälla ut svanshåren efter behov vilket är mycket praktiskt vid städning, när jag dammar, sopar eller rent av kammar mig och pudrar näsan.
Behöver jag piska mattor eller ha bärhjälp med budgetinköpskassar blir svansen genast styv och stark (garanterat anabolfri). Jag lindar den om mig för att slippa frysa eller bara stanna upp i en ljuvlig omfamning med plats för flera.
Blir det högvatten ja då finns det både roder och flythjälp.
Men det bästa med denna läckra kroppsdel är att den ordlöst signalerar mitt aktuella sinnestillstånd. Jag har slutat fräsa och använder istället svansstånd med rest borst. Glädje sprider jag bara genom att vifta på baken.Livet leker och
för det mesta har jag en hög svansföring. Det enda pinsamma är att det syns så tydligt när och med vem jag vill para mig.
P.S Får jag inget gensvar på det sista går jag och hänger mig i närmsta träd och dinglar lite nonchalant fram och tillbaka i svansen. Det gäller att inte tappa fattningen D.S
Min extra kroppsdel är naturligtvis ett tredje ben i form av en SVANS. Precis som kängurun har jag den som sittstöd när jag blir trött och som avstamp när jag vill hoppa iväg från en och annan pinsam situation (kommer upp i 50 knyck).
Den är levande och nyfiken med kopparröd päls. I väntan på uppdrag ligger den hoprullad i en pungliknande bakficka. Det går att dra in och fälla ut svanshåren efter behov vilket är mycket praktiskt vid städning, när jag dammar, sopar eller rent av kammar mig och pudrar näsan.
Behöver jag piska mattor eller ha bärhjälp med budgetinköpskassar blir svansen genast styv och stark (garanterat anabolfri). Jag lindar den om mig för att slippa frysa eller bara stanna upp i en ljuvlig omfamning med plats för flera.
Blir det högvatten ja då finns det både roder och flythjälp.
Men det bästa med denna läckra kroppsdel är att den ordlöst signalerar mitt aktuella sinnestillstånd. Jag har slutat fräsa och använder istället svansstånd med rest borst. Glädje sprider jag bara genom att vifta på baken.Livet leker och
för det mesta har jag en hög svansföring. Det enda pinsamma är att det syns så tydligt när och med vem jag vill para mig.
P.S Får jag inget gensvar på det sista går jag och hänger mig i närmsta träd och dinglar lite nonchalant fram och tillbaka i svansen. Det gäller att inte tappa fattningen D.S
måndag 2 mars 2009
När och kär
SkrivPuff Utmaning 61. 2 Mars. Första intrycket av någon som du känner väl.
Första gången jag hörde talas om dig var i knäet på din yngre bror.
Han berättade med värme i rösten om dina upptåg. Roliga sanna historier om en ung man med sinne för humor och practikal jokes. Hans beskrivningar av dig var så levande att du slog an en ton inom mig och tog gestalt i mitt liv.
Du var 2.01 till längd, hade mörkbrunt välkammat hår, mustasch och blå ögon.
Ditt jobb var på en bank och dina kunder hade stort förtroende för dig. Jag förstod att talets gåva och en god portion social kompetens tillhörde din natur.
Varje gång jag träffade Walter ville jag genast veta mer och mer om dig och ditt liv. Så småningom fick jag se dig på bild och hur det nu var så fick jag ett eget foto. Där satt du bakom ditt skrivbord, en man i sina bästa år och tittade tillbaka på mig och som jag upplevde det med nyfikenhet och intresse, precis som jag på dig. Det vibrerade i varenda cell av att sitta så och titta på varandra. Jag bara visste att du har en stor roll att spela i mitt liv.
Åren har gått och någonstans inom mig känner jag dig så väl, jag känner igen dig i stora delar av mig fast vi aldrig har träffats. Du är min morfar som lämnade den här världen långt innan jag kom till den. Mitt barnahjärta älskade dig oreserverat från vad som gick att få, spåren du lämnat i andras hjärtan. Mitt vuxenhjärta älskar dig för egenskaper du lämnat mig i arv. En gång ska vi ses i en annan verklighet och tillsammans fylla den med skratt och glada upptåg.
Du och jag morfar!
Första gången jag hörde talas om dig var i knäet på din yngre bror.
Han berättade med värme i rösten om dina upptåg. Roliga sanna historier om en ung man med sinne för humor och practikal jokes. Hans beskrivningar av dig var så levande att du slog an en ton inom mig och tog gestalt i mitt liv.
Du var 2.01 till längd, hade mörkbrunt välkammat hår, mustasch och blå ögon.
Ditt jobb var på en bank och dina kunder hade stort förtroende för dig. Jag förstod att talets gåva och en god portion social kompetens tillhörde din natur.
Varje gång jag träffade Walter ville jag genast veta mer och mer om dig och ditt liv. Så småningom fick jag se dig på bild och hur det nu var så fick jag ett eget foto. Där satt du bakom ditt skrivbord, en man i sina bästa år och tittade tillbaka på mig och som jag upplevde det med nyfikenhet och intresse, precis som jag på dig. Det vibrerade i varenda cell av att sitta så och titta på varandra. Jag bara visste att du har en stor roll att spela i mitt liv.
Åren har gått och någonstans inom mig känner jag dig så väl, jag känner igen dig i stora delar av mig fast vi aldrig har träffats. Du är min morfar som lämnade den här världen långt innan jag kom till den. Mitt barnahjärta älskade dig oreserverat från vad som gick att få, spåren du lämnat i andras hjärtan. Mitt vuxenhjärta älskar dig för egenskaper du lämnat mig i arv. En gång ska vi ses i en annan verklighet och tillsammans fylla den med skratt och glada upptåg.
Du och jag morfar!
söndag 1 mars 2009
"Lappakalja"
SkrivPuff Utmaning 60, 1 Mars. Lappa ihop.
Genom alla skrivpuffar har jag insett att det finns så många olika världar i och omkring oss. Idag inspirerad av ”Lappa ihop” tog min autopilot över innan jag hann stiga in i cockpit och jag förflyttades hastigt genom tiderna till mytologins sagolika värld.
När jag stiger ur farkosten förstår jag att jag landat i livet bland asar och jättar och där världen består av den mäktiga asken Yggdrasil och dess invånare. Jag ska nu göra ett besök och intervjua de tre nornorna Urd, Verdandi och Skuld.
Minns ni de gamla damerna som har till arbete att ta hand om våra, människornas livstrådar? Jo minsann de har i alla tider suttit där vid Urdarbrunnen och avgjort våra öden!
Urd spinner fram tråden, Verdandi tvinnar den (har ni märkt av fnurrorna, hon har ett sjuhelvetes humör) och Skuld mäter och kapar livstråden där hon finner lämpligt.
Jag har tagit med mig smörkringlor, här kan finnas fog för fjäsk!
Där sitter två gummor tätt ihop och uppslukade av arbete på ett lapptäcke som böljar fram över landskapet.
Hej säger jag och presenterar mig som människa från Moder Jord.
Hrumpf kommer det unisont från gummorna som inte lyfter ögonen från täcket.
Är ni bara två numera undrar jag.
Urd presenterar sig den skrynkligaste. Skuld säger den något slätare.
Verdandi är sjukskriven. Hon har blivit utbränd av hur ni jordemänniskor trasslar och snor in er i varandras livstrådar. Hon har lättretliga nerver och är nu på tålamodsterapi berättar de.
Förr var det bara att spinna, tvinna och klippa men nu har vi på order från Valhall haft konsult här som effektiviserat och omorganiserat vårt arbete och vi ska lappa ihop allt till ett enda täcke för att ena er Jord.
Vi två får jobba dygnet runt med att laga allt som ni söndrar och förstör.
När ska ni förstå att det kommit nya tider och att ni alla ska kunna fungera på en enda yta säger Urd och pekar på det oändliga lapptäcket.
Se upp, se upp Skuld skriker hon där har du ännu en terrorist som ska sys in, tråckla fast honom.
Själv lägger jag lite langett kring O`bama så att han inte kommer till skada.
Ajjajj här får jag snabbt lägga plattsöm över koldioxidutsläppen.
De varken hör eller ser mig längre så min audiens tycks avslutad. Jag ställer de nu kladdiga smörkringlorna vid en sten och återvänder under djupa funderingar till min farkost.
Jag faller genom tiden, vaknar i min säng och undrar om det jag nyss upplevde var verklighet eller dröm!?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)